söndag 13 februari 2011

Bio: Livet efter detta

Foton copyright (c) Sandrew Metronome
Jag besökte premiären på LIVET EFTER DETTA - som inte pressvisades i Malmö - och förvånades av att det inte bara var fullsatt, utan även av att publiken mest bestod av yngre människor och främst tjejer. När jag lyssnade på vad de pratade om innan filmen började, konstaterade jag även att många inte riktigt verkade veta vad de skulle se. Hade de månne löst biljett bara för att Matt Damon är med?
När Clint Eastwood kommer med en ny film, vilket han vid snart 81 års ålder fortfarande gör påfallande ofta, vet man aldrig vad man får - mer än ett gediget hantverk. Ibland får han ur sig mästerliga filmer, alldeles för ofta slätstrukna bagateller. LIVET EFTER DETTA, som heter HEREAFTER i original, tillhör tyvärr den sistnämnda kategorin.
Filmen består av tre parallella historier och på sätt och vis får vi tre olika filmer på samma tema. Och det är just detta som är intressant.
Franska stjärnan Cécile De France, som jag allt är rätt förtjust i, spelar TV-journalisten Marie som 2004 befinner sig på semester i Thailand. Och javisst, hon hamnar mitt i tsunamin (oerhört realistiska specialeffekter här) och när hon dras under vattnet, har hon en nära döden-upplevelse. Hon räddas dock till livet.
Väl hemma i Paris återgår hon till sitt arbete; hon är framgångsrik på sin TV-kanal, och hon pitchar entusiastiskt ett uttömmande reportage om Mitterand, som hon även ska skriva en bok om. Men snart inser hon att något inte står rätt till med henne; det hände något märkligt i Thailand, och hon börjar istället att skriva en bok om sin nära döden-upplevelse - vilket inte precis gynnar hennes TV-karriär, tvärtom.
I London hittar vi de unga tvillingpojkarna Marcus och Jason (Frankie och George McLaren), som bor med sin drogmissbrukande mor. Socialen är ständigt i luven på morsan, de vill att pågarna ska placeras i fosterhem. De rättrådiga tvillingarna får dock en bättre idé: de skrapar ihop pengar för att köpa mediciner som kan avgifta morsan. På väg hem från apoteket blir dock Jason påkörd av en bil och dör.
Morsan hamnar på en klinik och Marcus placeras hos fosterföräldrar, där han inte trivs. Han saknar Jason över allt annat och blir med tiden besatt av att kontakta honom på andra sidan.
I San Francisco har George Lonegan (Matt Damon) lagt ner sin tidigare karriär som medium. Till skillnad från de flesta andra medier, är han äkta vara - men han tycker att hans gåva är en förbannelse. Därför har han istället börjat jobba på fabrik. Han försöker leva ett vanligt liv, vilket är svårt, och han verkar vara en väldigt ensam människa.
George börjar på en matlagningskurs, där han träffar Melanie (Bryce Dallas Howard), som gått dit med förhoppningen att träffa mannen i hennes liv. Kan det bli något mellan henne och George, eller kommer hans gåva att sätta käppar i hjulet?
Scenerna med Cécile De France är på franska och utspelar sig i stilrena, färgglada miljöer; designerhem och TV-studior. Det här ger faktiskt intryck av att vara en fransk film - och det är ju lite kul att Clintan återigen regisserar på ett språk jag gissar att han inte förstår fullt ut; han har ju tidigare gjort en film på japanska. Historien om Marie är bättre än de övriga delarna.
Skildringen av London och utslagna människor, är som sig bör grå och skitig, och ja - det här ser ut som en brittisk film i regi av valfri diskbänksrealist.
Berät-
telsen om Matt Damon ligger någon-
stans mitt-
emel-
lan de två andra stil-
mässigt och är minst intressant. Bryce Dallas Howards Melanie är en rätt tradig, lite billig brud, men en scen där de på matlagningskursen med förbundna ögon provsmakar mat är oväntat sexig. Fast Matt Damon är och förblir en skrubbad potatis vad han än spelar.
I en avslutande del knyts dessa tre historier samman på ett väldigt banalt sätt, det urartar till en kärlekshistoria av simplast möjliga slag, och jag upplevde sammanträffandena som lite löjliga.
Hantverket går dock inte att klaga på. Självklart är denna över två timmar långa film välgjord och välspelad. Återigen har Eastwood själv komponerat filmmusiken, som dock är väldigt saggig och ointressant. Derek Jacobi dyker upp som hastigast som sig själv.
Mitt betyg här under är väldigt snällt. Borde kanske plocka bort en dvärg, men jag låter den vara kvar för Cécile De Frances skull...





(Biopremiär 11/2)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx