DVD: MacGruber

DVD: MACGRUBER (Nordisk Film)

Något av det jobbigaste eller pinsammaste eller tristaste man kan titta på, är komedier som inte är roliga. I synnerhet filmer där de på duken hela tiden anstränger sig till bristningsgränsen för att det ska bli fruktansvärt kul, medan vi i publiken mest gapar och undrar vad i helvete det är vi tittar på. Typexempel är till exempel EPIC MOVIE och liknande, totalt misslyckade parodier.

I den här långfilmen, regisserad av Jorma Taccone (pluspoäng för finsk-italienskt namn!), spelar Val Kilmer (mer lik Steven Seagal för varje film) superskurken Dieter von Cunth. Cunth har stulit en kärnvapenmissil som han tänker avfyra mot Washington DC, och överste James Faith (Powers Boothe) inser att bara en man kan stoppa Cunth – 80-talshjälten MacGruber.


Problemet är bara att MacGruber drog sig tillbaka för tio år sedan efter att Cunth dödat hans blivande fru under bröllopsakten. Nu lever MacGruber som munk i Rio Bamba i Equador. Först vägrar MacGruber åta sig uppdraget, men självklart kommer han på bättre tankar och gräver upp sin gamla outfit från 80-talet och klipper hockeyfrilla.


MacGruber samlar ihop ett gäng superhårdingar från förr – alla utom en, som stryks från listan, eftersom han blivit bög. Dock råkar hela teamet av misstag spränga sig själva i luften på väg till planet som ska ta dem till Cunth. Därför förses MacGruber med två nya assistenter – Vicki St Elmo (Kristen Wiig) och löjtnant Dixon Piper (Ryan Phillippe), två personer som inte har så mycket till övers för MacGruber och dennes aldrig särskilt logiska planer och handlingar, som till exempel hela tiden berätta för skurkarna var han befinner sig.


På flera sätt påminner filmen MACGRUBER om Johan Wanloos webserie Rock Manlyfist. Det här skulle kunna ha varit en film om Manlyfist. Det är bara det att Wanloo lyckas med sin parodi på 80-talets actionhjältar, medan Forte och Taccone inte verkar veta vad som är roligt eller ej.


Den märkligaste detaljen är att MacGruber, som aldrig använder sig av vapen, ska vara något slags variant på McGyver, men istället blir en Ramboparodi. MacGruber beter sig ibland som Rambo och filmen innehåller enorma mängder blodigt, realistiskt våld. Vi pratar inte Monty Python-splatter, utan typiskt, ”seriöst” actionsplatter. Och det är förstås inte roligt. Visst, det kan vara roligt när Seagal går för långt i någon av sina filmer; jag skrattar alltid åt MARKED FOR DEATH, men ultravåld hör inte hemma i en rak komedi.


Språket är genomgående väldigt grovt och det är samma sak där – jag tycker inte att det är roligt med folk som konstant är fula i mun. Jag får intrycket att filmens upphovsmän främst är ute efter att chocka pryda amerikaner.


Rent allmänt faller de flesta skämt i filmen platt till marken. Det är minsann inte mycket som funkar.
Men jag vågar dock ge filmen en gentil tvåa i betyg. För de grejor som trots allt funkar är kul. Det är kul när MacGruber står barbröstad och spelar saxofon i blått motljus i inledningen. Det är roligt när MacGruber samlar ihop sitt gäng superhårdingar. Och MacGrubers speciella avledningsmanöver är otroligt rolig – han klär av sig naken och sticker upp en sellerikvist i röven för att förvirra fienden.Ja, och så uppskattar jag att få återse Powers Boothe.


Ryan Phillippe ser nästan generad ut i alla sina scener. Jag förstår honom. MACGRUBER är ingen film att prioritera.