tisdag 15 februari 2011

Bio: True Grit

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Först var berättelsen en roman av Charles Portis, och 1969 blev den en film, regisserad av Henry Hathaway, som fick den svenska titeln DE SAMMANBITNA. En rätt konstig titel, när man tänker efter. Vaddå, "sammanbitna"? Jag tyckte allt att de gjorde mer än att gnissla tänder i två timmar i den filmen.
John Wayne fick en Oscar för sin insats som Rooster Cogburn i DE SAMMANBITNA - men handen på hjärtat: jag har alltid sett den Oscarn som ett pris för lång och trogen tjänst, snarare än eminent insats. The Duke borde ha fått en Oscar redan 1956 för sin tolkning av uncle Ethan i John Fords mästerverk FÖRFÖLJAREN. I Hathaways film tycker jag snarare att Wayne gör något av en parodi på sig själv.
I denna första version spelar Kim Darby den fjortonåriga Mattie Ross som söker upp den försupne hårdingen Cogburn för att spåra upp Matties fars mördare. Wayne tyckte att Darby var den sämsta skådis han någonsin arbetat med och han gillade inte filmen. Även sångaren Glen Campbell medverkade som Texas Rangern La Boeuf - enligt Hathaway fick han rollen bara för att de skulle kunna få in en hitsång på soundtracket.
DE SAMMANBITNA blev dock en framgång och 1975 kom uppföljaren ROOSTER COGBURN, som i Sverige försågs med den tidstypiska titeln HUKA DIG ROOSTER... NU LADDAR HON OM! Stuart Millar stod för regin, men den här gången byggde filmmanuset inte på en litterär förlaga. Katharine Hepburn spelade en bestämd och påfrestande kvinna som behöver Cogburns hjälp att leta upp den slemme Anthony Zerbe, och njä, filmen är inget vidare - och fyra år senare var det dags för Wayne att uppsöka den stora saloonen ovan molnen.
Här kommer så bröderna Joel och Ethan Coens version - som inte är en nyinspelning av Hathaways film, utan en ny filmatiseing av romanen. Förvisso har jag under de senaste tio-femton åren vant mig vid att bli besviken på Coens, men den här gången var förväntningarna riktigt uppskruvade. Tio Oscarsnomineringar, bland annat för bästa film. Oväntad publiksuccé i USA. Jeff Bridges och Josh Brolin. Och bara det faktum att det är en Western - en traditionell Western, och ingen science fiction/fantasy/skräck-hybrid, typ JONAH HEX. När såg vi Western, denna den manligaste filmgenre, på bio senast? Vad jag minns har ingen gått upp sedan 3:10 TO YUMA.
Den här gången är unga Hailee Steinfeld lilla Mattie Ross - och hon är är mycket bra, och betydligt bättre än Kim Darby. Darbys Mattie var bara en lillgammal och påfrestande ungjävel i behov av en upprumpning. Steinfelds Mattie är väl också brådmogen, och minst sagt bestämd, men kommer undan med det.
Hennes farsa har blivit ihjälskjuten av en viss Tom Chaney (Brolin) och eftersom lagen verkar strunta i det, behöver Mattie någon som kan spåra upp Chaney och föra honom inför rätta, eller eventuellt döda honom. Mattie själv kan också tänka sig att döda Chaney, och släpar med sig sin fars gamla Colt Dragoon (trivia: Jonah Hex bar Dragoons i serien på 70-talet).
Mattie tipsas om den gamle försupne och enögde Reuben "Rooster" Cogburn, U.S. Marshal, en man som har true grit - vilket i den svenska texten översätts som "av rätta virket". Cogburn är förstås ytterst motvillig, varför skulle han åta sig ett uppdrag av en liten tösabit? Även om hon erbjuder honom pengar? Allra minst som hon insisterar på att följa med själv!
En Texas Ranger vid namn La Boeuf (en nästan oigenkännlig Matt Damon) dyker upp och hävdar att han redan är på jakt efter Tom Chaney i ett annat ärende. Och för att det ska bli en film av det hela bär det sig inte bättre än att Cogburn ger med sig och de alla tre rider ut för att hitta mördaren och hans grymma gäng.
Den största skillnaden mellan DE SAMMAN-
BITNA och 2010 års TRUE GRIT, är att den förra mer är en tjoflöjtfilm. Tonen de var lättsammare, situationerna mer humoristiska, och själva äventyret mer, tja, äventyrligt. Den mest kända scenen i filmen från '69 är väl den där Cogburn tar tömmarna mellan tänderna och rider mot fienden, pangande med en picka i varje hand. Jag har inte läst boken, men jag gissade att denna scen inte återfinns där.
Nu är det fyra-fem år sedan, kanske mer, sedan jag såg Hathaways film, men det känns faktiskt som om de två filmerna följer samma händelseförlopp - jag känner igen scenerna och händelserna. Och Coens film är förstås inte helt humorbefriad, den genomsyras av en svart humor och det är förstås framför allt Bridges som får briljera och vara sammanbitet rolig som den gamle tuffingen.
Men Coens har gjort en mycket mörkare film. Det vilar mer thrillerstämning än frejdigt westernäventyr över TRUE GRIT. Actionscenerna är förhållandevis få, men betydligt hårdare - här skjuter man fienden rakt i ansiktet så att blodet sprutar (trivia: i verklighetens vilda västern tömde man ofta hela magasinet i sin motståndare för att verkligen vara säker på att han var död). Och döm om min förvåning när Bridges plötsligt tar tömmarna mellan tänderna och dundrar iväg mot fyra desperados! Slutscenerna skiljer sig dock mot Hathaways film.
Jag ville verkligen att TRUE GRIT skulle vara alldeles utom-
ordent-
lig. Liksom alla kritiker som hoppades få tilldela ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT en etta eller till och med en nolla, hoppades jag få spika upp en stolt femma härunder. Men jag nöjer mig med en stark och manlig fyra. Jag har ett par små anmärkningar mot Coens film. Ja, främst är det en anmärkning. Kanske var det jag som var lite trött, men jag tyckte att filmen blev lite för snacksalig emellanåt. Här finns flera scener i vilka rollfigurerna har långa, långa utläggningar om egentligen irrelevanta saker. Och Westernhjältar ska ju vara tystlåtna! Det långsamma, något högtravande anslaget förstärks av Carter Burwells filmmusik, som enligt uppgift bygger på gamla psalmer.
Så, ja. Det blir aningen pratigt och segt. Men det hindrar inte TRUE GRIT från att vara en utmärkt film och den bästa nyproducerade Western du kommer att se på länge. Kevin Costners ypperliga OPEN RANGE är fortfarande den bästa Western som gjorts sedan Walter Hills THE LONG RIDERS 1980, vilken var den bästa sedan Clintans MANNEN UTANFÖR LAGEN 1976.
Om jag tror Jeff Bridges kan få en Oscar? Nja. Tyvärr tävlar han ju mot en viss Colin Firth. En stammande kung är en mer unik rollfigur än en tuff revolverman. Fast till skillnad från THE KING'S SPEECH, är TRUE GRIT en film jag kommer att se om. Flera gånger. Det är ju en Western!
I eftertexterna ber förresten Paramount om ursäkt för att vissa rollfigurer nyttjar tobak.
Och tänk, i samband med filmpremiären släpper Reverb förlag romanen TRUE GRIT i ny, svensk översättning!






(Biopremiär 18/2)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx