fredag 14 januari 2011

DVD: Studio S & videovåldet

STUDIO S & VIDEOVÅLDET (Studio S Entertainment)
Bättre sent än aldrig, sa luxemburgaren när han besökte Belgien. Här är så till slut min recension av DVD-boxen om Studio S och video-
våldsde-
batten 1980, en box som jag ju uppmärk-
samma-
de långt innan den släpptes.
    Nå, vad ska jag skriva om det mytomspunna debattprogrammet från den andra december 1980 som jag inte redan skrivit? För det känns ju onekligen som om jag har skrivit spaltmil om det, eller figurerat och pratat om det i olika sammanhang. Senast uttalade jag mig i Martin Kristensons utomordentliga artikel om skräcksommaren 1972, och som kan läsas HÄR.
    Jag fick inte se programmet när det sändes. Rättare sagt: jag visste inte om att det sändes. Men jag kommer ihåg frukosten morgonen efter. Mina föräldrar såg väldigt allvarliga ut, spände ögonen i mig och sa att om någon frågar om jag vill följa med hem och se på “Motorsågsmannen” så får jag absolut inte följa med! Senare utökades varningen: om jag blev tillfrågad om att följa med hem och titta på video, fick jag inte följa med. Det fanns som bekant inget annat än ultravåld att hyra 1980-81. Jag minns att jag kontrade med att mina föräldrar berättat att de sett SOLDIER BLUE tio år tidigare och att publiken svimmat när de konfronterades med blodigheterna (denna beskrivning hade fått mig att utse SOLDIER BLUE till världens häftigaste film på 70-talet), men de sa att den filmen är rena barnfilmen mot vad som visats på TV kvällen innan. Sanningen är snarare att de stackars skräckfilmer som avhandlats är barnfilmer jämförda med massakern som avslutar SOLDIER BLUE.
    De närmaste dagarna diskuterades Studio S livligt i skolan. “Alla” hade sett programmet och berättade om de häftigaste klippen. Så här trettio år senare konstaterar jag att de flesta bara hittade på scener ur lika påhittade filmer, eftersom inte de heller sett programmet. Vi hade en lärarkandidat i klassen just då och hon skulle ha ett allvarligt samtal med oss om videovåldet. Det enda det samtalet ledde till var att jag började rita filmaffischer till påhittade, superblodiga skräckfilmer, jag ritade serier som var så som jag trodde att filmerna var, och jag besökte videobutiker för att storögt stirra på tuffa videoomslag och trailers.
    Och visst följde jag med folk hem och kollade på video. Första gången vi skulle hyra film valde jag. Det blev spaghettiwesternrullen DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (BOOT HILL) med Hill & Spencer. Inte fan var den blodig. Tvärtom tyckte vi alla att den var tråkig, så nästa gång hyrde vi ELDDOPET med Stacy Keach. Den gillade vi.
    1997 fick vi idén att visa Studio S-programmet på Fantastisk Filmfestival, samt alla filmer som ingick i sin helhet och på stor duk. Och det gjorde vi. Det var lite trixigt att få fram allt. I synnerhet själva TV-programmet. Men till slut försåg SVT oss med en VHS-kassett, som dock hade extremt dålig bild under de två första minuterna och som saknade ett par av slutminuterna. Men vi visade programmet i detta skick - till publikens stora förtjusning. Och jag fick äntligen se det från början till slut; under de sjutton år som gått hade jag bara sett utdrag ur det.
    På trettioårsdagen förra året släppte Studio S Entertainment - ett bolag som självklart fått sitt namn från programmet - en DVD-box med hela TV-programmet, en del bonusmaterial, samt sex av de filmer det visades klipp ur.
    Jag säger samma sak jag sagt sedan 1997: Det är en stor jävla skandal att det här programmet fick sändas överhuvudtaget! Studio S om videovåldet är ett program långt farligare än de filmer och den kultur det vill varna för, och det som är mest skrämmande är att till skillnad från alla dessa stackars mer eller mindre harmlösa skräckfilmer, gav Studio S effekt - å det grövsta. Folk trodde ju verkligen på det de fick höra i programmet!
    Där stod då Göran Elwin, iförd skyddsskägg, och inledde med att säga till tittarna att om de vet med sig att de inte klarar av att se på våld, ska de inte se på klippen - men gärna följa debatten. Hallå? Men om man inte sett det som diskuteras, vad har man för utbyte av en debatt? Och hur ska man kunna diskutera filmer om ingen medverkande har sett mer än några korta klipp?
    I panelen sitter den “folkkäre” centerpartisten Per Olof Sundman, som enligt uppgift senare avslöjades som nazist, och folkpartisten Jan-Erik Wikström, då utbildningsminister och chef för Statens Biografbyrå, och försedd med en röst som låter som om han inhalerat helium. Runt dessa två sitter ett gäng väldigt upprörda föräldrar som hävdar att de inte kände till någonting av det här, de visste inte att sådana här filmer existerar, de hade inte sett något förrän de kom till studion, och självklart har de inte sett mer än de klipp som redaktionen valt att visa.
    En av debattörerna är en obducent vid namn Sven-Olov, som tycker att han ska kunna ta med sig sina barn till sitt jobb, den sjuke jäveln. En kärring med stora glasögon utmärker sig mest och skriker ofta “försssccchhhkräckligt!” - och om ryktet stämmer växte hennes son upp till skräckfilmssamlare. En grå kvinna vill införa en tillfällig lag här och nu. En afrikansk kvinna är så upprörd att hon knappt säger någonting. Den ende som faktiskt säger något så när sansade saker är Wikström. Han är chockerad men vill inte ta till Stalinmetoder.
    Vad som saknas helt i programmet är filmhistoriker, filmkritiker och folk som faktiskt gillar skräck och action. Tosingarna i panelen får alltså sitta och raljera oemotsagda i en hel timme.
    Emellanåt visas filmade inslag. Cheferna för några videobolag intervjuas. Esseltebasen är mer än lovligt förvirrad och kallar SOUND OF MUSIC för SOUND OF VISION. Peter “Private” Backman från VTC säger att de själva klipper i sina filmer. En av de två männen som representerar HemVideo försöker beskriva handlingen i DÖDENS MANNEKÄNGER på ett ganska festligt sätt. “Man kan säga att den handlar om en man som är sjuk.” Jag hörde att en av dessa två män senare försvann spårlöst - ligger det någon sanning i detta rykte?
    När en massa mellanstadieelever intervjuas om sina videotittarvanor och beskriver filmerna, är det oerhört uppenbart att det är fejk, eftersom de beskriver saker som inte finns med i filmerna. Men det upptäckte ju ingen, eftersom ingen sett filmerna. Faktum är att när jag veckorna efter att programmet sänts läste tidningsartiklar om videovåldet, trodde jag att det handlade om filmer som saknade handling. Att de bara bestod av 90 minuter tortyr och slakt. Och så uppfattade nog många vuxna dem.
    Som sagt: att det här programmet fick visas är en skandal. Visst skrattar man åt dumheterna när man ser programmet, men egentligen är det här ett jävligt allvarligt övegrepp på svenska folket.
    Okej, vad hittar vi då för bonusmaterial på den här boxens första skiva? Först och främst ett inslag som kallas STUDIO S-BLUFFEN. Det är ett reportage ur FILMKRÖNIKAN med Film-Sara från 2002, tror jag det var, i vilket två av de barn som intervjuades 1980 medverkar. De nu vuxna skolkamraterna berättar att de inte alls hade sett några filmer och hade sömnproblem på grund av dem. Det var Studio S’ redaktion som gett dem repliker att säga och regisserat intervjuerna. En kille hade blivit bortklippt eftersom han sagt att det var skithäftigt när blodet sprutade.
    Därefter följer ett tio minuter långt inslag från Fantastisk Filmfestival 2010, dit mina gamla polare Marc Morris och Jake West åkt för att visa sin nya dokumentär om videovåldsdebatten i England. Dessa två intervjuas kort, vi får se snuttar ur en paneldebatt, och även Studio S Entertainments head honcho SEO (kanske mest känd som skapare av serien Regi Sören) uttalar sig. Detta inslag är dock alldeles för kort och det känns som om de intressantaste bitarna klippts bort, eller så glömde man prata om dem.
    Vidare följer trailers till 25 filmer som fällts i svensk domstol. Flera av de här filmerna hade jag ingen aning om att de hamnat i rätten. Alan Birkinshaws engelska KILLER’S MOON från 1978, till exempel. Öh? Det finns väl ingen som kommer ihåg den? Vad hade den hos rätten att göra? Likaså Jim O’Connollys ONDSKANS TORN (TOWER OF EVIL) från 1972, engelsk även den. Och herregud, min favorit BLOOD FOR DRACULA?! Hur bär man sig åt för att fälla denna vackra, poetiska och roliga film? (BLOOD FOR DRACULA kallas förresten genomgående för LOVE FOR DRACULA)
    Jag konstaterar även att många av de åtalade filmerna inte ens var inspelade när Studio S sändes!
    Slutligen hittar vi en hel del utförligt textmaterial. Man redogör i detalj för debatten dag för dag, här finns lite fakta om filmerna som förekom i programmet, och här finns en topplista över de filmer som fällts flest gånger. Här hittar vi bland annat ytterligare en engelsk film; THE LIFETAKER från 1975, som jag aldrig hört talas om, den spanska A CANDLE FOR THE DEVIL från 1973 (märkligt val) och den festliga, engelska skräckkomedin HORROR HOSPITAL från 1973.
    Ska jag komma med en invändning, så hade jag föredragit dessa texter tryckta i en medföljande publikation. Det är inte särskilt bekvämt att läsa dem på en TV- eller datorskärm. Men det är förstås en kostnadsfråga.
    Så kommer vi då fram till de medföljande långfilmerna, och det första jag utbrister är: Varför är inte alla med? Var är A TASTE OF HELL? Det är den mest obskyra av titlarna och därför den mest intressanta. Visst kan man köpa den separat, men ändå. Låt mig gå igenom och betygsätta filmerna enligt ordningen på omslagets baksida:


MOTORSÅGSMASSAKERN (1974)
Jag skulle tro att MOTORSÅGS-
MASSAKERN är den första film jag recenserat i en tryckt publikation. I sista numret av mitt seriefanzine SMOCK som kom ut i slutet av 80-talet, ägnade jag ett uppslag åt att recensera skräckfilmer. När sedan Atlantic släppte filmen lagligt på VHS, med en knapp minut bortklippt, recenserade jag filmen i dagstidningen NST. Jag gav Tobe Hoopers verk en femma i betyg och jag minns hur en del undrade hur jag vågade göra något sådant.
    MOTORSÅGSMASSAKERN är fortfarande en av de bästa skräckfilmer som gjorts och egentligen den enda film Hooper gjort som verkligen är riktigt bra. Marcus Nispels nyinspelning var överraskande bra och betydligt blodigare, men få filmer kan slå originalet när det gäller intensiv, påträngande skräck - med stänk av svart humor.
    Filmen upptar två skivor i den här boxen - det är nämligen Atlantics gamla tvådisc-utgåva man stoppat med, vilket innebär fyra timmar extramaterial, däribland flera dokumentärer. Men jag tycker gott att den andra discen kunde utgått till förmån för A TASTE OF HELL.






VERKTYGSMÖRDAREN (1978)
Den här filmen är egentligen omtyckt av få. Cameron Mitchells upptåg som mordisk fastighetsskötare är egentligen alldeles för grå och tråkig. Samtidigt är jag lite svag för den här. Dess brist på stil och nästan TV-mässiga foto ger filmen en ruffig och rätt obehaglig stämning. Jag gillar flera av de medverkande och det är ju en höjdare när Mitchell sjunger “Sometimes I feel like a motherless child”. Legenden Gary Graver - frid över hans minne - stod för filmfotot.






THE BOOGEYMAN (1980)
Den här gick upp på bio efter att den hängts ut i Studio S. Jag kommer ihåg bioannonsen: “Nu kan du se den på bio!” Dock hade man klippt bort halva filmen i bioversionen.
    Jag är kluven till den här. Den version jag skaffade på 80-talet var så väldigt ful, att jag aldrig riktigt uppskattade den. PÅ 90-talet släppte Charles Aperias House of Horror en Director’s Cut i letterbox och bra bild (plus en märklig inledningsscen som såg ut att vara nyinspelad, men om så var fallet vet jag inte). Plötsligt såg jag filmen med andra ögon.
    Ulli Lommels film är ett väldigt uppenbart försök att rida på HALLOWEENS framgångar, med liknande öppningsscener och snarlik musik. Samtidigt märks det att Lommel är en gammal arthouseregissör. Resultatet av denna kombination är en rätt unik mix.

   



DÖDENS MANNEKÄNGER (1979)
Studio S visade slutscenen ur den här. David Schmoellers variant på det ondskefulla vaxkabinettet är en av Charles Bands första produktioner. Chuck Connors har huvudrollen som en man “som man kan säga är sjuk”, som snidar levande dockor. Några ungdomar på utfärd hamnar i Connors avkrok och då dyker dockorna upp och mördar och har sig.
    DÖDENS MANNEKÄNGER är en väldigt trivsam liten film. Det är nästan lite familjefilm över det hela. Det är otroligt svårt att förstå att filmen chockade moralistena så hårt som den gjorde.
...Men var är mannekängerna? undrar kanske någon. Jo, den svenska titeln är ju lite skum. Det engelska ordet för skyltdocka är "mannequin". Mannekäng i dess svenska betydelse heter ju "model". Men den här filmens originaltitel är TOURIST TRAP. Så varifrån kom mannekängerna? Det handlar ju inte om en felöversättning, à la BLODSUGANDE GATAN (det vill säga BLOODSUCKING FREAKS).







EATEN ALIVE (1977)
Tobe Hoopers första film efter MOTORSÅGS-
MASSAKERN. Den är väl halvkul. Neville Brand är fantastisk som innehavare av ett fallfärdigt hotell i Louisianas träskmarker. Här har han en glupsk krokodil som gärna äter upp de gäster Brand tar kål på med sin lie.
    EATEN ALIVE - som inte ska blandas ihop med kannibalfilmen med samma namn (OMÄNSKLIG FASA, alltså) - påminner lite grann om EC Comics gamla serier från 50-talet, både till utseende och innehåll. Det är southern gothic och svart humor. Robert Englund har en tidig roll, Marilyn Burns från motorsågsfilmen är med, och Mel Ferrer får en lie genom halsen - en scen som visades i Studio S.
Det här är Atlantics gamla utgåva och jag kan ha fel eftersom jag inte kunnat jämföra med något, men nog ser det här ut som om de tagit en master i fullscreen och beskurit det upp- och nertill för att bygga om den till 16X9. Bilderna ser kapade ut, bilkompositionerna är lite konstiga.





TERROR (1978)
Norman J Warrens engelska skräckfilm TERROR är väl lika obskyr som A TASTE OF HELL och jag tycker inte att den är något vidare. Warren har tydligen försökt göra något i stil med SUSPIRIA och en gammal häxa köttar loss på ett slott. Ett par kända ansikten skymtar förbi, däribland Peter “Chewbaccca” Mayhew.
Manusförfattaren David McGilliwray jobbade annars mest med Pete Walker och skrev bland annat klassikern SMAK PÅ MÄNNISKOKÖTT, det vill säga FRIGHTMARE, som är en av de 25 fällda filmerna. Jag föreslog SEO att han skulle ge ut den, men han sa att han inte tycker den är bra. Men den är bättre än TERROR.

2 kommentarer:

Roger Mård sa...

Härlig recension. Länge leve Studio S (distrubitören alltså)

Eaten Alive är en skönt underskattad film. Den har inga som helst kvaliteter men ändå älskar jag den. Ljussättningen - som ger den där bisarra EC Comics/4 färg känslan är snyggare varje gång jag ser den.
Psykopaten som driver hotellet ser ut som Neil Young, mannen som anländer ihop med Marilyn Burns ser ut som Chevy Chase och krokodilen (ingen alligator, Pidde) ser ut som... ja jag vetefan vad den ser ut som.

I all remake-yra, varför gör ingen en nyinspelning på denna?

Visste du förresten att Dödens mannekänger, är en av Stephen Kings favoritfilmer?

Pidde Andersson sa...

Ach, scheisse, jag tog för givet att det var en alligator med tanke på att det är Louisiana. Jag orkade se om filmen, jag såg den senast för kanske två år sedan. Men jag går upp och ändrar i texten...
Att DÖDENS MANNEKÄNGER är en av Kings favoritfilmer förvånar mig inte. Han har en tendens att hylla de mest udda filmer, ibland rätt dåliga filmer ingen annan tycker om.
Förresten, vad gäller Schmoellers film slog det mig just nu att jag glömde en fundering i min recension, så jag kommer nu att göra ett tillägg ovan.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx