torsdag 3 mars 2011

På spaning efter den tid som flytt

Tiden går och vi med den.
Vi skriver mars 2011 och jag konstaterar att jag bott i Malmö i tre år. Redan? Märkligt. Jag är ju självklart fortfarande landskronit på alla sätt, de ränderna (svartvita, förstås) går aldrig ur. När jag tänker på "hemma" tänker jag av någon anledning fortfarande på min första lägenhet som jag bodde tretton år i, och det är snart tio år sedan jag lämnade den.
Men Landskrona är ju inte längre samma stad jag växte upp i. Många av människorna som fanns då, finns inte kvar. De få som fortfarande finns där, har flyttat på sig. Saker är sig inte likt, stämningen är en annan och nu i mars försvinner även bio Maxim efter lång och trogen tjänst. Vilket förstås är för jävligt.
Numera är det Malmö som är hemma. Jag har vant mig vid allt som finns här. Och när jag nämns i media refereras jag till som "malmöbo", vilket ju stämmer men ändå låter lite konstigt. Jag skulle nog hellre bo i Göteborg, men Malmö är okej.

Inte nog med att jag bott tre år i Malmö, jag har även hunnit bli en vuxen man med bred marginal. Det var ju inte längesedan jag var en av "de där unga killarna" som höll på att starta upp en filmfestival i Lund. Eller för att gå längre tillbaka, en av de där (ännu yngre) superkaxiga killarna som gjorde serier och försökte utmärka sig så mycket som möjligt i media. När jag häromåret satt och pratade med serietecknaren Gunnar Krantz, slog det mig att jag som ung tonåring ju faktiskt var del av den där legendariska seriefanzinegenerationen från första halvan av 1980-talet. Jag blev serieproffs 1989 och i början av 90-talet samarbetade jag med en liten blyg norrlänning som fortfarande gick på gymnasiet. Jens Jonsson hette han - det gör han fortfarande. Han växte upp till uppburen filmregissör och manusförfattare.
Nu är jag närmare 50 än 30, även om det fortfarande är många år kvar till det förstnämnda. Och jag konstaterar att det egentligen inte har hänt ett skit. Som barn undrade jag när den dag skulle komma då jag slutade läsa serietidningar och lyssna på rock, för att istället titta på Nygammalt på TV och digga dragspel. Inga vuxna i min omgivning när jag växte upp läste serier (offentligt) eller lyssnade på annan rock än på sin höjd ABBA och Beatles.
Men den dagen kom ju aldrig. Jag gillar fortfarande samma mög jag alltid gillat. Jag slutade aldrig gilla superhjältar. Jag älskar fortfarande skräck- och action. Jag gillar fortfarande många av samma band jag dyrkade under uppväxten. Det enda som hänt är att jag breddats; jag har lagt till en massa grejor med klara vuxenpoäng, som klassisk musik och jazz och viss seriös film och konst. Men jag plockade aldrig bort något som redan låg i korgen.
Och förutom att låna, läsa, låna om och läsa om alla böcker Sture Hegerfors har skrivit, har jag gått och blivit ledamot av Svenska Serieakademin, med Sture som president och god vän. Det hade jag aldrig vågat drömma om som barn på 1970-talet.
En gång när jag googlade mig själv, hittade jag en artikel i vilken jag var omnämnd som "bloggaren Pidde Andersson". Trots min långa, gedigna karriär inom svensk press, är ju nu reducerad till "bloggaren". Det är väl egentligen den största skillnaden jämfört med förr. Men det säger nog egentligen mer om det snabba, historielösa samhälle vi lever i, än om mig.

Jag upptäckte nyss att någon hittat hit till TOPPRAFFEL! genom att söka på ordet "ritvalen". Således är det fler än jag som misstolkat loggan på affischen till-och i annonserna för RITUALEN.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx