onsdag 20 april 2011

Bio: Arthur och de två världarna

Foton copyright (c) Scanbox
Ingen pressvisning, så det blev en ordinarie kvällsvisning premiärdagen. Ganska lite folk. Små barn med föräldrar. Ganska högljudda ungar.
Jag förväntade mig det värsta. Jag gissade att jag skulle slockna tjugo minuter in i filmen och sova fram till den väntade slutuppgörelsen. De första två Minimojfilmerna var ju vedervärdiga (och Minimojerna låter fortfarande mest som Pillesnopparna).
Den förra filmen slutade tvärt mitt i handlingen och de ungar som ville veta vad som skulle hända sedan, fick vänta ett par år - fram tills nu. För här har vi sista delen i Luc Bessons trilogi.
Märkligt. För första gången somnade jag inte. Jag såg precis hela filmen från början till slut. Trots den irrriterande dubbningen till svenska.
Jag förstår fortfar-
ande inte vad de här filmerna går ut på. Grabben Arthurs mormor och morfar bor i ett hus på den amerikanska landsbygden. I skogen bor det en afrikansk djungelstam (?!). Och om Arthur förminskar sig hamnar han hos minimojerna. De påstås vara tre millimeter höga, men verkar snarare vara tre-fyra centimeter, eftersom de kan färdas i leksaker.
I förra filmen växte den onde Maltazard till mänsklig storlek. Nu går han omkring och vill söndra och härska. Arthur och hans minímojkompisar försöker stoppa honom. Till slut blir det fullt krig.
Figurdesignen är lika ful som tidigare. Förvirringen är ganska stor. Mycket är ett enda stort Varför?
Men ändå tycker jag nog att den här filmen är bättre än de två andra. Självklart dels för att jag inte somnade. Men även för en del oväntade och lustiga inslag som tilltalade mig:
När den rövfule Maltazard går till en plastikkirurg och vill operera sig så att han ser mänsklig ut, tittar han ut genom fönstret. På en vägg där ute hänger en affisch med en målning föreställande Mandrake the Magician! När Maltazard sedan dyker upp hemma hos Arthurs mormor och morfar, ser han ut som Mandrake! Jösses. Vad jag kunde se, nämns inte King Features Syndicate i eftertexterna.
Och mot slutet råkar Maltazards vilde son Darkos få på sig en hjälm så att han liknar Darth Vader. Då dyker det upp en journalist som ska föreställa en ung George Lucas - som blir inspirerad!
...Och först här inser jag att de här filmerna ska utspela sig på 50-talet. Aha! Jag trodde bara att det var en idyllisk, gammaldags by i modern tid...
Mot slutet blir det nog väl mycket action, och ameri-
kanska armén anfaller. Men jag hade inte speciellt tråkigt under visningen. De förra filmerna var fan så mycket värre. Och ungarna i publiken skrattade, kommenterade och hejade på hjältarna.
Mia Farrow spelar mormor - men lustigt nog är Farrow numera rätt lik Maltazard! Robert Stanton, som gör Arthurs farsa, är märkligt lik porrskådisen Tom Byron. I originalversionen gör Lou Reed och Iggy Pop två av rösterna. I den svenska versionen hörs bland annat Kristian Luuk.
Under eftertexterna framför Darkos (Iggy Pop) David Bowie's "Rebel, Rebel".
Jag är snäll och sätter följande betyg:






(Biopremiär 20/4)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx