lördag 8 januari 2011

Bio: Winter's Bone

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Igår gjorde jag mitt andra försök att se den exceptionellt hyllade WINTER'S BONE, Första försöket gjorde jag redan under Filmdagarna i augusti förra året, men då var jag så bakfull - eller fortfarande full? - på förmiddagsvisningen, att jag somnade direkt efter förtexterna. Tydligen hade jag snarkat ljudligt genom hela filmen, och eftersom det här är Sverige kom ingen på att knuffa till mig - istället kom folk fram och klagade efteråt...
Igår var det ingen risk att jag skulle somna. För vad tror ni hände på vägen till biografen? Jag halkade och föll som en fura.
Redan tidigare på kvällen, när jag lämnade St Gertrud, såg jag en ung kvinna som korsade en gata och plötsligt halkade och föll raklång baklänges - medan en bil närmade sig henne. Jag såg paniken i hennes ögon, och jag fick nästan panik själv, när jag inte kunde hoppa över en snövall och ta mig ut på gatan för att hjälpa henne upp utan att själv trilla. Men hon kom upp i tid.
Och senare föll alltså jag. tjugo-trettio meter från Filmstaden. Helt utan förvarning. Gatstenen var glashal. Plötsligt bara låg jag där på rygg. Förra gången jag halkade på en isfläck, det är några år sedan, slog jag mig sönder och samman och var ur spel i över en vecka. Men den här gången gick det bättre. Värken i röven gick över ganska snabbt, jag kom undan med en skrubbad armbåge, vilken gjorde sig påmind filmen igenom. Ingen risk att somna, alltså.
Den värkande armbågen gjorde också att WINTER'S BONE fick något slags multimediadimension - de led och värkte på duken, jag värkte i publiken.
Debra Graniks film bygger på en roman, men Granik och hennes medmanusförfattare Anne Rosellini har enligt intervjuer tillfört en hel del annat material, efter att ha åkt runt i Missouris skogar och intervjuat de boende där.
Missouri. Det är ju James & Younger Country. The Long Riders. Bistra män-
niskor, skjut först och strunta i att  fråga, och ett landskap som liknar vårt svenska - och ofta med samma väder. Det är grått och tradigt.
Jennifer Lawrence spelar 17-åriga Ree Dolly, som bor med sin sjuka morsa och två yngre syskon i en fallfärdig kåk någonstans i skogen. Det är eländigt värre, de har ont om pengar och Ree är den som måste ta hand om familjen.
Den stora grejen bland bygdens karlar verkar vara att framställa knark. De kokar kokain och har sig. Hembränt har man visst lagt av med. En dag kommer sheriffen och knackar på hos Ree. Rees odåga till farsa har försvunnit och om han inte infinner sig på en rättegång kommer familjen Dolly att förlora huset.
Därför beger sig Ree ut för att leta upp gubbfan, något som på flera sätt är svårare än man kan tro. De personer i trakten Ree frågar är nämligen inte som vanligt folk. De här människorna är bortom white trash; de är nästan ett eget folkslag. Och ja - de spelar banjo.
WINTER'S BONE tillhör den amerikanska independentgenren "Täckjackedrama". Kärva filmer i kärva miljöer där kärva människor gärna bär täckjacka. Fast det är inte så många täckjackor i just den här. Ett annat typexempel på genren är FROZEN RIVER, men WINTER'S BONE är en bättre film.
Kanske ligger det hyfsat nära till hands att jämföra denna amerikanska misärskildring med svenska SVINALÄNGORNA, vilket en kollega även gjorde efter pressvisningen av Pernilla Augusts film. Självklart är Debra Graniks film oändligt mycket bättre på alla plan. SVINALÄNGORNA är bara en enda lång rad misärklyschor och filmen leder liksom ingenstans.
WINTER'S BONE har också en massa klyschor. Det är självklart. För vi vet ju hur de är, de där antag-
ligen inavlade typerna i den amerikanska obygden; vi har ju sett DEN SISTA FÄRDEN.  Graniks film är full av riktigt fula och skitiga människor, som pratar en dialekt man kan skära med brödkniv. De är vresiga och har sin egen hederskodex, och de är minst sagt egensinniga - och har inga problem att ta till våld. Och de spelar banjo.
Grejen är att den här typen av människor finns där ute i Missouris skogar. På riktigt. Och det är rätt fascinerande. För att komma med en till synes långsökt liknelse, känns det nästan som att se på en film typ CANNIBAL HOLOCAUST. Det är nutid i en välbekant värld, men om man beger sig in i skogen, så väntar ett främmande och oberäkneligt folkslag. Fast det är väl inte kannibaler i Missouri. Inte vad jag vet. Men man vet ju aldrig.
Även om WINTER'S BONE på något sätt har en thrillerintrig, är det här ingen direkt spännande film. Den består nästan bara av möten med människor. Udda människor. Och möten som leder till udda situationer. Men filmen engagerar från början till slut, intresset hålles hela tiden vid liv.
Filmen känns väldigt realistisk. Jag känner inte igen dess skådespelare - med ett undantag. De ser alla äkta ut; de är fula och jävliga. Men så dyker plötsligt Sheryl Lee upp. Laura Palmer från TWIN PEAKS. Hon är ju inte unga, söta Laura Palmer längre, eftersom hon är i min ålder, och även om hon är en vacker kvinna, ser hon här tilltufsad ut. Hon gör bra ifrån sig, men hennes medverkan förtar just då illusionen av att det jag ser är verklighet.
WINTER'S BONE innehåller en scen där Ree flår en ekorre.






(Biopremiär 7/1)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx