torsdag 10 mars 2011

Bio: Hur många lingon finns det i världen?

Foton copyright (c) SF
Veckans andra svenska premiär, dokumentären JAG ÄR MIN EGEN DOLLY PARTON, har jag inte sett, men väl nästa veckas svenska långfilm. Nämligen den här, som jag av misstag råkade recensera redan nu.
I huvudrollerna ser vi "Succégänget från Glada Hudik". Innan jag såg filmen hade jag ingen aning om vad Glada Hudik är - jag visste inte ens att Hudik står för Hudiksvall. Och för att vara riktigt ärlig vet jag inte var Hudiksvall ligger. Tydligen i närheten av Gävle, som också förekommer i den här filmen. Det enda jag vet om Gävle, är att DiLeva kommer därifrån. Men fråga mig inte var det ligger.
Efter att ha sett trailern till Lena Koppels HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? ett antal gånger, var jag förstås på det klara med att det handlar om utvecklingsstörda. Och av trailern att döma, var filmen ingenting att se fram emot. Tvärtom, den gav intryck av att vara ganska anskrämlig.
Efter att ha sett filmen får jag väl säga att, nej, den är väl inte anskrämlig - men den lider av oerhört många problem.
HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? har hur många samproducenter som helst, allt from Filminstitutet och EU:s Mediaprogram, till Ericsson och ICA (!). Kanske för att det här har bedömts som ett behjärtansvärt projekt?
Men det handlar om ett A till Ö-manus, det här skulle kunna vara en TV-movie of the Week i Amerika. Eller ett rörande reportage i valfri veckotidning.
Sverrir Gudnason (ung polis i Wallanderfilmerna) spelar Alex, en misslyckad skådis som aldrig har jobb och aldrig tjänar pengar. Han är en slarver utan like. Sedan fyra år tillbaka bor han ihop med Lisa (Cecilia Forss) och de har en liten dotter tillsammans, men nu tröttnar hon och slänger ut honom - om jag förstått saken rätt utspelar sig detta i Gävle.
Alex åker upp till Hudiksvall för att flytta in hos sin brorsa. I Hudiksvall uppsöker han Arbetsförmedlingen och blir erbjuden jobb som skötare på en dagscentral för utvecklingsstörda. Han tar jobbet, som blir extra bra då det ingår en lägenhet.
Alex presenteras för den strikta Hanna (Vanna Rosenberg), och varje morgon kör de iväg med sex stycken utvecklingsskadade personer till en gård på vischan, där de sågar och paketerar ved - samt tränar på att knyta skor, vilket de gjort i åtta år. Alex tycker att denna verksamhet är bedrövlig, men Hanna hävdar att detta är det bästa för gänget.
Men så upptäcker Alex att de här sex genast börjar sjunga och dansa så fort de hör dansbandsmusik, och då får han en idé: de ska ställa upp och tolka Oskar Linnros i en talangjakt på TV som leds av Dogge Doggelito. Men Alex motarbetas av det här gängets föräldrar, som vägrar inse att deras barn är vuxna med egna viljor och drömmar. I synnerhet Claes Malmberg blir rasande. Man kan väl inte låta utvecklingsstörda uppträda! tycker han.
Det blir lite fnurror på tråden innan det är dags för den allt annat än oväntade upplösningen.
Jag förstår inte riktigt varför så många i den här filmen motsätter sig att de utvecklingsstörda vill sjunga och uppträda. Det vet väl alla att utvecklingsstörda älskar att spela tamburin och skaka loss, i synnerhet till dansbandsmusik (oj, vad jag är fördomsfull!). Det är ju dessutom betydligt mindre farligt än att låta dem såga ved.
I eftertexterna står det att Glada Hudiks Teater startade 1996, mot alla odds. Men det finns ju betydligt fler och äldre grupper av det här slaget. I Landskrona har vi Cabarémix som väl funnits längre än '96, och jag kommer ihåg att det ibland dök upp utvecklingsstörda rockband i barnprogram när jag växte upp. De spelade alltid tamburin och maraccas. Hette inte ett gäng Häggarna?
Jag personligen kan väl inte påstå att jag njuter av att titta på den här typen av underhållning. Det pratas alltid om "succégrupp", men jag får alltid en känsla av att det är anhöriga, vänner och väldigt godhjärtade människor som utgör publiken och tycker att "Oh, vad duktiga de är!" och "Tänk att de vågar!" och "Nämen åh, vad roligt de verkar ha!". Även om det oftast låter för jävligt.
HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? bjuder inte på några som helst överraskningar - och inte på så mycket annat heller. Det är en standardhistoria där alla klyschor betas av. Speciellt roligt blir det aldrig, även om jag gissar att en del scener ska vara humoristiska. Det blir inte särdeles dramatiskt. Fast å andra sidan är filmen inte heller jätetråkig. Den känns mest poänglös. De handikappade får visa att de faktiskt kan, oduglingen Alex får visa att han faktiskt han han med, Hanna får visa att hon inte är så kallhjärtad, och de argsinta föräldrarna inser det ena och det andra.
Filmen är hyfsat kompetent gjord, men lider av total brist på egen stil, den är skjuten rätt upp och ner utan extravaganser. Det är TV-foto. Att man slängt in några riktiga skådisar hjälper till. Och det faktum att Cecilia Forss medverkar i ett par scener gör mig extra välvilligt inställd. Som jag skrev i min recension av I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR: den tjejen bränner hål på duken. Hon har en utstrålning av sällan skådat slag. Hon har inte mycket att göra i just den här filmen, men lyckas ändå lyfta helhetsintrycket.
De utvecklingsstörda skådespelarna gestaltar rollfigurer, men jag trodde att de föreställde sig själva. Och allvarligt talat - jag kan inte avgöra om de är bra eller ej. Ett par av dem borde dessutom ha textats, men det hade säkert upplevts som diskriminerande.
Nå, men vem ska se den här filmen, är det tänkt? Hur fan ska jag veta det?
Just det, jag glömde nämna att i juryn på den där talangjakten på TV sitter Elisabeth Höglund och, av alla människor, Tomas Brolin!
Notera att jag lyckats skriva hela den här texten utan att använda ordet "knastar", vilket jag fruktade att jag skulle göra. 






(Biopremiär 18/3)

4 kommentarer:

Tommy sa...

Filmen må vara bra eller dålig, det är upp till var och en som ser den. Dock bygger den på en verklig händelse, och att du slår ned på att de kallas för "succégrupp", så verkar du inte läst på om Glada Hudik Teatern...eller har jag fel? För att gå från lilla Hudiksvalls teater till att uppträda för fulla hus både på Cirkus i Stockholm som på Broadway i USA måste jag nog kalla för succé, eller vad säger du? Sedan kan det nog aldrig skada för dig att ta dig en geografi lektion eller två heller :)

Pidde Andersson sa...

Nä, jag har inte läst på. Och jag har aldrig varit intresserad av geografi. För mig är allt över Hallandsåsen Norrland.

Mattias sa...

Då tycker jag att Du ska läsa på lite om gruppen genom att kolla på dokumentären som gick i sex delar på SVT. Dock finns inte de fulla avsnitten kvar på SVT Play. Men du kanske hittar nå matnyttigt ändå på de klipp och webisoder som finns upplagda.
http://svtplay.se/v/2174825/elvis_i_glada_hudik/

Pidde Andersson sa...

Men jag är inte intresserad av den här gruppen, och filmen blir inte bättre för att jag "läser på" om dem. Det är en enkel, banal film, men med behjärtansvärt ändamål.
Det är som om Per Gessle skulle uppträda till förmån för den japanska tsunamins offer, jag skulle inte vara mer positiv till konserten för det.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx