måndag 11 april 2011

Bio: Benda Bilili!

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jaha, då har jag åter varit och sett på en film utan att först ha kollat upp vad det var jag skulle se. Jag har haft så oerhört mycket att göra på sistone, och det har pressvisats massor, så i det här fallet antecknade jag bara tiden för pressvisningen och dök upp.
Det visade sig vara en sådan där dokumentär som ... inte riktar sig till mig.
"World music". Eller om man nu ska säga "världsmusik". En dum term som kan innebära i princip vad som helst. Så länge det inte är musik från norra Europa eller USA. Så länge det inte är pop och rock, eller klassisk musik, eller folkmusik som inte är nordisk eller irländsk, så länge det inte är schlagers eller country & western. Oftast innebär world music att folk från exotiska länder hamrar på burkar och tutar i slangar. Ja, jag är fördomsfull - och står för det!
BENDA BILILI! handlar om ett band från Kongo-Kinshasa. Vad som utmärker bandet är att alla medlem-
mar är handikappade och en del även hemlösa. Några av dem sitter i rullstol.
De franska filmarna Renaud Barret och Florent de La Tullaye har följt bandet under fem år. Staff Benda Bilili, som det fullständiga bandnamnet är, repar på ett zoo (?!) och slutligen får de chansen att turnera i Europa, där de tydligen gör succé. Vi får se dem i Frankrike och avslutningsvis i Oslo, där de fryser i snön.
Alla deras låtar går likadant. Det låter väl som afrikansk musik brukar låta. Fast skram-
ligare. Ibland närmar det sig calypso. Jag vet inte. Jag upplever sådan här musik som hyfsat plågsam. Jag hatar ju reggae också. Medlemmarna ser glada ut, men alla deras texter (som översatts till svenska) handlar om eländes elände. Deras hitlåt handlar visst om kartong. De sover på kartong, de äter på kartong, de föddes på kartong.
I en scen sitter de på ett hotellrum i Oslo och röker på och tror att detektorerna i taket är marijuanadetektorer och de säger att "man ser allvarligt på hasch i det här landet" och en gubbe klagar på att whiskyn är stark.
Bildkvalitén är oftast riktigt sunkig, det är grynigt och suddigt mest hela tiden. Har man filmat med mobiltelefon? Irriterande och fult.
Fick jag lära mig något nytt om Kongo-Kinshasa? Njä. Många har det eländigt. Och det är ju inte precis som i "Tintin i Kongo".
Men gillar du sådan här musik kommer du antagligen att älska filmen. Det är trots allt kring musiken filmen kretsar och om man som jag upplever den som tortyr, blir jag förstås avigt inställd till helheten. Det här är också en film för dig som gillar positiv anda och historier om folk som lyckas mot alla odds.
Filmen innehåller en scen där en tjuvaktig dvärg åker på stryk.






(Biopremiär 15/4)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx