tisdag 18 januari 2011

Bio: Så nära

Foton copyright (c) Folkets Bio
SÅ NÄRA handlar om Angela, 15, och Arina, 14, från Rågsved. Bästa vänner och båda av rysk härkomst. Och de har ett intresse som är större än alla andra. Rättare sagt: de har bara ett enda intresse. Den tyska popgruppen Tokio Hotel. Om de är intresserade av musiken eller ens gillar den framgår inte, men de är otroligt intresserade av sångaren Bill. De två töserna pratar knappt om något annat än Bill. De bokstavligt talat lever för de hårfagra tyskarna.
När den här dokumentären börjar lyckas de två töserna få bandets autografer och filma dem med mobilerna utanför Sheraton i Stockholm. De håller på att skita på sig av lycka.
Nu planerar de nästa stora Tokio Hotel-projekt. Och det är i föräldrarnas ögon vansinnigt. Så även i mina ögon. De två ska nämligen åka till Berlin och där ska de uppsöka Madame Tussaud's. Varför då? Jo, därför att därinne finns en vaxdocka av Bill!
Flickorna är uppspelta utan like inför detta äventyr. De ska ta på sig finkläder. De ska sminka sig. Och så ska de fotograferas bredvid Billdockan. De struntar blankt i allt annat på museet och i Berlin - det enda de vet om staden är att Tokio Hotel kommer därifrån.
"Men det är en ... docka!" säger den ena tösens oförstående, bastanta morsa på ryska. Tösen förklarar att ingen förstår dem, det är en livsstil, Tokio Hotel är allt de har, och det ska bli så fantastiskt. Morsan rör inte en min och upprepar: "Men... Det är en ... docka!"
Så åker då Angela och Arina iväg, men ibland går saker och ting inte som förväntat...
Det här är en väldigt, väldigt rolig liten film. Med betoning på liten. Det handlar nämligen om en kortfilm på 28 minuter av Emelie Wallgren och Ina Kolmqvist. SÅ NÄRA vann priset STHLM.DOC på Tempo dokumentärfestival förra året - men varför ska den upp på bio? Visst, det är kanske kul att se det hela på stor duk, men det här är ett litet TV-program.
De är fascinerande, de här två töserna. Och oj vad de spär på mina fördomar. De pratar om att de vill bli flygvärdinna eller läkare när de vuxit upp, men jag tänkte bara "Det står DAMFRISÖRSKA I FÖRORTEN stämplat i pannan på dig, vännen". Och så har vi det där märkliga fenomenet med att tjejer blir fullkomligt besatta av sina idoler; av personerna. Blir förälskade i dem. Killar som blir besatta av rockband gör ju helt andra grejor. Vi går helt in för musiken. Man lär sig allt om riff och solon, om bandens och genrens historia. Gör listor. Man bildar band. När jag var liten fick KISS mig att köpa en elgitarr. Och det är ju ytterst sällan tjejer gör något sådant. Märkligt. Ibland klagar rabiata feminister på att det finns så få tjejband och de som finns får inte komma till. Kan det bero på att tjejerna föredrar att sitta hemma och sukta efter artister istället för att bilda band?
För övrigt har jag aldrig någinsin hört Tokio Hotel. De lär vara ett så kallat EMO-band, men jag har aldrig riktigt fattat vad EMO är. Min uppfattning är att det är glada ungdomar som ser lite punk ut, men lyssnar på jävligt mesig musik. Ska nog ta och ta en titt på Tokio Hotel på YouTube...
Just det, ett betyg på det här... Tja, det känns ju lite fel att betygsätta det här jämte långfilmer. Men för sakens skull drämmer jag till med standarduppsättningen:






(Biopremiär 21/1)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx