tisdag 30 november 2010

I morgon börjar julkalendern...

Tänkte bara påminna om att TOPPRAFFEL!s julkalender börjar i morgon. Vänta er nu inte för mycket, det hela är självklart snabbt och billigt gjort, men lite kul ändå - och givetvis är kalendern bara ett försök att locka hit besökare. He he, skrockar jag på skånska.
JULRAFFEL! uppdateras klockan tio varje förmiddag fram till julafton - eller ska jag kalla dagen Raffelafton?

Bio: Cyrus

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Ibland dyker det upp independent- och arthousefilmer som mer eller mindre lanseras som komedier, men som jag snarare upplever som obehagliga. Typexempel är PUNCH DRUNK LOVE.
CYRUS av bröderna Jay och Mark Duplass (både manus och regi) hade jag inte ens hört talas om innan jag såg den. Faktum är att jag glömt vilken film det var som skulle pressvisas när jag med förfrusna fingrar hastade bort till Spegeln. Jag hade bara skrivit in titeln och tiden i Googlekalendern. Så, jag försåg mig med en mugg kaffe och en grabbnäve pepparkakor för att låta mig överraskas när väl ridån gick upp.
Filmen gick igång och det var ingen tvekan om att nu vankas det American Independent: handhållen kamera, inga extravaganta bilder, och inga människor som är för snygga. Inga förtexter mer än filmtiteln.
John C Reilly är John, en medelålders man som är frånskild sedan sju år tillbaka, men fortfarande förtjust i sin före detta hustru Jamie (Catherine Keeler). De har fortfarande en kompisrelation, men han har lite svårt för det faktum att hon ska gifta om sig.
Jamie tycker att John måste rycka upp sig, han är egentligen en kul och trevlig kille, han kan inte fortsätta att sitta hemma och uggla och tro sig vara deprimerad. Så Jamie och hennes fästman släpar med den motvillige John till en fest där det tydligen ska finnas många söta tjejer att flörta med. Det dyker upp en väldigt vacker kvinna och beställer ett glas rött, och jag hoppas att John ska få ihop det med henne, men hon försvinner ur handlingen efter en minut. Är det månne hon som kallas "Pretty Girl" i rollistan och spelas av Kathryn Aselton?
John gör några misslyckade försök att stöta på ett par tjejer innan han får i sig för många Red Bull & vodka, och går ut och kissar bakom ett träd. "Nice penis!" utbrister plötsligt Molly (Marisa Tomei), en charmig kvinna som råkar passera just då. I samma ögonblick spelas "Don't you want me" med Human League, vilket föranleder alla till att dansa och sjunga med, och Molly hamnar i Johns säng.
Molly fortsätter att besöka John och de verkar som skapta för varandra; John lever verkligen upp - men varje natt smyger Molly därifrån och åker hem. Varför då? Varför detta smygande?
Slutligen beslutar John sig för att förfölja Molly och hamnar utanför villan hon bor i. När han står i buskarna och smyger dyker det plötsligt upp en groteskt fet kille - Cyrus (Jonah Hill). Han visar sig vara Mollys 21-årige son, och han bjuder in John. De pratar, Cyrus spelar synt, Molly kommer oväntat hem och inser att hon inte kan hålla Cyrus hemlig för John.
John och Molly flyttar ihop, och snart inser John att det är något gravt fel på Cyrus. Grabben är extremt modersbunden och krävande, och han hatar John. Molly i sin tur litar lite för mycket på Cyrus lögner om panikattacker och annat, och hon har aldrig riktigt låtit honom bli vuxen.
Visst är CYRUS ofta en rolig film. Här finns många roliga situationer och John C Reilly är ju en kul kille. Men samtidigt infinner sig det där obehaget. Cyrus är en obehaglig, psykiskt störd kille, som ger intryck av att när som helst kunna flippa; mörda John eller begå en skolmassaker. Det kan bero på att det är Jonah Hill som spelar honom - tro det eller ej, men jag upplevde Hill som obehaglig även i SUPERSUGEN, och han var rätt osympatisk i extramaterialet på den DVD:n.
Sättet filmen är gjord på tillför också en lätt obekväm dimension till det hela. Nu har förstås filmens handling en allvarlig botten och ett tema som nog inte är ovanligt därute i världen.
Marisa Tomei fyller snart 46, men hon är fortfarande söt och flickaktig på ett sätt jag inte kan låta bli att charmas av. Att jag osökt tänker på SEINFELD-avsnittet där George Costanza dejtar Tomei är oundvikligt. Huruvida rollfiguren John är charmig eller ej kan jag faktiskt inte säga, men att jag upplever honom som sådan kan bero på att jag gillat Reilly i tidigare roller.
Catherine Keeler är också en oerhört sympatisk skådespelerska och hennes rollfigur en sådan där kvinna jag säkert skulle trivas med; jag vill genast gå ut och fika och prata skit med henne. Och ja, Jonah Hill är nog ett perfekt val som Cyrus. Han gör rollen bra. Han ger till och med intryck att vara som Cyrus på riktigt även när kameran är avslagen. Och det är bland annat detta som tillför den där dimensionen av lätt obehag.
Till min förvåning ser jag i eftertexterna att CYRUS är producerad av Scott Free, det vill säga Ridley och Tony Scott. Och distributören är Fox Searchlight. Jag har inte hittat några siffror på filmens budget, men även om den onekligen ser ut att ha kostat ett par hundra tusen dollar, så gissar jag att bröderna Scott pumpat in ett förhållandevis stort antal miljoner i projektet.
För att sammanfatta denna långa recension: du kan ha betydligt sämre saker för dig än att se denna film. Som att istället se DEVIL.





(Biopremiär 3/12)

Domare Dredd

JUDGE DREDD från 1995 är en rätt underskattad film. Visst, den känns inte riktigt som serierna. Visst, Stallone tar av sig hjälmen. Visst, Rob Schneider - som jag annars faktiskt gillar - gör sitt bästa för att sabba filmen.
Men i övrigt är det en klart underhållande film, dessutom försedd med utmärkt musik - och så spelar ju Diane Lane en annan Judge, som när hon under en fajt på slutet kallas "bitch" replikerar "That's Judge Bitch!".
Jag såg filmen första gången på färjan till Oslo. Sedär.
Nu håller man som bäst på att spela in en ny film om mannen som är domare, jury och bödel i framtiden, så jag saxar nedanstående korta rapport från SF:s pressajt (klicka på bilden, så blir den läsbar):

Commando: The Musical

David Zucker minns Leslie Nielsen

En av pojkarna bakom TITTA, VI FLYGER! och DEN NAKNA PISTOLEN har skrivit DENNA trevliga text om sin vän Leslie Nielsen, som ju dog i söndags.

Inlägg nummer 100 - igen!

Det har hänt en del med TOPPRAFFEL! de senaste månaderna. Dels har antalet besökare ökat med 150-200 pers om dagen. Jag har fortfarande långtifrån lika många läsare som de "stora" bloggarna; men ändå fler än de flesta andra.
Och återigen har jag lyckats komma upp i hundra inlägg på en månad. Precis som förra månaden. Och lika oplanerat. Jag har ingen aning om varför det plötsligt blir så här många inlägg. Är det månne så att jag sporras av det ökande besökarantalet? Eller är det bara så att jag haft mer att skriva om?

Det blir en hård jul i Finland...

Unge herr Daniel, en av mina mest slaviska läsare, tipsade om denna minst sagt bisarra trailer... Ja, vad ska man säga, det händer en hel del i Norden nu vad gäller genrefilm...

måndag 29 november 2010

Bio: Piranha 3D

Foton copyright (c) FutureFilm
Jag antar att förklaringen till den väldigt sena Sverigepremiären på PIRANHA 3D beror på att det är trångt på landets 3D-dukar. Själv såg jag filmen på en pressvisning i somras, och USA-premiären var ännu tidigare.
Joe Dantes PIRAYA från 1978 är en jättekul film, jag föredrar den framför HAJEN, vilken den förstås var en cash-in på (jag har ju flera gånger tidigare nämnt att HAJEN är en av mitt livs stora besvikelser, eftersom hajskrället inte var Godzillastort, vilket jag som barn 1975 inbillade mig att det skulle vara).
PIRAYA 2 (1981) är James Camerons officiella långfilmsdebut, även om han fick sparken och inte regisserade hela filmen. Detta italienska raffel om flygande pirayor är hur knasigt som helst; det påminner inte det minsta om originalfilmen, som var medvetet komisk. Men jag tycker inte att Cameron ska skämmas för den här filmen, den är långtifrån lika skittråkig som AVATAR. Och AVATAR innehöll inga flygande pirayor, vilket självklart hade lyft den filmen.
Här har vi så Alexandre Ajas pirayafilm. Det har diskuterats huruvida detta är en remake på Dantes film eller en tredje del i serien. Själv skulle jag nog påstå att detta är film nummer tre - men den skulle lika gärna kunna vara del ett i en helt ny serie.* Den har ingenting med de tidigare filmerna att göra.
Med unge frans-
man-
nen Aja bakom spak-
arna vet man aldrig vad man kan förvänta sig. Jag gillade inte hans genombrottsfilm SWITCHBLADE ROMANCE aka HAUTE TENSION; det dumma slutet sabbade mycket. Hans remake på THE HILLS HAVE EYES var väl heller inget vidare, medan hans MIRRORS - en remake även den - var otroligt tråkig. Aja hade potential att göra en tråkfest av PIRANHA 3D, ett tredimensionellt gäspningsmaraton.
Därför är det roligt att konstatera att PIRANHA 3D är ett toppraffel utan like! Ja, jävlar i min låda! Det här är tveklöst årets 3D-film! Rättare sagt, detta är den bästa 3D-filmen sedan MY BLOODY VALENTINE och THE FINAL DESTINATION; den sistnämnda har nog de bästa 3D-effekter jag sett hittills (och man slapp blåa rymdvarelser).
Det hela börjar med att Richard Dreyfuss spelar en herre som sitter ensam i en eka och fiskar i Lake Victoria, när båten plötsligt dras ner i en mystisk virvel. Dreyfuss dör alltså redan i prologen, så det här är ingen spoiler!
Det visar sig att det skett ett jordskalv på sjöns botten, och tack vare detta har tusentals mordiska och ovanligt stora pirayor sluppit ut ur de grottor där de varit instängda sedan urtiden.
Dags att introdu-
cera våra huvud-
per-
soner. Eliza-
beth Shue är den tuffa sheriffen Julie Forester, som tillsammans med sin vicesheriff (Ving Rhames) undersöker mystiska försvinnanden. Julie har en tonårig son, Jake (Steven R McQueen), som inget hellre vill än vara ute och festa med de andra kidsen i stan. Ni förstår, den här populära badorten svämmar över av sexiga brudar och partysugna snubbar. Till på köpet anländer Derrick Jones (Jerry O'Connell); en kille som producerar något slags porrvideor som dock verkar hyfsat snälla. Han ska bege sig ut i en båt med sitt team och filma några osedvanligt kåta brudar - och Jake erbjuds följa med.
Tyvärr kräver Julie att Jake ska stanna hemma och passa sina småsyskon. Dessa småungar tycker dock att de kan klara sig själva, så medan Julie är ute och hittar halvt uppätna människolik, åker Jake ut på sjön med porrfolket. Till på köpet hålls det wet t-shirt-tävling i stan! Jajamen! Och tävlingarna leds av Eli Roth; regissören som gjorde HOSTEL-filmerna.
Snart får förstås Julie reda på att det är pirayor som är i farten, och Christopher Lloyd dyker upp som dr Goodman och ser ut att komma direkt från TILLBAKA TILL FRAMTIDEN, och han berättar att det min själ inte är vilka pirayor som helst.
Självklart är man försent ute med varningarna. Pirayorna slår till och tuggar i sig alla festande ungdomar så att det står härliga till.
Bitvis är PIRANHA 3D fullkomligt fantas-
tisk. Jag ville resa mig upp och jubla och applå-
dera. Filmen är förvisso skjuten i 2D och konverterad till 3D, men till skillnad från till exempel CLASH OF THE TITANS och THE LAST AIRBENDER, hade man hela tiden 3D i åtanke. Därför bjuds vi på en rad riktigt coola och uppfinningsrika scener, varav en sticker ut, den som inehåller en... Öh... Nä, det ska jag inte avslöja. 
Fast mest beryktad är undervattensbaletten. Den är alldeles enastående. Två helnakna brudar simmar långsamt omkring under vattnet till klassisk musik. I 3D. Man blir alldeles tårögd.
Filmen innehåller även den bästa topplessdöd jag sett, hår- och ansiktsavslitning med utombordsmotor, uppätna rövar, och oräkneliga andra superblodiga dödsfall - alla skildrade med samma glada humör. En rollfigur säger "Wet T-shirt..." när han dör.
Ska jag anmärka på något, är det att en del rollfigurer är lite väl osympatiska eller jobbiga. De är sådär amerikanskt omogna och gapiga.
Men herregud, hur ofta får vi se en riktigt rejäl exploitationfilm på bio? Med en budget på 24 miljoner dollar? I 3D? Just det! Så här fläskiga monstermassakrer får vi sällan se. Eller så här mycket naket. Och splatter. Och naket i kombination med splatter. Och Ving Rhames gå omkring med en utombordsmotor och karva upp pirayor.
Det finns all anledning att fira. Under 2010 har det förvisso kommit flera filmer som är bättre än Ajas film, men ska du bara se ett enda fett toppraffel - i 3D! - i år, ska du självklart se PIRANHA 3D!

*Jodå. Även om PIRANHA 3D inte drog in de förväntade jättesummorna i USA, är en uppföljare på väg under 2011. John Gulager ska regissera filmen som fått namnet PIRANHA 3DD (jag skojar inte).






(Biopremiär 3/12)

Nästa års Oscarsvärdar...

Jösses. Visst måste det vara svårt att ersätta Billy Crystal, men valen blir ibland i konstigaste laget. Nu har man avslöjat vilka som ska leda Oscarsgalan nästa år - och det måste vara århundradets mest otippade combo. Vem kan tänka sig de här två dra vitsar och ha sig?

"James Franco and Anne Hathaway personify the next generation of Hollywood icons -- fresh, exciting and multi-talented. We hope to create an Oscar broadcast that will both showcase their incredible talents and entertain the world on February 27," Oscar telecast producers Bruce Cohen and Don Mischer said. 

...Det hade varit roligare om det handlade om Jess Franco...

TOPPRAFFEL! sörjer: Irvin Kirshner slår inte längre tillbaka

Regissören Irvin Kirshner är antagligen mest förknippad med RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. Möjligen tänker man även på NEVER SAY NEVER AGAIN och ROBOCOP 2 (som ju har ett fruktansvärt konstigt soundtrack). Men - han gjorde även en hel del andra kända, eller halvkända, filmer som S*P*Y*S, HORSE ÅTERVÄNDER och ÖGON; det vill säga EYES OF LAURA MARS efter ett manus av John Carpenter.
Vad jag själv tycker är lite intressant, är att han 1967 regisserade filmen THE FLIM-FLAM MAN, som i Sverige fick titeln RUFFLAREN. Varför tycker jag att det är intressant? Jo, därför att när jag gick på mellansradiet på 1970-talet, visades en vår eller sommar eftermiddagsmatinéer i skolans aula. Jag minns inte riktigt varför, men någon vänlig person smällde upp en 16mm-projektor och visade en dag DEN TANKSPRIDDE PROFESSORN, en annan dag SISTA SKOTTET, som är Sam Fullers western RUN OF THE ARROW från 1957 med Rod Steiger, och så visades RUFFLAREN.
Det enda jag minns av RUFFLAREN är att den handlade om något slags luffare och fiffel och båg-gubbe (George C Scott), att det var en komedi, och att när jag efter visningen kom hem sa mina föräldrar att jag måste hört fel, RUFFLAREN, vad är det? Så kan den ju inte ha hetat. Men det gjorde den.
Och nu är Kirshner död, 87 år gammal. HÄR rapporterar CTV News.

Bananfallet: DOLE förlorar mot WG Film!

This just in:
I

WG Film
firar seger över DOLE!


dole_vs_fredrik

DOLE tvingas betala 200 000 dollar till försvaret av filmen BANANAS!*. En domare i Los Angeles Superior Court avvisar i alla punkter DOLEs stämning av regissören Fredrik Gertten, producenten Margarete Jangård och produktionsbolaget WG film.

DOLE drog tillbaka sin stämning redan i oktober 2009 men har ändå lyckats förhindra distribution och TV-sändning i USA, fram tills nu. Genom att bifalla WG Films anti-SLAPP-motion så lyfts nu det sista hotet mot filmen. Domaren fann att DOLEs stämning saknade all grund.
"The Court's ruling is a complete vindication for my clients and their documentary" sa WG Films advokat, Lincoln Bandlow på Lathrop & Gage LLP i Los Angeles.

"The fee award is particularly gratifying because it sends a very important message - to corporations who believe they can use their unlimited wealth and the sword of litigation to squelch speech with which they disagree - that there is a price to pay for such attacks. I'm very happy to tell my Swedish clients that the First Amendment is still alive and well in America."
Filmens regissör Fredrik Gertten säger i en kommentar:
- Vi är oerhört glada och lättade över detta. Det har varit en lång och tuff resa. Företag som DOLE måste lära sig att respektera yttrandefriheten och pressfriheten. De är så oerhört rika så striden blir extremt ojämlik, det är svårt för ett företag som vårt att stå upp mot en jätte som DOLE. Men vi klarade det och det firar vi idag.

- Vi är också glada att BANANAS!* nu kan nå en större publik i USA via TV och kommersiell distribution så att den viktiga frågan om lantarbetarnas hälsa i tredje världen fortsätter att diskuteras. I all denna glädje vill vi än en gång understryka: GLÖM INTE BANANARBETARNA.

Läs mer:

- Amerikansk pressrelease
- Läs domen

- Läs utskriften av drabbningen mellan DOLEs och WG Films advokater i domstolen i Los Angeles.
- Läs WG Films anti-SLAPP-motion
(Svaret på DOLEs stämning, september 2009).

TOPPRAFFEL! sörjer: Leslie Nielsen död!

Oj, det här kom ju oväntat och lite som en chock - även om Leslie Nielsen var 84.
En gång i tiden spelade Nielsen alltid lömsk man i tredelad kostym. Det är i alla fall så jag minns honom. Som mördaren i Columboavsnitt. Som sträng rektor eller sträng familjefar. Men han var också äventyrshjälte i till exempel rymdrafflet FÖRBJUDEN VÄRLD (FORBIDDEN PLANET), i vilken han agerade mot Robbie the Robot.
Men så dök det upp en herre vid namn Christopher Lee. Vad har han med Leslie Nielsen att göra? Jo, på 1970-talet gjorde Lee succé som gästvärd för Saturday Night Live, där han med stenansikte agerade i sketcher (fast det enda jag kommer ihåg är att han presenterade Meat Loaf med orden "Ladies and Gentlemen, I'd like you to meet ... Loaf!"). Enligt Lees utomordentliga självbiografi (underhållande och innehåller en hel del historier om Sverige) skulle han få rollen som doktorn i TITTA, VI FLYGER! men tvingades av någon anledning jag glömt tacka nej. Då gick rollen till Leslie Nielsen, vars karriär både fick en nytändning och sköt iväg åt ett annat håll än tidigare.
De bra, roliga, odödliga komedierna med Nielsen är förstås TITTA, VI FLYGER!, DEN NAKNA PISTOILEN-serien och dess föregångare på TV; POLICE SQUAD. Jag måste även säga att hans framträdanden som USA:s president i SCARY MOVIE 3 och 4 är fantastiska. Men Nielsen var även med i en massa annat mög, parodier inte ens han kunde rädda. Som till exempel RE-POSSESSED med Linda Blair.
Vad som är roligt, är att när man ser om Nielsens tidiga, allvarliga roller, börjar man genast att skratta. Han spelade nämligen alla roller precis likadant som komedifigurerna. Rätt stelt och torrt, och med en viss lustig frasering. Kolla bara på PROM NIGHT...
Rest in peace, Leslie! Oveur and out.
(Variety rapporterar HÄR)

söndag 28 november 2010

DVD/TV: Legend of the Seeker

LEGEND OF THE SEEKER (Disney)
Namnen Sam Raimi och Rob Tapert i förtexterna gör mig alltid intresserad. För det är ju få människor i filmvärlden som betytt mer för mig och mitt filmintresse än Raimi och Tapert.
Förutom EVIL DEAD-filmerna och en del annat, låg duon även bakom TV-serierna om Hercules och Xena, som jag på 1990-talet troget följde varje söndag på TV3 på söndagseftermiddagar. Det var härlig tjoflöjtunderhållning med en rejäl glimt i ögat och ett käckt leende.
Nu är alltså Raimi och Tapert tillbaka med TV-serien LEGEND OF THE SEEKER, och om dessa två namn gör mig intresserad, förekommer ett tredje namn som gör mig mindre intresserad - betydligt mindre: Terry Goodkind.
Goodkind är en fantasyförfattare som skriver många och tjocka fantasyböcker, och jag har fått intrycket att de är i Tolkiens anda - men vad vet jag, jag skulle aldrig få för mig att läsa dem. När det gäller fantasy, gillar jag sword & sorcery - som Conan - och mytologiska äventyr, som grekiska och nordiska gudasagor. Men Tolkien går fetbort.
LEGEND OF THE SEEKER, som jag inte vet om den visats på svensk TV, bygger på en serie böcker vid namn "Sanningens svärd". Åtminstone heter de så om man direktöversätter originalteln. Bridget Regan spelar ett slags god, tjusig häxa som heter Kahlan Amnell och som av diverse anledningar måste hitta killen som är känd som Sökaren. Riktigt varför minns jag inte, men han är typ The Chosen One. Och han vet inte om det själv. Han är ynglingen Richard Cypher (Craig Horner) som sorglöst häckar i en skog när Kahlan dyker upp. De bråkar lite med varann innan de blir vänner, och slutligen ger sig sig ut på äventyr. De får sällskap av en skojig trollkarl med det illa valda namnet Zeddicus Zu'l Zorander, och som spelas av Bruce Spence från MAD MAX. Och de har hela tiden den onde Darken Rahl (Craig Parker) efter sig.
Låter ovanstående referat lite väl luddigt och hittepå? Det beror på att pilotavsnittet till serien är under all kritik. Det består till större delen av folk med konstiga namn som pratar och pratar och pratar, och jag tappade genast intresset och satt och tänkte på annat. Avsnittet fångade inte alls mitt intresse och alla mina fördomar om fantasy bekräftades.
Programmet lider även av huvudpersonerna. HERCULES och XENA hade ju charmiga personligheter som Kevin Sorbo och framför allt Lucy Lawless. LEGEND OF THE SEEKER har de extremt anonyma Horner och Regan. De är lika roliga som ett boyband eller något ditåt. Horner har noll utstrålning. Serien hade säkert blivit mycket bättre om den istället hade Spence' rollfigur som centralfigur.
Efter pilotavsnittet, blir det äventyr av varierande slag, och emellanåt närmar det sig trevlig tjoflöjtklass - men det faller på de tradiga huvudpersonerna. Visst är det kul att Ted Raimi dyker upp i en typisk Ted Raimi-roll, men han kan inte ensam lyfta serien.
Precis som Raimis och Taperts tidigare fantasyserier är LEGEND OF THE SEEKER inspelad på Nya Zeeland - fast serien ser betydligt billigare ut än HERCULES och XENA. Det är lite för mycket kutande i skogen och taffliga datorgenererade effekter när trollkarlar skjuter blixtar med händerna.
Som vanligt när det gäller TV-serier avstår jag från att betygsätta den här boxen med 22 episoder.
 

Sketskyltning med julförstämning

Jag minns förstås min barndoms julskyltningar i Landskrona som en av årets höjdpunkter. Vi strosade runt på gatorna, hela familjen, överallt hördes julmusik, tomtar sålde lotter och ål och grejor, jag fick spunnet socker, det visades tecknad film (på super-8) på Domus' parkering och i flera skyltfönster tuffade elektriska tåg runt, runt i all sin ståt.
De sista tjugo åren jag bodde i Landskrona var dock skyltsöndagarna under all kritik. Det märkliga är att de senaste tre i Malmö har varit än värre. Vaffan var det här?
Jag begav mig vid tretiden, ungefär. Jag tänkte inleda med en vernissage på Kafé Agnez på Agnesgatan på Gamla Väster. Det kändes lämpligast. Därefter borde det väl vara mörkt ute, så att den glittrande julstämningen kan breda ut sig.
Jag har aldrig varit på Kafé Agnez tidigare; skylten som utlovar "ekologiskt kafé" har avskräckt; det finns ju inget tradigare än ekologiska matställen. Nu visade sig gården på andra sidan porten vara en oas utan like. Den var väldigt fascinerande, med ett antal uteplatser uppbyggda som rum i små uppvärmda skjul. Hur det såg ut inne i själva kaféet vet jag inte, jag gick aldrig in, eftersom vernissagen var utomhus. Det handlade om fotografier tagna av något som heter Agnezkollektivet, vilket ju låter ekologiskt och fotriktigt även det, och bilderna var rätt intetsägande. Men - jag gillade miljön och det bjöds på glögg (alkoholfri, förstås), pepparkakor, små äpplen och clementiner. Årets första mugg glögg avklarad.
Jag tänkte kolla i tidningen vad mer som var på gång, så jag slog mig ner på Max, tog en kaffe och läste Sydsvenskan. Jag hade tänkt gå bort till slottet och julmarknaden där, men det visade sig att den bara varade till 17:00, så det var inte lönt. Lika bra att promenera längs Södergatan; gågatan.
Där vällde det fram folk. Hur många som helst. Och alla såg lika uttråkade ut. Varför då? Jo, därför att trots att klockan bara var halvfem eller lite mer, hade de flesta butikerna stängt - om de nu hade öppet till att börja med. Tyst var det också - julmusiken lös med sin frånvaro. Det närmaste var en gatumusiker som spelade temat från GUDFADERN på fiol.
Det töar idag och flera trottoarer var avstängda beroende på rasrisk, och det gjorde ju inte saken bättre.
Jag nådde fram till Gustav Adolfs torg, och där fanns en tom scen. Där fanns även ett (1) stånd som sålde chorizos, vilket ju är väldigt ... juligt. Svensk jul, då äter man chorizos. Men bortsett från de stånd som står där året runt, fanns där ingenting på torget. Jo, en ensam karusell, när jag tänker efter.
Ah, nu började det likna något. På andra sidan gatan fanns de - alla små stånd och bodar. Nu borde väl julstämningen träffa mig som en blöt disktrasa.
I helvete heller!
Samtliga stånd och bodar var stängda!
Vad var det här? Hade Sveriges tredje största stad fått för sig att inskränka julskyltningen till ett par timmar på tidiga eftermiddagen?
Slutligen nådde jag fram till Triangeln och gick in på köpcentrat. Där var det en hel del folk - men tyst i högtalarna. Ingen julmusik. Jag gick ett varv, innan jag gick ut igen. Jag gav upp.
Det här var med råge den mest sketna julskyltning jag varit på. Vad liknade det här? Förvisso är det inte 1970-talet längre, eller 50-tal eller 30-tal - men det är väl ingen orsak till att låta gamla fina svenska traditioner dö ut.
Nåja. Men vänta nu. Brukar inte den stora Petrikyrkan ha adventskonsert? Har för mig att jag var där förra året, råkristen som jag ... absolut inte är. Då luktade det stearin från hundratals tända ljus och en kör framförde klassikerna och jag tindrade med ögonen. Eller om det nu var ljuslågorna som reflekterades i mina glasögon.
Men det här året ... är Petrikyrkan stängd för renovering.
Det här var det sketnaste jag varit med om. Snacka om sketen söndag. Jag borde nog åkt upp till Landskrona istället.
Eller struntat i att gå ut till att börja med. Då hade jag dessutom sluppit frysa.
Låter det här i nlägget märkligt bekant? Det beror på att det nästan är identiskt med förra årets rapport från skyltsöndagen. Jag konstaterar att jag nästan formulerad mig likadant. Enda skillnaden är att förra årets rapport var lite längre, och att tillställningen var ännu sämre i år.

TOPPRAFFEL! firar första advent

lördag 27 november 2010

DVD: The House of the Devil

THE HOUSE OF THE DEVIL (Njutafilms)
Ti Wests THE HOUSE OF THE DEVIL från 2009 har blivit ganska rejält omskriven. Detta är nämligen ett försök att göra en skräckfilm som ser ut som vore den från tidigt 1980-tal. Och West har till större delen lyckats. Filmen utspelar sig 1983, men jag skulle gissat på 1981, eller vid närmare eftertanke på 1978 (om det inte vore för en Walkman). Det var ju inne med satanist- och djävulsutdrivarfilmer på 70-talet, och när filmen öppnar går tankarna till exempelvis Michael Winners THE SENTINEL, som jag tror heter ONDSKANS REDSKAP på svenska och som verkligen borde släppas på DVD här i Sverige. Förtexterna skriker 70-talsfilm, liksom den stämningsfulla musiken - och när filmen släpptes i USA, kom den först ut på VHS i en stor ask, för att få det hela att se ännu mer antikt ut.
Jocelin Donahue är Samantha som i filmens prolog hyr en ny bostad; ett helt hus, faktiskt, av en hyresvärd spelad av Dee Wallace. När jag tänker efter är den här prologen fullkomligt onödig. Är det titelns djävulshus hon hyr? Nej. Hon besöker huset bara i prologen. Wallace medverkar bara i prologen. Samantha bor nämligen på en studentkorridor och är rumskompis med en som heter Megan (Greta Gerwig). Jag gissar att West, som även står för manus, plötsligt fick tillgång till Dee Wallace, och skrev ihop en scen för att få med henne i filmen.
På en anslagstavla hittar Samantha en lapp från en som behöver barnvakt. Hon ringer numret och kommer i kontakt med den synnerligen mystiske mr Ulman (Tom Noonan) och hans ännu konstigare fru (Mary Woronov). Samantha får jobbet, men Megan följer med henne till Ulmans stora hus - The House of the Devil - för säkerhets skull.
Det visar sig att det inte är en barnvakt Ulmans behöver, det skrev de bara för att få folk att svara på annonsen. Den som ska passas är en gammal kvinna. Samantha vill dra sig ur, men stannar när hon plötsligt får 400 dollar för jobbet. Bra - hon behöver nämligen stålar till kåken hon hyr i prologen. Megan sätter sig dock i bilen för att köra hem igen och råkar illa ut på vägen.
Samantha sitter nu ensam i det mörka, dystra huset, och märker snart att något är fel...
Reaktionerna bland amerikanska kritiker har varit blandade. En del tycker att det här är en fantastisk film, medan andra klagar på att den är tråkig och att det inte händer något. Om jag bortser från sättet filmen är gjord på, konstaterar även jag att det inte händer så mycket. En stor del av filmen består trots allt av att Samantha är ensam i ett hus utan någon att prata med.
THE HOUSE OF THE DEVIL är en väldigt intressant film, i synnerhet om man kan sin skräckfilmshistoria. Men jag vill inte påstå att den är speciellt spännande eller otäck. Filmen har en liten tendens att bli seg och lite småtradig. Fast den är fullt sebar.
Jag tycker nog att det är lite synd att West låter en del välkända skådespelare medverka, det hade blivit mer övertygande om alla var okända. Då hade kanske även jag gått på att det handlar om en trettio år gammal film, om jag inte visste bättre.
Ti Wests nästa film blev CABIN FEVER 2: SPRING BREAK, som jag ju redan recenserat här på TOPPRAFFEL!.

Idolen & flottburgaren

Åkej, där satt jag på McDonald's och läste Skånska Dagbladet i lugn och ro, jag tror till och med att det var deras recension av "Den motvillige monarken", som de inte tyckte var något att hetsa upp sig över. Jag noterade att det gick omkring en del unga människor iförda marinblå tröjor och torkade och fejade bord och annat. De hade inte på sig McDonald's-persinalens tradiga, rutiga skjortor.
Ibland kom det in en del människor som skakade hand med de blåklädda och undrade hur det gick. Märkligt. Vad höll de på med? Varför skurade de en hamburgerrestaurang så noga en lördag?
När jag nått fram till Laban och Hagbard kom förklaringen. En blåklädd ung man kom fram och frågade om jag kunde tänka mig att sätta mig vid bordet intill - Andreas Carlsson skulle komma dit och sitta där jag satt. Jag skulle ändå gå, och när jag reste mig upp satte killen en reserveratskylt på det lilla bordet.
Jag tittar inte på IDOL. Jag har aldrig någonsin sett det. Men jag vet vem Andreas Carlson är - och enda orsaken till det, är att han skrev Paul Stanleys låt "Live To Win", tillsammans med Stanley, och dessutom gav sina tidigt utgivna memoarer samma titel.
Men vaffan ska pågabläran på McDonald's att göra? Jo, tydligen ska han signera sin roman "Dandy". Han åker visst runt till olika McDonald's och signerar boken, som för övrigt verkar rätt fånig.
Om man skulle ta och gå dit och få sig ett riktigt flottigt, stekosdoftande exemplar signerat.
Oj, jävlar vad det snöar nu!

fredag 26 november 2010

DVD: A Muppets Christmas: Letters to Santa

A MUPPETS CHRISTMAS: LETTERS TO SANTA (Disney)
Oj, det var min själ längesedan jag såg något med mupparna. I alla fall något nytt med mupparna. Det har hänt att jag sett något gammalt 70- eller 80-talsavsnitt, eller åtminstone enskilda sketcher på YouTube, och det har väl varit med blandade känslor. Jag minns THE MUPPET SHOW som hur roligt som helst och alla tittade på det; barn och föräldrar - till och med mina mor- och farföräldrar tittade (farmor brukade kalla dem "di där pubbarna"). Fast jag vet inte - de gamla grejor jag sett om har väl inte varit sådär otroligt kul.
Det har de senaste 30 åren gjorts en del långfilmer med mupparna för bio- och TV, och de av dem jag sett har inte varit något vidare. Eller så är det jag som har blivit gammal. Här har vi nu en 53 minuter lång TV-film från 2008, och av någon anledning har den inte fått en svensk titel. Varför står det inte "Mupparnas jul: Brev till jultomten" på omslaget?
Som nästan alltid är fallet när det gäller amerikanska julfilmer, är det här en rätt sliskig grej om att familjen är viktigast av allt. Historien börjar på julafton utanför ett postkontor, där några muppar köar för att hinna skicka sina sista önskelistor till tomten. En av de övriga köande är New Yorks borgmästare Michael Bloomberg. Det blir sång och dans inne på postkontoret, men mupparna klantar sig i postsorteringen, hamnar på gatan igen, och utan att Gonzo lyckats posta tre brev till tomten, stänger postkontoret.
Gonzo lyckas övertala Kermit och några andra att åka till Nordpolen för att leverera breven direkt till tomten. De hittar ett flygbolag som heter någonting i stil med Northpole Airlines, och så åker de till tomten, innan de till slut kan fira jul med en liten flicka och hennes familj.
Paul Williams, den lille gnomen, har komponerat de nya låtarna som framförs, och Williams dyker också upp som tomtenisse på Nordpolen. Uma Thurman är flygvärdinna på Nordpolslinjen. Whoopie Goldberg kör taxi. Det förekommer ytterligare några kända ansikten i småroller.
LETTERS TO SANTA är inte något vidare. Då och då dyker det upp små korta, roliga inslag - dr Bunsen och Beaker har ett par episoder med en sexig brud som raggat upp Beaker. Ett par sniglar levererar snail mail. Den svenske kocken kramar en kalkon.
Det är numera andra som gör rösterna till figurerna. Åtminstone en del. Frank Oz är inte kvar som miss Piggy. Men jag märkte ingen större skillnad.
Det här är harmlös underhållning och det kan säkert gå hem hos ungar - även om små svenska barn förstås kommer att undra varför det pratas om juldagen och julkalkon, och inte julafton och julskinka. De svenska barn som inte har föräldrar som tvingar dem att äta tradiga vegetariska alternativ till riktig julmat.
Filmen avslutas med feltagningar och jag gissar att dessa är fejkade, men vad vet jag.

Bio: Biutiful

Foton copyright (c) Nordisk Film
När jag såg Alejandro González Iñárritus BABEL i Cannes tyckte jag att den var väldigt bra, om än väldigt lång och gravallvarlig. Nu är Iñárritu tillbaka med BIUTIFUL, som också är lång som ett ösregn, ännu allvarligare och direkt nattsvart.
Javier Bardem, som innehar huvud-
rollen som Uxbal, fick pris som bästa manliga skådespelare i Cannes i våras, och det kan han väl vara värd. Hela filmen kretsar kring Uxbal, som med mungiporna ständigt pekande neråt livnär sig på att fixa svartjobb åt illegala invandrare i ett vedervärdigt sjaskigt Barcelona.
Uxbal bor i ett vedervärdigt sjaskigt hem, där han har ensam vårdnat om sina två små barn, eftersom frugan (Marisel Álvarez) är kokobello (och har en skitstor näsa). För att göra tillvaron ännu värre, får Uxbal reda på att han är döende i cancer. Han beslutar sig för att han ska spendera återstoden av sitt liv med att bli en bättre människa och utföra goda gärningar. Eller något ditåt.
Det är ingen munter film, det här - tvärtom. Och frågan är om det hela inte är lite för svart och dystert. Jag satt och tänkte att jag väl någonstans borde gilla den här filmen, men det blir lite för mycket; hade Iñárritu tagit i ytterligare en aning, hade effekten blivit direkt komisk, det hade blivit en parodi. Dessutom varar BIUTIFUL i två timmar och tjugoåtta minuter. Två långa timmar och tjugoåtta ännu längre minuter.
Men självklart är det mesta i filmen ytterst välgjort och i de flesta fall välspelat, när vissa personer inte spelar över. Jag blev dock inte särdeles engagerad; i min biofåtölj kände jag mig lika livlös som Uxbal.
Filmen innehåller ett besök på en strippklubb med rätt fräsiga nummer, stället verkar gigantiskt. Och plötsligt börjar oväntat två asiatiska homos hångla loss så att saliven stänker. Uxbal är synsk och kan prata med döda, vilket är ett udda inslag.
Jag märker att jag inte har speciellt mycket att säga om BIUTIFUL, vilket är ett tecken på att filmen missar sitt mål en aning.





(Biopremiär 26/11)

Scooby-Doo and the Curse of Crystal Lake

torsdag 25 november 2010

Bio: Devil

Foton copyright (c) Universal Pictures Sweden
Jag har hävdat det förr, men det är värt att upprepas: varför klagar så många på Uwe Boll och dennes små stackars filmer, när M Night Shyamalan med råge är den sämste nu aktiva regissören inom mainstreamfilm? Shyamalan gör ju dessutom filmer med betydligt högre budgetar än Boll, och åt stora, etablerade bolag.
Bara en kort tid efter det grandiosa mag-
plasket med THE LAST AIR-
BENDER är nu Shyamalan tillbaka - om än inte som regissör. Ni förstår, Nattmaran Shyamalan har fått en ny idé: "The Night Chronicles".
Detta ska vara en serie skräckfilmer till vilka Shyamalan skrivit manus och som han producerar, men som regisseras av andra. Därför öppnar DEVIL med en "The Night Chronicles"-logga, följd av en etta.
DEVIL bygger på en story påhittad av Shyamalan, medan Brian Nelson (30 DAYS OF NIGHT, HARD CANDY) har knackat fram manuset, som regisserats av John Erick Dowdle ([REC]-remaken QUARANTINE). Det hela börjar intressant, med Philadelphias stadsvyer filmade upp och ner, och dramatisk musik.
En polis (Chris Messina) undersöker ett märkligt dödsfall. En man har fallit till sin död på taket till en bil, men av allt att döma skedde fallet från en helt annan byggnad från vilken bilen rullat iväg av sig själv.
Till denna andra byggnad anländer fem till synes olika människor som kliver in i en hiss. Plötsligt stannar hissen mitt mellan två våningar. Räddningspersonal försöker utan framgång att ta sig in i hissen.
De fem instängda får panik och bråkar, men det blir snart ännu värre - emellanåt släckt lyset i hissen och när det åter slås på har en av dem alltid mördats! Men av vem?
De kommer så småning-
om fram till att en av dem är Djävulen själv, och att de alla bär på hemligheter de måste straffas för.
DEVIL påminner om en liten skräckserie från 1950-talet, typ EC Comics, fast utdragen till 80 minuter. Nej, det är ingen lång speltid, men i det här fallet är det alldeles, alldeles för långt.
När jag tänker efter liknar filmen de två filmer baserade på EC:s serier som brittiska Amicus producerade i början av 1970-talet; TALES FROM THE CRYPT och VAULT OF HORROR, i vilka en grupp människor samlades av en slump (VAULT till och med inleds i en hiss) och tvingades berätta otäcka historier för varandra, innan det hela avslutas med att mötet var ett slags straff för personernas illgärningar.
De fem instängda är ganska osym-
patiska typer, en av dem är riktigt jävla irriterande - tack och lov är det han som dör först. Otrevliga huvudpersoner brukar innebära att jag inte blir särdeles engagerad i det som sker i filmen. Till detta kommer att filmen inte är speciellt spännande eller otäck. Man måste nog vara riktigt rejält lättskrämd för att få kalla kårar av Nelsons film.
Det vilar något slags - antar jag - ofrivillig 50-talskänsla över filmen och dess tydliga moral som skrivs oss på näsan. Tonen sammanfattas i filmens sista replik (nej, det här är ingen spoiler) om att om Djävulen nu finns på riktigt, innebär ju det att även Gud finns. Urk.
DEVIL innehåller några små kul detaljer, som att det spelas fånig hissmusik ("Don't sit under the appletree), men som helhet är det här ingen rälig liten djävul till film. Filmen är inte tråkig, men jag vill inte kalla den bra. Betyget "två" är nog lite för snällt, men filmen kunde varit betydligt sämre. Den kunde varit M NIGHT SHYAMALAN själv som regisserat.






(Biopremiär 26/11)

Bio: Fyra år till

Foton copyright (c) Ola Kjelbye, Sofia Sabel, SF Film
Jag har inte sett några av de filmer och TV-serier Tova Magnusson-Norling regisserat, de har helt enkelt inte känts särdeles lockande. Trailern till FYRA ÅR TILL var väl inte heller speciellt lockande, det såg ut som ännu en grå, småtrist komedi där eventuellt budskap eller tema (här av trailern att döma homosexualitet) går före humor och underhållningsvärde.
Därför blev jag positivt överraskad av Magnusson-Norlings nya verk, efter manus av Wilhelm Behrman. I huvudrollen ser vi Björn Kjellman - en herre vars svärmor, frid över hennes minne, faktiskt var min lärarinna i franska och engelska på högstadiet, ett faktum Kjellman informerades om på mest oväntat möjliga sätt.
Nå - Kjellman spelar folkpartiledaren David Holst, som vid filmens början är väldigt, väldigt nära att bli Sveriges nya statsminister, men förlorar i sista minuten posten när sossarna plötsligt går om. David är gift med Fia (spelad av regissören själv), även hon verksam inom partiet och sin makes vänstra hand.
Dagarna efter valet springer David på en av sina "fiender" från sossarna; Martin (Eric Ericson), som visar sig vara jättetrevlig, dela samma intressen (främst Ratata) - och bög. Av diverse skäl blir David hembjuden till Martin, som nyligen dumpats av sin pojkvän, på middag och Ratatakväll, och det bär sig inte bättre än att David vaknar upp i Martins säng dagen efter och konstaterar att han nog är förälskad - och bög. Men hur ska han kunna berätta detta för familj och partikamrater? Inte bara det faktum att han numera spelar på fel planhalva, utan dessutom fått ihop det med en sosse?
Tova Magnussson-Norling hävdar att FYRA ÅR TILL inte handlar om homosexualitet, utan om partitillhörigheter och gränsöverskridande. På sätt och viss har hon rätt; storyn hade funkat lika bra om David träffat en socialdemokratisk kvinna. Men homorelationen tillför ytterligare en dimension.
Filmen öppnar på ett sätt som för tankarna till Roy Andersson. En helbild på ett långbord kring vilket ett gäng folkpartister krokat arm, gungar och sjunger en otroligt fånig sång om Folkpartiet (det är lustigt, men just att det är Folkpartiet gör det hela mer komiskt, det partiet andas ju slätstrukenhet, mesighet, lättmargarin och måltidsdryck; noll rock'n'roll och noll flärd). Kort därpå kommer en helbild på en hotellbyggnad (i Uddevalla?) som är något enastående härligt tråkigt tradesvensk.
Det roliga i filmen är oftast alla små detaljer. David läser David Berg i ett gammalt nummer av MAD; han spelar World of Warcraft och hävdar att SABRINA - TONÅRSHÄXAN är en underskattad TV-serie. Hans märkliga, religiösa föräldrar går inte av för hackor, och det är roligt att se Sten Ljunggren som Martins farsa, en gammal bolsjevik som blivit kvinnomagnet på äldre dar.
Davids förhållande med Fia är lite märkligt och man får aldrig riktigt veta hur de har det utanför politiken, och drygt två tredjedelar in i filmen kommer ett avslöjande som sänker handlingen en aning. Skildringen av livet i maktens korridorer känns väl inte heller så realistisk; om nu David Holst är partiledare och nära att bli statsminister, borde han rimligen vara lite mer påpassad och inte drälla runt som en lokalpolitiker i en sömnig småstad.
Filmfotot innehåller en del roliga bildkompositioner, men känns som helhet alldeles för TV-mässigt, vilket det har gemensamt med de flesta svenska filmer. Magnusson-Norling har nakenscener, vilket inte är något att skriva hem om. Mauro Scocco står för den vad jag tycker förhållandevis anonyma filmmusiken, och ja, det förekommer en rad Ratata-låtar.
Men mina anmärkningar till trots, tycker jag att det här är en trevlig, rolig film som bör gå hem i stugorna.
Frågan är om jag vågar vara så politiskt inkorrekt att jag erkänner att jag blundade under ett par scener - jag har väldigt, väldigt svårt att se på när två män kysser varandra...




 

(Biopremiär 26/11)

onsdag 24 november 2010

Vad döljer sig bakom dörren?

Door of Mystery...
Kingom of the Ninjas...

(Foto: Jimmy Wallin)

tisdag 23 november 2010

TOPPRAFFEL! sörjer: Ingrid Pitt död!

Förra veckan fyllde skräcklegenden Ingrid Pitt 73. Och nu, bara några dagar senare, har hon dött. HÄR rapporterar Horror-Movies.ca.
Självklart kommer vi främst ihåg Pitt från hennes filmer för Hammer som THE VAMPIRE LOVERS och COUNTESS DRACULA, men hon var ju även med i filmer som ÖRNNÄSTET, DE VILDA GÄSSEN och många andra.
Ingrid Pitt behöll sin kultstatus genom hela livet, och filmade ända  in på 2000-talet. Sin sista film gjorde hon 2008.


DVD: Bad Biology

BAD BIOLOGY (Njutafilms)
För några veckor sedan besökte regissören och B-films-
experten Frank Henenlotter Stockholm. Jag var förstås inte där, Stockholm ligger inte precis nästgårds.
När jag på 1980-talet upptäckte att det gick utmärkt att beställa köpvideor från England, var Henenlotters BASKET CASE en av de första jag skickade efter. En lågbudgetskräckis jag läst mycket positivt om och därför var nyfiken på - och jag hade ingen aning om att det tydligen funnits ute på hyrvideo i Sverige som KORGVÄSKAN (jag har i alla fall sett en gammal annons för den).
Nu visade det sig att denna engelska video var censurklippt, men BASKET CASE gjorde ändå intryck på mig. Henenlotter tillhör de där New York-snubbarna som är sin stad trogen och ser till att verken andas autenticitet - och oftast ganska vidrig sådan. Och BASKET CASE är en rätt äcklig film. Kul, men det billiga 16mm-fotot ger det hela en rå, sjaskig ton, som förstärks av de sjaskiga miljöerna och persongalleriet.
Frank Henenlotter har inte gjort så många långfilmer sedan debuten med BASKET CASE 1982. 1988 gjorde han BRAIN DAMAGE om en liten maskliknande varelse som bodde i en killes hjärna, jag har inte sett den sedan den var hyfsat ny. FRANKENHOOKER har jag inte heller sett sedan den kom 1990. Jag vill minnas att den var mer slickad än de tidigare filmerna. De två uppföljarna till BASKET CASE från 1990 och '92 har jag inte sett.
BAD BIOLOGY från 2008 är av allt att döma Henenlotters första långfilm sedan BASKET CASE 3, och jag hade en hel del förväntningar på filmen. Den har blivit rejält omskriven på grund av sitt, öh, "chockerande" och "kontroversiella" innehåll.
Filmen börjar med att huvudpersonen Jennifer (Charlee Danielson) berättar att hon har sju klittor. Hon har ett könsorgan och en sexlust som inte är av denna världen. Hennes kroppsfunktioner är inte heller av denna världen.
Vi får följa henne när hon raggar upp killar, som hon har väldigt våldsam sex med. När det går för henne varar det i en evighet - men det konstigaste av allt sker en liten stund efter sexet: Jennifer blir nämligen omedelbart gravid med ett foster som växer och föds bara minuter senare. Hon kryster ut muterade bebisar för jämnan, och hon brukar dumpa de skrikande ungarna i soptunnor.
Snart introduceras vi för Batz (Anthony Sneed), en kille med liknande problem: han har ett jätteorgan mellan benen. Jättekuken hoppar och rycker okontrollerat, det är rena rama ormen, och liksom varelsen i BRAIN DAMAGE, kan den kommunicera med Batz.
Jag kan inte säga annat än att jag blev rätt besviken på BAD BIOLOGY. Det är alldeles för mycket i filmen som inte funkar. Henenlotter har skrivit en del dialog som är riktigt, riktigt usel, och inte blir det bättre av att många av skådespelarna är något makalöst dåliga. Här finns en scen på ett fik där två unga tjejer och en ung kille diskuterar John Holmes och behovet av jättekukar, och det är så osannolikt illa spelat och skrivet att jag vrider mig i plågor.
Filmfotot är väldigt simpelt, allting är gjort på enklast möjliga sätt, och det ser billigt ut. I sann exploitationanda vräks det på med helnakna brudar och sexscener, och ett och annat blodigt mord, men det påverkar inte det taffliga helhetsintrycket. BAD BIOLOGY borde vara hur kul som helst, men det är först mot slutet när en förrymd, knölig jättekuk terroriserar folk det hela lyfter en aning.
Skräckbruden Tina Krause dyker upp som sig själv och visar brösten, och väldigt oväntat spelas en tidningsredaktör av en annan gammal regissörsprofil från New York - James Glickenhaus. Han med THE EXTERMINATOR, ni vet. Jag har länge undrat vart han tog vägen, det var ju en intressant herre. Men han bör låta bli att skådespela. Don't give up your dayjob, Jim!
Filmen är inspelad i Brooklyn, i en stor kåk som det påstås är hemsökt. En gång i tiden beboddes huset av en viss fader Divine, en präst som hävdade att han var Gud. Sicken en!
Something Weird Video och Mike Vraney tackas inte oväntat i eftertexterna.

Den där mystiska teckningen...

Kom att tänka på den där mystiska teckningen som häromåret hängde på Malmö Stadsbibliotek och som föreställde mig...
Jag fick aldrig veta vem som gjort den. Det är fortfarande ett mysterium utan like!
Hmm...

Snart blir det JULRAFFEL! här i TOPPRAFFEL!...

Tänkte bara förvarna om att i december blir ni så illa tvungna att besöka TOPPRAFFEL! dagligen. Jag har nämligen gjort en liten julkalender. En lucka om dagen fram till julafton. Med lucka menas förstås blogginlägg, men ändå. Julstämning utlovas. Eller snarare julförstämning.
Passar även på att erkänna att jag snodde idén från en kompis som kommer att ha en julkalender i en av sina bloggar. Men hans variant kommer att vara mer ambitiös. Min är snabb, billig och går i TOPPRAFFEL!s anda.

Den gamle borgarbrackan Wiehe

Det var ju ett räligt väder vi har idag. Kallt och blött och blåsigt. Jag irrade runt på stan med en mugg kaffe i handen, ett kaffe som blev allt kallare och mer utspätt, då lock saknades.
Hu!
Men varför inte titta in på Hamrelius Bokhandel? tänkte jag. Det gör jag för jämnan, det är alltid lika trevligt. Men eftersom vädret var så jävligt, tänkte jag ta mig tid att verkligen strosa runt, framför allt på ovanvåningen, och titta på intressanta böcker jag inte visste existerade. Jag brukar bli inspirerad. Eller lockad till köp. Eller till att önska mig något i present. Eller kanske ge bort i present.
Så jodå, jag spenderade bortåt en timme i butiken. Försökte memorera allt av intresse. Konstböcker kan vara jävligt dyrt - men ofta överraskande billigt. Fina färgböcker för 39 spänn styck? Oj. Tjocka, inbundna fackböcker för en dryg hundring? Ja, tack.
Men.
Alldeles vid entrén till Hamrelius sitter en affisch. Den sjätte december ska en journalist samtala med Mikael Wiehe inne i bokhandeln. De ska prata om Malmö, musiken, politiken - ja, det vanliga. Butiken bjuder på fika, står det på affischen.
...Men lite längre ner står det att biljetter till evenemanget kostar hundra kronor styck.
Hundra spänn? För att höra Wiehe intervjuas i en bokhandel?
Det innebär ju att den där fikan det bjuds på inte är gratis. Den kostar en hundring.
Eller så är det Wiehe som kräver stålar för att ställa upp.
Det skulle inte förvåna mig.
Borgarbracka, det är vad han är, den gamle kommunisten!

En av flera orsaker till snackandet i biosalongerna

Ett nytt nummer av den faktaspäckade och oumbärliga (OBS! Ironi!) gratistidningen Film på bio finns nu ute i landets SF-biografer. På sidan tre, alldeles under ledaren, har tre ungdomar porträtterats, då de tycker till. Bestämmer de sig för vilken film de ska se innan eller efter de gått till bion? Två av tre svarar att de bestämmer sig för filmen väl på plats.
Tacka fan för att det blir babbel i salongen!
Jag trodde att man går på bio för att man är intresserad av film och går iväg när något man vill se visas. Men tydligen är det inte så. Man går på bio, vad man ser spelar mindre roll. Vilket bekräftar mina teorier om att bio är ett billigt nöje för dagens ungar. De kommer inte in på diskotek, de har inte råd med inträde och drinkar. Därför lägger de pengar på aningen billigare biobiljetter. Men filmen skiter de i. Bara de får hänga på stan och slipper vara hemma.

Big Jim och hans vänner

Men anledning av en diskussion bland kommentarerna annorstädes, tog jag och kollade upp vilka vänner Big Jim hade. De tyckte ju så mycket om att gymnastisera, campa och tälta tillsammans.
Så här har vi dem, hela klövet! Fast den där indianen kommer jag inte ihåg... (Detta är versionerna 1971-75)






Dagens första pressrelease...

Frågan är väl om det går att tjäna pengar på sådana här tilltag.


       

Pressmeddelande, 23 november 2010
"I'm Still Here" har premiär 3 december samtidigt på bio och online
Långfilmen "I'm Still Here", om Joaquin Phoenix tumultartade år som hiphopartist, har premiär den 3 december på Folkets Hus och Parkers biografer och hos filmtjänsten Voddler. Den svenska distributören NonStop Entertainment ser fördelar med att släppa filmen i flera visningsfönster samtidigt.

Casey Afflecks regidebut "I'm Still Here" dokumenterar det tumultartade året då Joaquin Phoenix drog sig tillbaka från sin framgångsrika skådespelarkarriär för att istället satsa på hip hop. Filmen har fått stor uppmärksamhet internationellt och sålde snabbt slut på Stockholms filmfestival. När den får svensk premiär når den en bred publik tack vare att den går upp både på bio på Folkets Hus och Parkers biografer och på onlinetjänsten Voddler.

- Det är otroligt spännande att ge en så efterlängtad film premiär även i VOD-fönstret, samtidigt som det känns naturligt med tanke på hur intensivt förhandssnacket har varit på nätet. Det är dessutom en möjlighet för filmen att bli tillgänglig för hela den breda publik som otåligt väntat på premiären, säger Ignas Scheynius, VD för NonStop Entertainment som redan 2008 presenterade Brian De Palmas Redacted simultant på bio och VOD.

Från Voddlers sida ser man fram emot att visa filmen online, och hoppas även kunna hjälpa biograferna att fylla sina salonger:

-- Som onlinetjänst når vi ut till hela landet och kan visa filmen i folks hem från Treriksröset till Smygehuk. Men samtidigt är bioupplevelsen av en film stark och härlig. Våra onlinevisningar skapar då ett tryck kring filmen som hjälper biograferna att fylla sina biosäten. Precis som filmens biobesökare kommer tipsa den publik som inte har tid att gå på bio att istället se den online, säger Anders Sjöman, kommunikationschef på Voddler.

Folkets Hus och Parker kommer visa filmen på sina biografer i Stockholm, Malmö och Göteborg.

- Människors konsumtionsmönster förändras snabbt på film- och musikområdet.  I det läget vill vi inte sitta på läktaren, utan nyfiket testa innovativa lösningar. Vi gör det här för att fortsätta stärka biograferna i hela landet. Folkets Hus och Parker driver Europas första digitala biokedja. Vi var först i Sverige med digital 3D och först att direktsända opera på bio. Därför känns det naturligt vara nyfiken även på detta område, säger Gunno Sandahl, Folkets Hus och Parkers kulturchef.


I'm Still Here har svensk biopremiär 3 december på filmtjänsten Voddler, Folkets Hus och Parkers biografer samt Kino i Lund och Elektra i Västerås.
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx