söndag 20 mars 2011

Bio: Big Mommas: Sådan far, sådan son

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Dags för ännu en film som i princip sågats på förhand av de flesta. Eftersom filmen inte pressvisades i Malmö, såg jag den först idag, och jag noterade att de flesta tidningar gav BIG MOMMAS: SÅDAN FAR, SÅDAN SON en etta i betyg. Det hade kritikerna säkert gjort vare sig de sett filmen eller ej.
Detta är den tredje filmen i serien med Martin Lawrence som FBI-agenten Malcolm, som alltid tvingas klä ut sig till den groteskt feta kvinnan Big Momma. Jag har sett de två tidigare filmerna, men minns inte mer än att jag trots allt tyckte att de var lite smålustiga och harmlösa (om man nu inte blir upprörd av att det skojas om tjocksmockar).
Den här gången vill Malcolms styvson Trent (Brandon T Jackson) satsa på en karriär som rappare, vilket Malcolm inte går med på - grabben ska självklart gå på college. Innan de hinner reda ut detta, råkar Trent bli vittne till ett mord; en trio ryska gangsters knäpper en man som gömt ett USB-minne någonstans på en artistskola ... för flickor!
Eftersom Trent måste gömma sig medan Malcolm försöker hitta USB-minnet och sätta dit bovarna, går de två under cover - som Big Momma med dotter Charmaine, och flyttar in på denna Fame-skola för töser. Trent har förstås svårt att hålla blickar, händer och kommentarer i styr i filmen, som blir något slags turnering på I HETASTE LAGET. Svårast blir det när han blir kär i den charmiga och begåvade musikern Haley (spelad av väldigt söta Jessica Lucas). Malcolm får problem när en bastant manlig vaktmästare blir tänd på Big Momma.
BIG MOMMAS: SÅDAN FAR, SÅDAN SON är inte speciellt rolig. Den unga publiken på föreställningen jag besökte skrattade dock ofta och mycket, själv flinade jag väl till ett par gånger. Det är trots allt roligt med superfetton som dansar och trillar.
Filmen innehåller flera typiska FAME-scener där folk brister ut i sång och dans, och självklart finns här den obligatoriska Nu Showar Vi I Skolmatsalen-Scenen. På slutet kommer den lika obligatoriska moralkakan. Under eftertexterna sjunger och dansar alla medverkande.
John Witesells film är väl inget vidare, men jag tycker att den är totalt harmlös och egentligen ganska sympatisk. Ibland tenderar den att bli gullig i sin kärlekshistoria. Framför allt tycker jag att den inte är tillräckligt dålig för att sätta en etta. Den är slätstruken och oerhört lättglömd, men det finns ju så mycket därute som är betydligt värre.

(Biopremiär 18/3)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx