söndag 2 januari 2011

Rapport från en TV-soffa

Nyårsafton tillbringade jag på Festen Som Aldrig Tog Slut.
Jag sov nämligen över på tillställningen och tillbringade sedan hela nyårsdagen i värdparets TV-soffa. Efter att jag vaknat under den tidiga eftermiddagen, vill säga, och sedan druckit två muggar kaffe.
Liggande som en drogad kåldolme utsattes jag för en hel räcka program.
Såg vi IVANHOE? Nä, faktiskt inte. Inte mer än de sista 30 sekunderna. Istället tittade vi på TROLLKARLEN FRÅN OZ. Det var oerhårt längesedan jag såg den filmen. Tja, vad ska jag säga? Jag är ju inte så överraskad att det är en väldigt populär film i the gay community. Och den ligger nog i tätstriden när det gäller störst antal dvärgar i rollbesättningen. Flera av dem pratar som Piff och Puff.
Därefter såg vi på reprisen av bröllopskonserten när Victoria och stins Daniel skulle till att gifta sig. Uj. Det stod att att konserten var en gåva från regeringen och därmed också en gåva från svenska folket - däribland mig - till brudparet. Jisses. Varför skulle vi tvunget ge de unga tu något sådant här slätstruket? Eller rättare sagt, delvis slätstruket. Jag uppskattade den klassiska musiken. Operan. Körerna. Den kinesiska balettdansösen som stompade runt på huvudet på sin partner.
Men Sarah Dawn Finer? Peter Jöback? Finns det mer ointressanta artister? Varför gillar svenska folket så tråkiga saker när det ska bli fest? Varför reser svenskar bort för att plötsligt gå på musikal, när de aldrig annars skulle få för sig att se en musikal hemma?
Och värst av allt var den såkallat överraskande finalen på bröllopskonserten. För att rocka till det dök Roxette upp och spelade "The Look". Så oerhört makalöst fantasilöst. Det finns väl ingen ute i verkliga livet som gillar Roxette idag. Fanns det någon som gillade dem på 80-talet?
Konserten slutade med att alla medverkande kom in och tydligen hade vi missat Magnus Uggla.
Efter detta: Nyheter. Bilder på tåget som tutat in i Malmö Central. Vi utbrast ett "OJ!" över nyheten om Per Oscarssons förmodade död.
Nytt program: Victorias och stins Daniels bröllop i sammandrag. Perfekt - jag såg ju inte ett skit av detta när det begav sig. Och nu slapp jag de tradiga bitarna, och fick bara det göttaste - som att Daniel rabblar sina mellannamn, kunger räcker en blomma till Silvia, och Mark Levengood pratar med folk som övernattat på trottoarer.
Paus för pizza.
Vi återvände till TV:n och STJÄRNORNA PÅ SLOTTET. Jag har aldrig sett ett avsnitt av den här serien tidigare (fast det gäller de flesta TV-program). Monica Dominique var huvudperson. Bra - då blir det ju underhållning i min smak. Förhoppningsvis klipp med en massa gamla grejor från 60- och 70-talen. Och det blev det. Och nu såg jag att en av kvällstidningarna har en braskande löpsedel som med stora, svarta bokstäver skriker "MÄNNENS HÅN MOT MONICA DOMINIQUE". Tydligen var det någon skandal. Fråga mig inte vad. Jag märkte ingenting. Men det säger väl en hel del om svensk press - och TV - av idag. Folk är mer besatta av TV än någonsin och de mest obetydliga detaljer blåses upp som huvudnyheter.
Jag tyckte det kändes rätt behagligt att titta på de här medelålders människorna, inkluderande Ulf Brunnberg, när de glassade omkring på ett slott och åt god mat och spelade krocket. Fast jag kommer väl inte att se på programmet igen.
Jag kan mycket väl tänka mig att en väldigt stor del av TV-tittarna inte har en aning om vilka de medverkande är. Möjligtvis med undantag för Niklas Strömstedt.
Efter stjärnprogrammet började nya omgången HIPP HIPP. Och det var väl ... sådär. Lite för ojämnt. Jag gillar HIPP HIPP och de flesta av figurerna, men igår lyfte det aldrig. Jag förstår inte varför de envisas med att ha med J-O; han som alltid sitter i telefon och stressar och gör flera saker samtidigt. Han är antagligen deras minst roliga figur. Medan svenska för nybörjare väl är roligast. Morgan Pålssons debattprogram med en labil kärring med dålig klädsmak gillade jag också, medan Tiffany Perssons vlogg aldrig blev något. Jag saknade Micke & Mini som fått utgå till förmån för nya, måttligt roliga figurer. Butiksvakten Kim Andersson var inte så festlig. Utlovade zombien Kenneth var inte med.
Och vad tror ni vi tittade på sedan? Jo...
...College football.
Det hade ni aldrig gissat.
Då menar jag football som i amerikansk fotboll, och inte riktig fotboll.
Det var direktsändning. Att spendera nyårsdagen med att titta på football är visst en lika stor tradition i USA som backhoppning och IVANHOE i Sverige.
Värden gjorde sitt bästa för att förklara reglerna. Vi andra fattade halvsju. Football är världens mest invecklade, ologiska sport. Om de nu tvunget ska ut och härja på en gräsplan, varför då inte spela riktig fotboll som vanligt folk? Det händer ju absolut ingenting i football, eftersom domarna blåser av så fort någon rör på sig.
Plötsligt hade klockan passerat elva på kvällen och det var dags att bege sig hem.

1 kommentarer:

christian strindert sa...

Jag tycker att Ttrollkarlen från Oz håller än ,trots 70 år på nacken. Utomhusscenerna inomhus är kanon och så är den ju i färg. Tack för trevligt sällskap under nyårsdagen.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx