onsdag 23 mars 2011

Bio: Never Let Me Go

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
NEVER LET ME GO bygger på en roman av en Kazuo Ishiguro, vilken en bekant till mig talat gott om. Samma bekant har också uttalat sig positivt om filmen, som hon såg i Frankrike för ett tag sedan.
Själv visste jag inte alls vad jag skulle få se, eftersom jag inte haft tid att läsa något handlingsreferat. Jag visste bara att Keira Knightley är med, och hon gör ju inte ont att titta på. Carey Mulligan har dock huvudrollen, och Charlotte Rampling är det tredje stora namnet.
Mark Roma-
neks film var definitivt inte vad jag trodde det skulle vara. Långt ifrån. Det här visade sig vara något slags science fiction-drama - fast av ett radikalt annorlunda slag än I AM NUMBER FOUR, som slutat femton minuter tidigare.
NEVER LET ME GO utspelar sig nämligen i ett alternativt England, i en värld där man på 1950-talet upptäckte botemedel mot tidigare obotliga sjukdomar, och på 60-talet höjdes den genomsnittsliga livslängden för människor till över etthundra år.
När berättelsen börjar är det 1978 och vi befinner oss på internatskolan Hailsham, en till synes idyllisk plats där Rampling är rektor. Vi lär känna de tre eleverna Kathy, Ruth och Tommy, som i filmens första del spelas av barnskådisar. Idyllen till trots märker vi att något inte stämmer på skolan och inga barn kan lämna den. De har hört de mest fasansfulla historier om vad som sker utanför stängslet.
Hailsham är mer än en skola. Det är ett slags farm - en gård där man föder upp människor. I filmens andra del har Kathy, Ruth och Tommy vuxit upp till tonåringarna Mulligan, Knightley och Andrew Garfield. Vi får veta att skolans elever är kloner - och deras enda syfte är att finnas tillgängliga för organdonationer. När tiden är mogen blir de kallade, och så opereras de ett par gånger tills det är dags för det som kallas "completion" - då klonen dör.
Kathy, Ruth och Tommy börjar bli besatta av att hitta de männi-
skor de klonats från, men det uppstår även en del konflikter på det känslomässiga planet. Kathy fattar tycke för Tommy, som dock förförs av Ruth. Med tiden väcks även hopp om att de kan få slippa undan sina öden. Det ryktas att bara man kan bevisa att man är ett förälskat par, slipper man agera organdonator.
NEVER LET ME GO bygger på en oerhört fascinerande idé och det är extra kul att det inte är uppenbart på en gång, om man nu inte läst boken eller ett handlingsreferat  - eller denna och andra recensioner. Dock kan jag inte riktigt påstå att jag köper det hela. Jag menar, borde det inte ske massflykter från dessa uppgödningsanstalter när sanningen kommer fram? Finns det inga "vanliga" människor som engagerar sig i dessa kloners omänskliga öden? Inga motståndsarméer? Hur kommer det sig att alla bara låter det ske? Och varför infinner sig klonerna till operationerna? I en scen pratar Charlotte Rampling om att de diskuterat etiken och moralen i det hela på skolan, men mer än så blir det inte.
Det är en väldigt grå och långsam film. Men den är ypperligt välspelad. Intressant men småtrist. Jag gillade dock inte Keira Knightleys frisyr.





(Biopremiär 25/3)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx