lördag 22 januari 2011

Att göra upp med sina rädslor

Vuxna tror sig ofta veta vad barn är rädda för. Vad som skrämmer barn. Främst tror man att det är skräckfilmer, monster, bovar och banditer.
Oftast har de vuxna fel. Barn är rädda för helt andra saker.
Vad tror ni jag var rädd för när jag var liten som en gurka?
Här kommer det oväntade svaret:
Jag var rädd för Jethro Tull.
Då.
Är man fem år kan det vara väldigt otäckt med en vildsint, vilt stirrande man med stort, vilt hår och som envisas med att stå på ett ben och spela tvärflöjt.
Men till slut måste man ta tjuren vid hornen och konfrontera sina rädslor. Det gjorde jag igår kväll, drygt fyrtio år senare.
Nu.
Jag var hemma hos en vän och drack Irish Coffee, och så diskuterade vi vilka DVD:er vi skulle titta på. Ett förslag var Jehro Tull på Isle of Wight-festivalen i början av 1970-talet. Ett annat var Deep Purple live i Köpenhamn 1972. I slutänden blev det båda DVD:erna, men först var det Jethro Tull.
Framträdande inramas av att flöjtmonstret Ian Anderson pratar om tillställningen i en intervju gjord 2005. Han har kort snagg, välansat skägg, han har blivit gubbe, pratar pedagogiskt med trevlig röst och ger ett intryck av att vara en hyvens kille, där han med flöjten i näven sitter framför en flygel.
Inte nog med det, han har härligt svenniga åsikter och hävdar att han alltid varit sådan. Under festivalen fyrtio år tidigare flödade drogerna och folk rökte på till höger och vänster. Men inte Ian Anderson. Han hävdar att han egentligen höll med de sköna, piprökande Hem till gården-gubbar som intervjuas, de som inte gillar att det röks på och som störs av allt "fucking in the bushes". Trots sitt utseende var alltså Anderson en moralisk man.
Men visst kan jag förstå att jag upplevde honom som skrämmande när jag var en liten syltlök. Han såg fullkomligt vansinnig ut. Och bara det att han bar lejongul pyjamas...
Jag har egentligen aldrig lyssnat på Jethro Tull, men de var ju rätt bra. Nackdelen med den här konserten är att de, i likhet med många andra band på den här tiden, hela tiden fastnar i evighetslånga jamsessions som blir tradigare och tradigare.
Deep Purple i Köpenhamn fastnade också i evighetssolon och flummiga musikutflykter. Det här framträdandet är från KB-hallen, och de har ingen scenshow överhuvudtaget. Scenen ser ut som en gammal gymnastiksal. Konserten inleds med att Ian Gillan och de andra släntrar in på scenen och ställer in förstärkarna, och det hela låter rätt mycket som om de kör loss i en replokal.
På samma skiva låg en konsert från New York 1973. På främsta bänkraden sitter ett ungt par och sover medan Gillan går loss på kongas.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx