lördag 19 februari 2011

Bio: Tamara Drewe

Foton copyright (c) PAN Vision
Stephen Frears senaste film TAMARA DREWE pressvisades samtidigt som TRUE GRIT och av ganska uppenbara skäl valde jag den sistnämnda. Detta innebar att jag, när jag igår kväll satt på lokal och läste tidningar medan jag plågades av jobbiga kvinnoröster (se tidigare blogginlägg), snubblade över några recensioner av filmen. Jag försökte undvika att läsa dem; jag ville se filmen clean så att säga, men det var omöjligt att missa betygen och några meningar och stycken här och där.
Samtliga recensenter satte en trea i betyg, skrev att det var en typisk brittisk feelgoodfilm - och att det väl är detta som är det stora problemet med filmen. Den är för trevlig och mysig! Hu, så hemskt! Se om SVINALÄNGORNA istället! "SVINALÄNGORNA - filmen för dig som vill bli ur gängerna!"
Nu har jag precis sett TAMARA DREWE - och pågar och töser, det var precis vad jag behövde en mörk, iskall och rejält tradig lördagkväll i februari! Frears film tinade upp mig som vore den en sprakande brasa, och jag lämnade salongen med lätta steg och ett fånigt leende på läpparna.
TAMARA DREWE bygger på en tecknad serie jag aldrig hört talas om. Jag var förstås nu tvungen att kolla upp denna serie, och av de exempel jag hittade, ser filmen precis ut som serien. Det är onekligen rätt fräsigt, det här, att den aktade Stephen Frears filmatiserar en serie - och en fjäder i hatten för vårt älskade seriemedium. Jag gissar att få kritiker, åtminstone svenska sådana, har noterat att filmen bygger på en tecknad serie (fast det står "based on the graphic novel by Posy Simmonds" i förtexterna). I Sverige är det fortfarande vanligt att avfärda simpla underhållningsfilmer - i synnerhet actionfilmer - med att de håller serietidningsklass. Detta ska utläsas som något negativt. Serier är ju inget bra. Därför är det kul med hyllade filmer som ROAD TO PERDITION, GHOST WORLD, AMERICAN SPLENDOR och A HISTORY OF VIOLENCE, vilka alla bygger på tecknade serier. De visar att serier bara är ett sätt bland många att berätta en historia på. Största skillnaden är väl att serier är ett lite mer avancerat medium som är svårare att använda.
Filmen utspelar sig på den superidylliska engelska landsbygden. Tänk er HEM TILL GÅRDEN. Gör ni det nu? Bra. Vräk på lite till. Gör Emmerdale ännu mer idylliskt. Gör de pittoreska husen än mysigare. Fläska på med prunkande grönska. Visa upp bilderna med hjälp av mjukt, färgsprakande filmfoto. Fyll miljöerna med ett lika färgstarkt persongalleri.
Detta är Ewedown i Dorset. På en gård här bor den populäre deckarförfattaren Nicholas Hardiment (Roger Allam) och hans trogna, ständigt bakande fru Beth (Tamsin Greig). Nicholas bedriver något slags författarkurser på gården; förhoppningsfulla blivande författare bor där för att arbeta och diskutera skrivandets konst, vilket innebär en brokig skara människor, bland annat en tosing som skriver lesbiska kriminalromaner. En annan av dessa författare är amerikanen Glen (Bill Camp), som snart utkristalliserar sig som en av berättelsens huvudpersoner.
Här finns även drängen Andy (Luke Evans), som är byns hunk, och de två femton-
åriga, uttråkade tjejerna Jody (Jessica Barden) och Casey (Charlotte Christie), som längtar bort från Ewedown, men främst suktar de efter popbandet Swipe och då i synnerhet dess trummis Ben Sargeant (Dominic Cooper).
Plötsligt dyker journalisten Tamara Drewe (Gemma Arterton från PRINCE OF PERSIA) upp. Hon är född och uppvuxen i byn, nu har hennes mor dött och hon återvänder för att göra sig av med huset. Hon är även förtrollande söt, Tamara (efter att ha plastikopererat sin en gång enorma kran), och snart är karusellen igång. Vill hon ha Andy, som hon hade en romans med i tonåren? Kommer hon att utsättas för närmanden från den notoriskt otrogne Nicholas? Och vad händer när hon skickas iväg för att intervjua Ben Sargeant? De två tonårstjejerna ser till att göra det hela ännu mer komplicerat.
TAMARA DREWE är en oförs-
kämt under-
hål-
lande film. Feelgood är bara för-
namnet. Jag satt verkligen och njöt av det här från början till slut. Här finns så mycket att tycka om. Kanske främst det festliga persongalleriet. I synnerhet den lite fumlige amerikanen Glen är rolig - kolla bara in scenen där han går på toaletten (en kvinna bakom mig i salongen skrattade så att hon kiknade). Eller gubben som låter signalera att han inte vill bli störd genom att bära hatt. Hatt på - var tyst! Trummisen är kul även han.
Det är en stor fördel att det här är en brittisk produk-
tion. Det här är förstås en barntil-
låten komedi och även om den inte riktar sig till barn, kan hela familjen ha utbyte av Stephen Frears film - om barnen är tonåringar. Men eftersom filmen är brittisk, går man lite längre än vad som hade tillåtits i Hollywood. Rollfigurerna - även femtonåringarna - svär som borstbindare; det är "fucking wanker" hit och dit, det pratas mycket om sex, här finns ett par sexscener, om än inte så grafiska, och Arterton visar rumpan. Om Hollywood får för sig att göra en remake på filmen, kommer självklart allt detta att strykas, vilket lär resultera i en slätstruken produkt.
Jag har svårt att förstå varför så många recensenter var lite kyligt inställda till filmen. Jag tycker själv att det är längesedan jag såg en så här rolig, varm och underhållande film - en film som dessutom lyckades komma med några överraskande vändningar under handlingens gång. Den blir till och med lite gripande mellan skratten. 
Okej, en stor del av filmen handlar om kreativt skriv-
ande, vilket tilltalar mig personligen. Jag blir inspirerad av att titta på filmer som handlar om detta. Och visst tilltalas jag av den romantiska drömmen (eller finns det i verkligheten?) om att hyra en superidyllisk kåk på engelska landsbygden där man sitter och skriver en bok i lugn och ro utan att distraheras. Fast känner jag mig själv rätt, hade jag spenderat mer tid på puben och kommit hem med fem halvfärdiga romaner.
Publiken på den visning jag bevistade var liksom jag väldigt nöjd när eftertexterna rullade.
Det borde även du bli.
En kanonfilm.






(Biopremiär 18/2)

3 kommentarer:

Fredrik sa...

A history of violence är tecknat av Vincent Loke, vilket du ju vet. Men, han är i min värld mest känd som konstnären som står bakom alla Cannibal Corpse skivomslag.

http://www.cannibalcorpse.net/releases.html

Den här filmen kommer jag nog inte att se. 8) Men jag är inne på Splice. Jag ska bara kolla vad du skrev om den.

Fredrik sa...

Jag kanske inte ska se splice... 8)

Pidde Andersson sa...

Och då var jag ändå rätt snäll mot SPLICE jämfört med andra tidningar...

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx