söndag 31 oktober 2010

DVD: Black Death

BLACK DEATH (Pan Vision)
BLACK DEATH är en tysk produktion, men regissören är engelsman, och de flesta av skådespelarna kommer från England. Jag skulle snarare kalla filmen för en Europudding - och den uppvisar alla tecken på en sådan. Den är hyfsat påkostad, har ett eller två kända namn, ger intryck av att vara en crowd pleaser, men i slutändan undrar jag om den biovisades någonstans ute i världen och vilka den riktar sig till. Det står "direkt på DVD" stämplat över hela filmen. Fast jag läser på nätet att den gick upp på 56 dukar i England i somras.
På DVD-omslagets baksida klassas BLACK DEATH som skräck/äventyr, men det är att ta i. Den är varken eller.
Osmund (Eddie Redmayne) är en ung munk som anlitas av ett gäng hårdföra soldater, ledda av tuffingen Ulric (Sean Bean), för att leta upp en så kallad "necromancer"; en man som kan återuppväcka de döda. Det hävdas nämligen att döda har väckts till liv i trakten.
Digerdöden härjar hejvilt och Osmund har förlorat sin älskade och svajar i sin tro på Gud. Han ser mest rödgråten ut, där han traskar omkring i bygd och mark med soldaterna.
Till slut kommer de fram till en mystisk by, bebodd av folk som inte tror på Gud. Osmund har sårats i en strid och en blond kvinna, Langiva (Clarive van Houten), sköter om hans sår. Det visar sig att det är hon som är necromancern. Och snart är de grymma, kristna soldaterna illa ute.
BLACK DEATH skulle kunna ha blivit riktigt bra. Flera gånger är den nära att bli bra. Den håller hela tiden på att bli intressant. När soldaterna når fram till den mystiska byn, är det nära att bli spännande.
Men filmen hejdas alltid vid "nästan" och "nära". Det här är nämligen en väldigt tungfotad film. Den är seg och långsam, och vet aldrig riktigt vad den vill. Stora delar av filmen består av religiösa grubblerier. Finns det allegorier inbakade här någonstans?
Det här är en riktigt skitig film. 1300-talet verkar ha varit för jävligt i skitighetsväg. Ibland blir filmen dessutom blodig. Det gamla avrättningstricket "drawn and quartered" plockas fram. Folk spikas upp på träkryss. Minsann om det inte även eldas upp fruntimmer på bål. Men här är inte tillräckligt med action för att det ska bli actionfilm av det, och inte tillräckligt med skräck. Det här är bara ett mörkt, skitigt medeltidsdrama. Jag gillar Sean Bean, men han kan inte rädda det här - filmen är för trist. Rollfigurerna är alldeles för osympatiska och tråkiga.
För regin står Christopher Smith. Han har tidigare gjort CREEP, som var sådär, och SEVERANCE, som jag verkligen gillade. BLACK DEATH kommer jag dock snart att glömma bort, skulle jag tro.
I två av rollerna syns trevlige Tim McInnerny från BLACK ADDER och NOTTING HILL, samt allas vår birollsfavorit David Warner.
DVD:n har nästan en timme bonusmaterial.

BLOGGREKORD! INLÄGG 100!

Kyss Karlsson! Konstaterade att detta är inlägg nummer ETTHUNDRA (100) för oktober månad!
I vanliga fall brukar jag skriva runt 70 inlägg i månaden, det kan ni ju lätt kolla genom att scrolla ner till inläggslistan här nere till höger.
Jag har ingen aning om varför det blev så många fler nu i oktober. Det har ju förvisso dött en hel del som fått minnesrunor. Men annars vet jag inte. Har det gått upp fler filmer på bio än vanligt? Har jag slängt upp fler YouTube-klipp än vanligt? Ingen aning. Jag tycker att jag kört på precis som vanligt - däremot har jag skrivit mer än vanligt på Xomba under oktober.

Porrmöbler?

Nästa vecka öppnar (tyska?) möbelkedjan XXXLutz i IKEAs gamla byggnad i Bulltofta. Det har annonserats en hel del i tidningar.
Häromdagen satt jag på ett café med en kompis och jag kom in på denna möbelaffär. Hur fan ska det uttalas? Är det verkligen så genomstänkt att döpa en butik till XXXLutz? Det funkar kanske i Tyskland - men blir det dumt i andra länder, så snälla, var smarta nog att ändra!
XXX. Det första man tänker på är "Triple X". Definitivt barnförbjuden porrfilm. Vad menar de med XXX? Porriga möbler? Eller ska det se ut som XXXL? Det vill säga den största storleken man kan få i kläder? Säljer de bara gigantiska möbler? Till vilka då? Föreningen Bredrövade Malmöbor?
Och ska det uttalas "Trippel-ecks Lutz"?
I fredags såg jag så en reklamfilm för stället. Och då avslöjade speakern hur det ska uttalas.
Ecks-ecks-ecks Lutz.
Jamen, herregud! Det går ju inte att säga! Eller, okej, det går att säga, men det är omständligt, det ligger fel i munnen, och det låter dumt.
Varför kallar de inte stället bara för Lutz?

Update: Nu bläddrade jag i XXXLutz reklamtidning som medföljde Sydsvenskan. Nu har jag lärt mig att det är ett österrikiskt företag som grundades 1945 av en tant som hette Gertrude.

Idag för exakt 50 år sedan

Halloween är ju en rätt fånig företeelse - här i Sverige. Jag vet inte. Jag borde ju gilla grejen. Men att importera en amerikansk tradition på 90-talet och sedan inte riktigt veta hur man ska fira det hela, eller ens när eller varför, är bara dumt. (Och herregud, det räcker ju med att slänga in någon av ALLA HELGONS BLODIGA NATT-filmerna i DVD-spelaren för att se textskyltar som tydligt deklarerar "OCTOBER 31")
Jag läste för en stund sedan i Sydsvenskan att PSYCHO hade Sverigepremiär detta datum för exakt 50 år sedan.
Intressant sammanträffande. Jag gissar att det var en ren slump, 1960 hade nog väldigt få svenskar hört talas om Halloween.
PSYCHO figurerar dessutom på förstaplatsen på Rotten Tomatoes lista över de 50 bästa skräckfilmer som gjorts. Och det stämmer. PSYCHO är och förblir den bästa skräckfilm som gjorts.
Bland det mest intressanta är att filmen, trots att den är så pass gammal som den är, svartvit och, tja, omodern i skådespeleriet, fortfarande upplevs som otäck av de (flesta) som ser den för första gången. Jag minns när jag själv såg PSYCHO för första gången i början eller mitten av 1980-talet; jag var väl 15, 17 år eller så, och det enda jag visste var att Janet Leigh skulle mördas i duschen. Jag visste inte när, varför och av vem.
Min yngre syster såg filmen först på 90-talet och skrämdes även hon, eftersom hon inte heller kände till något om handlingen (hon är dessutom noll intresserad av skräck). Jag har hört liknande stories av flera andra.
Och vi som är trogna fans fortsätter att se om filmen, om och om igen. För att få återuppleva alla detaljer vi älskar - fallet nerför trappan, uttalet av Arbogast, trippelexponeringen på slutet - och för att upptäcka nya.
...Och varje gång retar vi oss på den fullkomligt onödiga förklaringen på slutet.

Anyone for English?

Originalet:



Parodi 1973:



Parodi 1989:

Kanske den bästa serieadaptionen

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD? My ass! HÄR har vi den bästa serietidningsfilmen:

lördag 30 oktober 2010

Switchblades in the Movies (1970-1979)

Helgens roligaste!

Okej, jag antar att ni alla läst min supersågning av nya hatobjektet SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, eller hur? Om inte, scrolla genast ner och läs den.
Därefter klickar ni HÄR och läser Sydsvenskans recension av samma film.
HA HA HA! HO HO HO! Jämförelsen blir hysteriskt rolig.
Vem ni ska tro på är förstås upp till er. Själv vet jag ju vem som är pålitligast.
(Notera även att recensionen på Sydsvenskans hemsida hamnat i fel mall, och ser ut som en skivrecension, och bild saknas, den är utbytt mot ingress med jättebokstäver)

fredag 29 oktober 2010

Bio: Saw 3D

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment
Som säkert är bekant, är jag ingen större anhängare av SAW-serien. Den var väl intressant när den började för sex år sedan, men den blev snabbt lika repetitiv - om inte mer - som 1980-talets slasherfilmer. Dock saknar SAW-filmerna dessas charm. SAW såg även till att skapa den mindre trevliga genren "tortyrporr", som mer eller mindre tog bort det roliga i skräckgenren. Tortyrporr har ofta en tendens att göra åskådaren till något slags medbrottsling, de flesta filmerna går bara ut på att folk fångas och torteras till döds; det är ungefär som att vara betalande publik i en tortyrkammare eller på en avrättning. Spänning och underhållning saknas - med undantag för festliga HOSTEL 2 och kanske någon till. Skräckexemplet är japanska GROTESQUE.
Förra årets SAW, del sex, gick aldrig upp på bio i Malmö, och därför recenserade jag den först när den kom på DVD i våras. Eftersom jag inte kom ihåg ett dugg av den, tog jag nu och läste om min recension, som inte var speciellt positiv.
Ett problem med SAW-filmerna, är att de hänger ihop; de är en följetong. Det kan ju i och för sig vara något bra, men inte när det går ett år mellan avsnitten och man omöjligt minns vad fan som hände i förra årets episod, vem som var vem och vad de höll på med. Jag tappade tråden helt i de två senaste delarna.
SAW VI spelade in ungefär hälften så mycket pengar som del fem, och jag och många med mig trodde att serien skulle läggas ner.
Men nu är alltså Jigsaw tillbaka, och det i 3D. Men eftersom det är en sågfilm, borde den inte visas i trä-de? Filmen har inte pressvisats någonstans i världen, enligt Liongate för att intrigen inte ska sippra ut, så för min del blev det alltså att gå på premiären. I Malmö går SAW 3D upp på Royal, stans största biograf, som dessutom har landets största duk (om jag inte är ute och cyklar). Det vankades alltså tortyrporr av monumentalformat! Det enda jag kände till om filmen, var vad den svenska distributören sagt: "Den är jävligt äcklig!" - och att den knyter ihop alla trådar.
För det första måste jag som vanligt undra varför 100-150 pers tycker att det är lämpligast att gå in i salongen precis när filmen börjar. Står de och trycker i foajén för att vara coola? Vad är det för sport med att leta platser i mörker och tvinga hundratals människor att resa sig upp precis när förtexterna startar? Eller att vägra sätta sig på sina rätta platser eftersom de fick för dåliga sådana. Och som vanligt var jag äldst i salongen. Men Royal hade i alla fall pyntat entrén till salongen, det hade rivit sönder gröna plastskynken och hängt upp som ett draperi.
SAW 3D börjar med en fantastisk fälla: tre personer har fjättrats i ett skyltfönster mitt i stan och de hotas sågas itu med cirkelsågar. Det går inte så bra för en av dem.
Costas Mandylor och Betsy Russell (som var så söt i BLOODY POM-POMS aka CHEERLEADER CAMP på 80-talet) är tillbaka som mördaren och före detta polisen Hoffman och hans fru - eller vad hon nu var - Jill, de har medverkat i de senaste delarna och det är deras story jag aldrig riktigt minns. Hoffman är lika händig som tidigare med att bygga fällor, medan Jill uppsöker polisen Gibson (Chad Donella) för att sätta dit sin Hoffman. Och jag minns fortfarande inte riktigt varför Hoffman gick och blev Jigsaws lakej.
Dock kretsar handlingen den här gången kring en viss Bobby Dagen (Sean Patrick Flanery - jepp, Young Indiana Jones) som har skrivit en bok om sina upplevelser som ett av Jigsaws offer. Han har gjort sig en karriär som överlevare och figurerar ofta i media, uppbakad av sitt PR-folk och sin fru. Det här bara det att Bobby sitter inne med en hemlighet - och den ska han straffas för. Bobby, frugan och PR-folket kidnappas och Bobby måste ta sig igenom en labyrint av fällor för att försöka rädda livet på de övriga.
Lite överraskande dyker även Cary Elwes upp igen - det var han som var dr Lawrence Gordon i den allra första filmen, och som då gjorde illa ifrån sig skådespelarmässigt. Jodå, han överlevde - fast nu är han enbent. Och Tobin Bell? Hans rollfigur dog ju i tredje filmen, men han har fortfarande topbilling - och han är med i ett par scener på sammanlagt ett par minuter.
Okej, med tanke på hur avigt inställd jag varit till de tidigare delarna, vad tycker jag då om det här nya besöket på slakthuset?
Hör upp, folk. Jag måste överraska mig själv och utbrista:
Saw ska det låta! SAW 3D är tammefan den bästa filmen i serien! Man har lagt ner betydligt mer tid och möda på den är, än de tidigare delarna. Visst, nu tillför 3D:n en hel del, det är något visst med inälvor som sprutar ut över publiken (även om det är mer återhållsamt än i PIRANHA 3D), men storyn är bättre den här gången, liksom skådespelarna. Jag gillade historien om Bobby Dagen och att det är Flanery som spelar honom.
Fällorna är mer vansinniga än tidigare. I synnerhet en scen fick mig att vilja ställa mig upp och applådera: fyra rasister - en av dem är sångaren i Linkin Park - vaknar upp på en bilskrot. De ska straffas för att de dömt människor efter hudfärg. Jigsaw har satt ihop en snillrik grej som kommer att ta livet av alla fyra i en sadistisk kedjereaktion, som bland annat involverar en bil och superlim. Ja, jösses! Hudflängd för en helt ny betydelse.
Om alla trådar reds ut i filmen? Tja... Jo, mycket får en förklaring. Men samtidigt är det fullt möjligt att göra en fortsättning. Det var tänkt att detta skulle bli den sista filmen i serien, men jag kan ge mig fan på att den kommer att spela in tillräckligt mycket pengar (kom ihåg att biljetter till 3D-filmer dessutom är dyrare) för att vi snart ska få se SAW: A NEW BEGINNING.
Tjejen som satt bredvid mig höll för ögonen mest hela tiden. Längre bak i salongen lät det som om en annan tjej grät hysteriskt, eller så hade hon bara ett jävligt konstigt skrik. I vilket fall var det förbannat häftigt att se extrem splatter i 3D på Royal!
Som sagt: jag är överraskad över att jag gillade den här filmen så pass mycket som jag gjorde. Egentligen borde jag sätta en trea, men 3D-upplevelsen på bio gör att jag petar dit en fjärde, perverst syndig sadistdvärg. Den hade nog inte funnits där om jag sett filmen på DVD.
I eftertexterna läser jag att en av de som jobbade på filmen heter Mia Sturup. Ready for take off, Mia!






(Biopremiär 29/10)

DVD: The Losers

THE LOSERS (Warner Home Entertainment)
I slutet av 1980-talet beställde jag en packe olika Marvel- och DC-tidningar från 70-talet på måfå; de var billiga och hade lockande titlar. Bland dessa fanns ett par nummer av Our Fighting Forces Featuring The Losers. Nu har jag inte läst serierna på länge, men det var en andra världskrigsserie av bästa tjoflöjt-märke om en liten grupp hårdingar på tuffa äventyr och uppdrag, där de pangade nazister hejvilt.
Det är inte bara superhjälteserier som revampas i USA, och själv har jag helt missat The Losers återkomst. Jag blev lite konfunderad när jag bläddrade i ett nummer och konstaterade att det inte längre handlade om andra världskriget. Men jag har fortfarande inte läst den nya serien.
I våras lade jag upp trailern till filmatiseringen av den nya serien här på TOPPRAFFEL!, det såg mycket lovande ut. Tuffa karlar, sexig brud, vapen och explosioner, och extravagant regisserat.
THE LOSERS blev ingen större framgång på bio i USA och här i Sverige har den nu släppts direkt på DVD. Fullt förståeligt - inte nog med att den halvfloppade i USA, den hade även de väldigt likartade THE A-TEAM och THE EXPENDABLES att kämpa mot. Och efter att ha sett filmen förstår jag beslutet att gå direkt på DVD ännu mer.
The Losers är ett så kallat Black Ops-team från CIA. På ett uppdrag i Bolivia upptäcker att de lurats i en fälla. Deras mystiske uppdragsgivare vill ha teamet dödat - men misslyckas. Istället sprängs en helikopter full med barn teamet räddat. Teamet är dock officiellt utplånat, medlemmarna är "döda" och gömmer sig.
De sunkar ner sig totalt och hänger på tuppfäktningar. "Kan det bli sunkigare än så här?" säger en av dem. "Vi krökar åtminstone inte," svarar en annan. "Vaddå, krökar inte du?".
Så blir The Losers' ledare Clay (Jeffrey Dean Morgan) kontaktad av Aisha (Zoë Saldana) som vill anlita honom och grabbarna för ett uppdrag. De ska leta upp den mystiske Max (Jason Patric) som satte dit dem. Motvilligt accepterar de uppdraget. Men vilka kan de lita på? Kan de lita på Aisha - eller på varandra?
Regissören Sylvain White har tigigare gjort I'LL ALWAYS KNOW WHAT YOU DID LAST SUMMER. THE LOSERS är hans största film hittills. Tyvärr funkar den inte.
Jag dras aldrig in i handlingen, jag blir aldrig bekant med hjältarna. Alla introduceras för snabbt och de är för ytligt skildrade, som i Italienska Vietnamraffel från 80-talet.
Jeffrey Dean Morgan är en rätt bra kille, konstaterar jag, han ser rätt cool ut, lite grann som Robert Downey Jr, fast ruffigare. Chris Evans är spjuvern Jensen, och han spelar sin roll exakt likadant som alla andra figurer han gestaltat de senaste åren - han skulle lika gärna kunna heta Johnny Storm. Zoë Saldana från AVATAR är väldigt tjusig och bäst med filmen.
Ett problem med filmen är att våldet pendlar mellan enkel TV-action, ironiskt våld, och realism. The Losers' professionella attityd funkar inte tillsammans med inramningen och deras ibland skämtsamma sida. Vi ett tillfälle ger Clay order om att Aisha ska avrättas, vilket en av mannarna går med på utan att blinka - fast de tvingas avbryta processen. I en annan scen skjuter Max en tjej som skuggar honom med ett paraply - vinden tog tag i paraplyet under några sekunder. Tarantinovåld avsett att vara komiskt - och det hade funkat om hela filmen var så.
Vidare är stilen filmen är gjord i lite för excentrisk. Mycket rockvideoestetik. Förvisso är det snyggt, men det blir lite för självmedvetet och lite för mycket.
Dock innehåller THE LOSERS en del häftiga scener och det sparas inte på action. Jag tänkte först sätta en svag trea, men efter att ha funderat några timmar får det allt bli en tvåa.
Filmen är inspelad i Puerto Rico. År 2008 hade den Puerto Ricanska filmbranschen en fantastisk fest i Cannes för att lansera sig som ett nytt, bra och billigt land att spela in film i - och tydligen lyckades de få dit Warner Brothers och THE LOSERS. 
Det hade varit roligare med en film om original-The Losers på frejdiga uppdrag i Tredje Riket!

Studio S släpper Studio S!

Häromåret sa jag till SEO på Studio S Entertainment att han borde försöka släppa det legendariska TV-pro-
grammet om videovåldet. Fast jag kände ju på mig att det är en omöjlighet på grund av alla filmrät-
tigheter och annat, vilket förstås SEO också påpekade.
Kors i röven.
Sedan dess har Studio S släppt alla filmer som det visades klipp ur i det beryktade programmet, utom MOTORSÅGSMASSAKERN, som ligger på Atlantic.
I december är det 30 år sedan SVT visade Studio S om videovåldet och moralpanik skapades. Studio S Entertainment firar detta med att släppa en Studio S-box. Vad innehåller den mer än alla filmerna? Jo:
STUDIO S FRÅN 1980!!!
SEO lyckades få loss programmet - plus en del uppföljningsprogram från SVT.
Jag kommer att återkomma i ämnet...

Jag hoppas Platinum Dunes inte gör en remake på den här

Premiär för ganska exakt 32 år sedan:

torsdag 28 oktober 2010

TOPPRAFFEL! sörjer: Danno död

James McArthur spelade Danno i HAWAII 5-0 på 1960-talet. Nu har han surfat in på den stora polisstationen ovan molnen. Han blev 72. Book 'em, Danno!

Bio: Scott Pilgrim vs. the World

Foton copyright (c) UIP Sweden
Åh, fy satan i helvete! Herrejävlar!
SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD börjar bra. Filmen inleds nämligen med Universals logga animerad med åttabitarsgrafik och ser ut som hämtad från ett TV-spel från 1980-talet. Denna inledning är filmens höjdpunkt.
Efter tio minuter kände jag att jag ville gå, bara resa mig upp och lämna salongen. Skulle det hålla på så här resten av filmen? Efter fyrtio minuter tittade jag på klockan - jag trodde nämligen att filmen gick mot sitt slut. Jag vände mig till min kollega som satt bredvid mig och viskade "Vet du om att det här ska hålla på i över en timme till?" - "Skojar du?" svarade han. "Det här är förbannat tröttsamt!".
Filmen bygger på en tecknad serie jag aldrig läst, och efter att ha bläddrat i en Scott Pilgrim-bok konstaterade jag att jag aldrig spontant skulle få för mig att läsa den - även om jag inte sett filmen, vilket jag dock hade. Men eftersom Edgar Wright står för regin, hade jag vissa förhoppningar - Wright är killen som gjorde den lysande SHAUN OF THE DEAD och den inte lika lysande HOT FUZZ. Dessutom hade filmen fått några positiva omdömen från bekanta i USA som sett den.
Jag kunde inte ha mer fel.
SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är en enda jävla osebar soppa.
Michael Cera spelar unge Scott, som spelar i ett rockband, det är väl skatepunk eller något sådant de spelar, jag vet inte riktigt - det är sådant felklippta tonåringar i fåniga kläder lyssnar på. Scott är ihop med en sprudlande glad asiatisk tjej, men när han en dag träffar den buttra, truliga Ramona blir han förälskad i henne och dumpar flickvännen. Frågan är bara varför han faller för Ramona. Hon har absolut ingenting att komma med. Maken till trist brud får man leta efter. Hon bara går omkring och är likgiltig till allt.
Scott har ett stort problem. För att nå fram till Ramo-
nas hjärta, måste han bekämpa hennes sju onda ex. Detta sker i en oändlig serie CGI-förstärkta kampsportsslagsmål som ser ut precis som TV-spelsfajter, kompletta med energi- och skademätare, ljudeffekter och annat. Vissa ex måste bekämpas med att man spelar musik som skickar iväg tryckvågor och skit. Alla rollfigurerna har konstiga superkrafter och det påminner om manga.
Det är fullkomligt olidligt.
SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är något av det mest irriterande jag sett. Den fick det att klia i kroppen på mig.
Det finns vare sig rytm eller logik i filmberättandet, det känns som en massa överdrivna, färgsprakande scener som klippts ihop på måfå. Jag får även intrycket av att det är något för gammal regissör som försöker vara ungdomligt cool. Wright är bara 36, inte gammal, men ändå långt ifrån sjutton. Det blir dock inte lika patetiskt som när pensiot Tony Scott försökte vara ung och frän med den lika osebara DOMINO.
Ja, jag vet. Jag är över 40. Jag tillhör inte filmens målgrupp. Det är möjligt att de tonåringar som gillar de band Scott gillar, som klär sig som Scott och hans kompisar, och som tillbringar dagarna med att spela TV-spel tycker att det här är hur coolt som helst.
Men samtidigt finns det ju ingen orsak till att jag inte skulle gilla det här, trots att jag inte finns i den direkta målgruppen. Ni som följer min blogg vet ju hur mycket mög jag gillar. Jag älskar ju serietidningsfilmer, action och fjantkomedier. Vi 60-talister är ju mycket jönsigare och ungdomligare än 80- och 90-talisterna, som är oroväckande allvarliga och politiskt korrekta. Kanske är vår mentalitet något slags motreaktion på all jävla progg som förpestade vår barndom, på fåtaliga TV-program och stenhård filmcensur. Jag vet inte. Dagens tjugoåringar som vuxit upp med kabel-TV och Internet har en tendens att bli vänstervridna serietecknare eller experimentella filmare med svåra budskap. Om de nu inte bara blir dumma i huvudet.
Nå, här och var glimrar det till i filmen. Trots allt. Vid ett tillfälle förvandlas det hela till en sitcom och Seinfeldsignaturen spelas. I en annan scen uppehåller Scotts kompis den dumpade flickvännen, medan Scott flyr ut genom ett fönster i bakgrunden. Det är roligt. Men det handlar om sammanlagt en minut.
Har du sett trailern, har du sett filmen. Filmen är precis som trailern hela tiden.
Hade jag betalat för att se eländet, hade jag begärt pengarna tillbaka. Med ränta.
SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är det mest påfrestande man kan se på bio i år.
Filmen kostade cirka 60 miljoner dollar att göra. I början av oktober, två månader efter satt den haft premiär, hade den spelat in ungefär 31 miljoner i USA. Jag tror inte det lär bli så mycket mer i resten av världen.
Det här suger nybajsat hästarsle.






(Biopremiär 29/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Lisa Blount

Lisa Blount, som vi alla minns från Ruggero Deodatos CUT AND RUN, har hittats död i sitt hem. Hon blev 53. De som inte minns CUT AND RUN, har säkert sett henne i EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN. L.A. Times rapporterar HÄR.

DVD: Halloween II

HALLOWEEN II (Future Film)
Att Rob Zombie, av alla människor, skulle göra en remake på ALLA HELGONS BLODIGA NATT från 1978 kändes rätt oväntat - är inte han lite för självständig för att syssla med nyinspelningar? Dessutom en fullkomligt onödig sådan. Men år 2007 kom den och här i Sverige gick den direkt på DVD under originaltiteln HALLOWEEN.
Jag har aldrig varit en större anhängare av John Carpenter och filmerna i den första serien, inte ens originalfilmen. Det bästa med den är väl musiken. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig imponerats av HALLOWEEN, men det känns som om det är något som saknas i den. Av någon anledning har jag dessutom alltid gillat HALLOWEEN 5 (1989) bäst, och den är allmänt illa omtyckt.
Herr Zombie gjorde sitt bästa för att göra något eget av sin version och utvecklade mördaren Michael Myers en hel del i scener från hans barndom. Första delen av filmen är nästan en helt annan film, men så fort Laurie Strode introduceras blir handlingen i princip densamma. Filmen är blodigare och våldsammare än Carpenters film, men faller på rejält osympatiska rollfigurer - i synnerhet Scout Taylor-Compton som Laurie. Hon bara skriker och svär. Jag önskade livet ur henne på en gång.
ALLA HELGONS BLODIGA NATT 2 (1981) regisserades av Rick Rosenthal, men det påstås att Carpenter fick rycka in och filma några extrascener och lägga till mer blod och våld. Filmen tar vid där ettan slutade och utspelar sig helt och hållet på ett sjukhus - det är en ganska tjatig film.
Rob Zombie har spikat ihop en helt egen uppföljare, det enda hans HALLOWEEN II (2009, som nu gått direkt på DVD i Sverige) har gemensamt med sin namne är att den tar vid där första filmen slutade och öppnar på ett sjukhus.
Men det dröjer inte länge innan Laurie Strode flyr från sjukhuset efter att Myers gått bärsärkagång där. Men det visar sig bara vara en mardröm. Laurie vaknar upp i sin säng och det är ett par år senare. Hon bor hemma hos sheriff Bracket (Brad Dourif) och hans dotter Annie (Danielle Harris, som var Jamie i HALLOWEEN IV och V på 80-talet, och Annie i förra filmen).
Doktor Loomis (Malcolm McDowell) har under de här åren hunnit skriva en bästsäljande bok om Michael Myers och är nu ute på en PR-turné. Folk anklagar honom för att vara avsvarig för Myers' slaktorgie, men han håller inte med. Och Myers är ju död.
Trodde de.
Såklart han inte är.
Michael Myers har bott i ett skjul i vildmarken, där han har odlat skägg och haft drömmar om sig själv som barn, om sin morsa (Sheri Moon Zombie) och en vit häst. Han ser morsan och hästen lite varstans i skimrande drömbilder, och när det går mot Halloween tar han på sig William Shatner-masken och traskar till Haddonfield för att hälsa på Laurie Strode. För precis som i filmen från 1981 visar det sig att Laurie egentligen är Myers' syster.
Så fort Myers är på plats i den lilla staden och almanackan visar den 31:a oktober, börjar antalet medverkande i den här filmen att decimeras. Myers går fram som en slåttermaskin innan det är dags för en twist på slutet. Myers träffar även en liten unge som tittar upp på honom och citerar den lilla flickan i James Whale's FRANKENSTEIN.
Rob Zombies HALLOWEEN II fick genast ganska dåligt rykte efter att den hade premiär i USA förra året. Jag minns inte exakt varför, men väldigt många människor verkar hata filmen, även de som gillade Zombies första HALLOWEEN. Jag förväntade mig en riktigt konstig och misslyckad film, men efter att ha sett filmen förstår jag inte riktigt varför så många blev upprörda.
Visst finns här en del saker att irritera sig på. De flesta av rollfigurerna är ännu en gång osympatiska, ibland direkt hatiska - och precis som förra gången, är Laurie Strode värst. Hon skriker och gråter sig igenom filmen, och de gånger det går att dechiffrera vad hon säger, är det mest "fuck, fuck, fuck, fuck, fucking fuck, fuck you, motherfucker!". Jag önskade att hon skulle få en yxa i huvudet omedelbums.
Dr Loomis är en intressant figur och han har blivit något helt annorlunda än har var i originalserien. Nu plötsligt har Loomis blivit en egocentrisk skitstövel. Om det är positivt eller ej vet jag inte riktigt, men han är ju ingen dr Loomis. Och drömscenerna med Sherry Moon Zombie... Tja, jag vet inte vad jag ska tycka. Är de fåniga? Eller funkar de?
Vidare är filmen åt helvete för mörk, ibland går det inte att se vad som händer, och till på köpet varar filmen nästan två timmar. Det här är en slasher! En slasher ska vara 80-90 minuter, annars tröttnar man. 
Men annars tycker jag att det här är en bra skräckfilm. Handlingen är intressantare än i 80-talsfilmen, och filmen är ibland extremt brutal. När man ser vad som händer i mörkret, alltså. Det är kul att se skådisar som McDowell, Dourif, Harris - och Margot Kidder dyker upp som psykolog.
Här finns också en fantastiskt rolig scen, i vilken dr Loomis deltar i en talkshow. Programmets andra gäst är ... Weird Al Yankovic! Weird Al undrar om det är han som spelar Austin Powers som Loomis' bok handlar om.
Men hur kan man göra en HALLOWEEN-film utan det välbekanta ledmotivet?
Nu lämnar Rob Zombie HALLOWEEN-filmena. Del tre i den nya serien kommer att regisseras av Patrick Lussier som stod för nyinspelningen av MY BLOODY VALENTINE. Och det bådar ju gott!

Det bästa sättet att inleda en torsdag



onsdag 27 oktober 2010

Bio: Sammys äventyr - Den hemliga vägen

Foton copyright © 2010 nWave. All rights reserved.
Belgisk film - det var inte i jons. Har jag sett någon belgisk film sedan MAN BITES DOG? Ingen aning. Datoranimerad belgisk långfilm har jag definitivt inte sett, än mindre en i 3D.
Fast nu sket det sig med 3D för min del. Den moderna tekniken strulade på pressvisningen, så det blev till att plocka fram en vanlig platt version på 35mm. Men det spelade ingen större roll för min del.
Sammy är en sköld-
padda. Filmen börjar med att han kläcks och kravlar iväg mot havet och genast träffar en nykläckt flicksköldpadda, Shelly.
Några år senare träffar Sammy Shelly på nytt och de blir betuttade i varandra och beslutar sig för att ge sig iväg på en lång resa tillsammans. Men Shelly försvinner. Tillsammans med sin polare Ray fortsätter Sammy den långa färden och hoppas hitta Shelly.
Medan de färdas genom oceanerna råkar de ut för en massa faror. De slåss mot hajar och pirayor, och så dyker den ondaste varelsen av alla upp - människan. Det blir budskap om föroreningar och grejor. Men även snälla människor figurerar, folk som räddar djur och stoppar valjägare. Det ska väl föreställa Greenpeace.
Stilen SAMMYS ÄVENTYR är tecknad i är rätt tilltal-
ande. Det är aningen enkelt och inte allför detaljerat, och sköldpaddorna är lite för lika varandra, men de är runda, gulliga och uttrycksfulla. Och det märks att många scener är gjorda med 3D i åtanke - de kan säkert bli rätt hisnande i det formatet.
Men oj vad tråkigt jag tyckte det här var. Filmen vänder sig till små barn och saknar alla blinkningar till en vuxen publik. För min del blev det rätt sövande och låtarna som spelas på soundtracket är oftast vissna. Dock undrar jag om inte en del scener kan upplevas som lite väl otäcka för små barn; till exempel när fåglar och större fiskar attackerar på de mest burdusa sätt. I synnerhet i 3D.
I originalversionen står folk som Tim Curry, Stacy Keach och Jenny McCarthy för rösterna. Vi får hålla till godo med Sven Wollter, Marie Serneholt, Tommy Nilsson och en Wahlgren - den här gången Benjamin. Självklart låter det som typisk TV3-dubbning med karaktärslösa röster.
Jag tillhör inte målgruppen och därför kan en sexåring inte följa mitt betyg härunder.







(Biopremiär 29/10)

Bio: Du kommer att möta en lång mörk främling

Foton copyright (c) Scanbox
Woody Allens förra film, WHATEVER WORKS, var inget vidare. Den fick blandad kritik, en del tyckte den var lysande och hysteriskt rolig, men jag och många andra konstaterade att Larry David inte håller för mer än högst 25 minuter i stöten. Förutom detta, var manuset gaggigt och halvtaskigt.
Allens nya film, DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG MÖRK FRÄM-
LING, har fått rätt ljum kritik utom-
lands, men själv tycker jag att den är riktigt trivsam - i synnerhet jämfört med den förra filmen.
Platsen är återigen London, där Allen filmat ett antal gånger det senaste decenniet, och i centrum står främst Sally (Naomi Watts) och hennes man Roy (Josh Brolin). Roy är en misslyckad författare som sedan flera år kämpar med sin nya roman. Hans förhållande med Sally är inte det bästa.
Gemma Jones och Anthony Hopkins är Helena och Alfie; Sallys föräldrar. Alfie har plötsligt lämnat sin fru och fått för sig att han är 21 på nytt. Han joggar, tränar och hänger på nattklubbar, medan Helena pimplar whisky, våldgästar sin dotter, och går till ett medium som tutar i henne en massa dravel.
Mittemot Roys arbets-
rum flyttar den unga, vackra Dia (Freida Pinto) in - och Roy kan inte låta bli att spana in henne. Till slut tar han mod till sig och bjuder ut henne på lunch. Sally i sin tur har börjat arbeta på ett galleri och blir smått förälskad i sin chef, spelad av Antonio Banderas.
Så hör Alfie av sig med en chockerande nyhet. Han ska gifta sig. Sally och Roy presenteras för Charmaine (Lucy Punch), en härligt slampig och blåst brud som är hälften så gammal som Alfie och som kallar sig "skådespelerska".
Sådär håller det på. Det känns ungefär som en ganska harmlös, smått humo-
ristisk såpa koncent-
rerad till 98 minuter. Det är småcharmigt, ganska bagatellartat, och som sig bör inleds det hela med vita förtexter mot svart bakgrund. Man kan ha betyligt värre saker för sig än att titta på DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG MÖRK FRÄMLING, den känns som en kopp kaffe med ett par skivor kardemummakaka och ett ballerinakex. Jag skrattade en del, tyckte det var mysigt, och en av twisterna på slutet är väldigt fin. Scenerna med Charmaine är väldigt roliga - sicken brutta!
Josh Brolin ser rätt märklig ut i filmen. I vanliga fall brukar han vara en robust karl med bra haka - här har han lustigt rufsigt hår och han är lite plufsig; ansiktet ser svullet ut. Han ser ut som den halvslusk han spelar och inte som en börshaj eller cowboy.
Och det borde vara olagligt för kvinnor att vara så vackra som Freida Pinto. Hon snor uppmärksamheten från resten av filmen, från allt som sker omkring henne. Jag blev alldeles svitt i kalsipperna.





(Biopremiär 29/10)

tisdag 26 oktober 2010

Bio: Vegas

Foton copyright (c) Folkets Bio
Avdelningen Filmer man kan vara utan.
Den norska ungdomsfilmen VEGAS vann Svenska Kyrkans pris på BUFF 2010. Fan vet varför. Det här är nämligen en film vi sett tusen gånger tidigare och inte blir det bättre bara för att filmen är på norska.
Eftersom detta är dels en nordisk ungdomsfilm, och dels en som vunnit pris, kan ni lätt räkna ut vilken genre det handlar om. Just det: Eländes elände!
En tumregel är att filmer som inleds med att man får se de olika huvudpersonerna och rollfigurernas namn skrivs ut i bilden, oftat är dåliga. Så öppnar VEGAS, som har tre huvudpersoner.
Dels har vi lille Terje, som åker danmarksfärjan med sina föräldrar. När farsan ska fotografera Terje och morsan, hoppar hon upp och sätter sig på relingen. Terje, det puckot, skojar med morsan och skrämmer henne, så att hon trillar baklänges och försvinner i havets djup. Terje börjar bete sig som en katt (?!) och hans farsa klarar inte av livet. Terje, som är övertygad om att morsan bor i Danmark, skickas till ett barnhem.
Och så har vi Thomas, vars morsa miss-
hand-
las av en krökande, brutal pojkvän. Saker går åt helvete, lillebrodern Daniel tas om hand av en snäll familj, medan Thomas skickas till samma barnhem som Terje.
Slutligen har vi Marianne, som skickas från fosterfamilj till fosterfamilj. Hon är ett psyko som inte klarar av att bete sig normalt. Slåss och har sig. I början av filmen fyller sonen i hennes fosterfamilj sexton år. För att skoja lurar Marianne grabben att med förbundna ögon runka inför hela släkten (han har en 30cm dragg man får se i bild!). Fantastiskt rolig scen! Marianne, som påstår att hennes morsa bor i Las Vegas, skickas till samma hem som de två ovanstående.
Därefter blir det mer elände. Det radas upp så mycket våld och lidande och depri-
meran-
de inslag, att Gunnar Vikenes film emellanåt tenderar parodi - i synnerhet vad gäller Marianne. Hon klarar inte av att göra någonting normalt. Hon påminner om bruden i den gamla hatiska svenska filmen ÄLSKA MEJ av Kay Pollak, om någon minns den. Marianne pendlar konstant mellan att vara glad och positiv, och flippa ut. Och tror ni hon visar tuttarna? Jepp, självklart gör hon det! Det här är ju en nordisk ungdomsfilm. Men det dröjer, det händer först mot slutet.
Terje är mest konstig och Thomas blir jag inte klok på. En del händelser på slutet är skrattretande. I synnerhet lille Terjes öde. Jösses.
VEGAS menar väl. De unga skådespelarna är jättebra. Det är inget fel på regin. Men filmen är ohyggligt ooriginell. Vi har sett allt förr. Den är poänglös (Ja, många barn far illa i livet, vi vet!). Dessutom varar den i en timme och femtio minuter; den slutar aldrig. Lägg till detta ett grönblått filmfoto som gör allting ännu mer deprimerande - för att inte tala om fult.
I eftertexterna tackas något som heter Bøgorama. Gissar dock att det har med böcker att göra. Fast böcker heter ju bøker på norska, inte bøger...






(Biopremiär 29/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Hans Arnold är död

Någon gång i mitten av 1970-talet hade jag ovanstående affisch ovanför sängen. Det måste ha varit alldeles innan den ersattes med posters på KISS och Fantomen, och på mitt exemplar stod det Vecko-Revyn i hörnet. Jag gillade inte ABBA, men jag gillade bilden. Jag fascinerades av den. Den var både rolig och kuslig samtidigt. Jag kallade bilden "Skräck-ABBA". Det är mycket möjligt att mitt intresse för skräck började med denna affisch.
I slutet av 90-talet, när jag jobbade med Fantastisk Filmfestival i Lund, anordnade vi en utställning med Hans Arnold, som även fick pryda festivalkatalogen med en bild. Arnold själv kom ner till Lund och vi hade ett par trevliga middagar. Han var en synnerligen vänlig människa, Arnold.
Nu har han gott bort, 85 år gammal. Men antalet bilder från hans penna är oräkneligt och dessa kommer att leva kvar för alltid.


Oj, de här har jag inte sett sedan 80-talet

He he he... Det enda jag kom ihåg var att alla tyckte videorna var jätteroliga och att Twisted Sister såg skojiga ut.



måndag 25 oktober 2010

TOPPRAFFEL! sörjer: Mike Esposito död

Mike Esposito är ett av de där namnen som syntes nere i hörnet på diverse superhjälteseriers splash-pages när jag växte upp. Oftast stod det "Bild: Ross Andru & Mike Esposito", han ägnade sig mest åt att tuscha och hans parhäst var ofta Andru.
Esposito var ännu en av de där superkompetenta men ganska anonyma tecknarna jag egentligen inte vet något alls om. Han jobbade både för DC och Marvel, samt flera andra förlag. Men nu jobbar han på det stora serieförlaget ovan molnen.

En film jag länge velat se #19

DE BESTIALISKA (1960)
Jag ser en fruktansvärd massa filmer, runt tusen om året, om jag inkluderar alla filmer jag ser om. Trots detta finns det förstås en massa klassiker jag aldrig har sett och kanske aldrig kommer att se. Jag föredrar ju fortfarande en kung fu-film framför ett tyskt tretimmars stumfilmsdrama från 1920-talet. Jag ser hellre Jess Franco-filmer än ÖMHETSBEVIS (om nu den kan kallas "klassiker" - det får vi väl ändå inte hoppas). Jag har fortfarande inte sett GHANDI och jag känner mig ärligt talat inte lockad att göra det. Och jag har inte sett merparten av Ingmar Bergmans produktion - det finns så mycket annat att se istället.
Men det finns trots allt en hel del filmer jag nästan skäms över att inte ha sett. Filmer jag vill se, men det har aldrig blivit av att jag kollat in dem eller ens letat aktivt efter dem. Detta gäller i synnerhet klassiska skräckfilmer, folk brukar ju omnämna mig som något slags skräckfilmsexpert. Men jag betar av dem i takt med att jag hittar dem.
En av dessa filmer är den franska DE BESTIALISKA, betydligt bättre känd under originaltiteln LES YEUX SANS VISAGE och dess engelska exporttitel EYES WITHOUT A FACE. Det finns även en amerikansk, dubbad, omklippt drive-in-version av filmen med titeln THE HORROR CHAMBER OF DR. FAUSTUS. Cool titel, men den får filmen att låta som en grindhouserulle och det förekommer ingen doktor med namnet Faustus... Filmen regisserades av Georges Franju och hade premiär 1960.
Nu har jag sett DE BESTIALISKA, och det kom knappast som en överraskning att det här är långt ifrån en grindhouserulle. Detta var Franjus andra långfilm, efter att tidigare främst gjort kortfilmer, och han gjorde faktiskt  inte speciellt många filmer under resten av sin karriär; han dog 1987. I vilket fall, det här är en fullkomligt underbar film - ett "mood piece" framför de flesta andra.
DE BESTIALISKA är filmad i strålande, stämningsfullt svartvitt och Pierre Brasseur spelar dr Génessier; en tosig kirurg vars unga dotter Christiane (Edith Scob) fått sitt ansikte groteskt vanställt i en bilolycka. Stackars Christiane gömmer sitt ansikte bakom en vit mask, medan den gamle galningen till doktor skickar iväg sin assistent, Louise, för att kidnappa unga, vackra kvinnor, vars ansikten Génessier skivar av och syr fast på Christianes köttfärsnylle. Louise spelas av den italienska skådespelerskan Alida Valli, som medverkade i en lång, lång rad filmer, men som för skräckfilmsfans mest är känd som en av häxorna i Dario Argentos SUSPIRIA (1977 - och jag vägrar använda dess svenska titel FLYKTEN FRÅN HELVETET). 
Efter att ha fått sina ansikten bortkarvade, dödas offren, eller så begår de självmord, men plötsligt lyckas doktorn restaurera sin dotters skönhet. Tyvärr varar det inte speciellt länge. Efter några dagar börjar ansiktet att rasa ihop och hon är åter vanställd. Hennes farsa måste återgå till sitt bestialiska arbete - men nu har polisen börjat nysta i en ung kvinnas försvinnande. En av poliserna spelas förresten av Claude Brasseur; Pierres son i verkliga livet. En ung kvinna skickas till Génessiers klinik, där hon går under cover som patient med huvudvärk.
Och vad tycker stackars Christiane om allt det här? Nja, hon är ju knappast glad. Hon är en sorgsen kvinna och detta är en sorgsen historia som bara kan sluta på ett sätt - med poetisk rättvisa.
Poetisk är ett av många ord man kan använda för att beskriva DE BESTIALISKA. Dess bilder är både mardrömsaktiga och vackra. Christine i sin mask är en uppenbarelse som får nackhåren att resa sig på ett behagligt sätt. Men detta är också en svart humoristisk film, något Maurice Jarre tagit fasta på i sin filmmusik. Några av filmens musikaliska teman är inspirerade av cirkusmusik, vilket låter både oroväckande, kusligt och glädjefyllt.
Jag nämnde Jess Franco i den här recensionens första stycke, och vår käre spanjor är en regissör som låtit sig inspireras en hel del av Franjus mästerverk. Franco har återkommit till temat flera gånger, och hans mest uppenbara hommage är den fantastiska FACELESS med bland andra Brigitte Lahaie, Chris Mitchum och Telly Savalas.
Just det, jag måste förstås påpeka att alla unga skådespelerskor i filmen är oerhört tjusiga, och operationsscenerna är väldigt grafiska för sin tid och kan upplevas som snaskiga och svåra att se även idag. Trots detta släpptes filmen igenom helt oklippt i Sverige när det begav sig - kanske betraktade Biografbyrån filmen som konst och inte skräck; den är ju fransk...
Gör dig själv en tjänst och kolla in den här filmen, den finns ute på diverse flotta, utländska DVD:er. DE BESTIALISKA är en av de absolut bästa skräckfilmer - och filmer rent allmänt - du kan hitta där ute.

Stjärnornas Krig, del sju till nio

Jag sprang på serietecknaren Daniel Ahlgren idag, och av någon anledning gick samtalet från Bobos saltgurkor till STJÄRNORNAS KRIG. Daniel ansåg att George Lucas är en bluffare som hellre konverterar de tidigare filmerna till 3D, än filmar del sju till nio, som utlovades för sådar trettio år sedan.
Alldeles just nu skrev Jim Wynorski i ett annat sammanhang "How about today's revelation that George Lucas is planning three more Star Wars sequels."Nu kan jag själv inte hitta nyheten, men snacka om sammanträffande...

BIRDEMIC II: The Resurrection ... i 3D!

Världen har blivit galen. Nu har jag förvisso inte sett BIRDEMIC, inte mer än olika trailers och diverse klipp ur filmen, och någonstans känns det som om det räcker. Men den tosige regissören smider medan järnet är varmt (eller är det hans hjärna som är varm?) och utlovar nu en tvåa - i 3D. Oj - tänk er de pissusla effekterna i ettan i 3D...! Här är första pressreleasen!

Bio: The Social Network

Foton copyright (c) Sony Pictures
Det var ju en farlig massa biopremiärer i fredags och jag hann omöjligt med att skriva om alla, eftersom jag dessutom ville göra annat, vilket jag ville (som att provsmaka olivoljor). Men här har vi i alla fall den sista av gångna helgens premiärer - alldeles innan det är dags att börja bege till till den här veckans pressvisningar.
Facebook. Är jag aktiv på Facebook? Ja ... och nej. Jag har en Facebooksida, men den tillhör egentligen inte mig personligen - även om den på grund av vissa skäl blev min ändå. Men jag är nästan aldrig på FB. Jag går dit ibland för att promota mig själv, skicka ut meddelanden om nya artiklar och annat. Men det är väl allt.
Ärligt talat begriper jag fortfa-
rande inte riktigt poängen med FB, varför folk spenderar hela dagar med att hänga där. Fast det är kanske jag som är en ignorant. När MySpace var som hetast blev jag övertalad att skaffa en sida där, vilket jag gjorde. Jag försökte vara aktiv där en månad eller två, men MySpace var och är för stökigt. Min sida där finns kvar, men jag gick över till LinkedIn. LinkedIn använder jag fortfarande, även om jag inte är superaktiv och besöker sajten dagligen. Det känns dock som en vettig community och jag har haft en hel del nytta av sajten.
Fast jag har ju varit med i en hel del communities sedan sent 1990-tal. Det var rätt kul ett tag med alla de här svenska ställena som uppstod, jag till och med jobbade åt en community och fick betalt, även om de flesta i slutänden gick ut på att man skulle träffa en kärlekspartner. Kommer ihåg att jag ett tag messade med en anonym tjej i Stockholm under en dryg månads tid, innan jag tyckte att hon kändes märkligt bekant. Visade sig att jag inte bara kände henne, hon hade dessutom varit förälskad i mig och jag hade avböjt. Det konstigaste som hänt på MySpace och Facebook, är att en galen belgisk kvinna som stalkat Gary Daniels i flera år plötsligt började stalka mig - för att jag känner Gary. Hur bisarrt som helst.
Här babblar jag på utan att komma fram till David Finchers film om hur Facebook grundades, så varför inte hugga in på filmen nu:
Jesse Eisenberg spelar Mark Zuckerberg, som en kväll bråkar med sin flickvän Erica (Rooney Mara, Lisbeth Salander i kommande filmen) på krogen och hon dumpar honom. Det hade jag också gjort. Filmens Mark Zuckerberg är en hemsk, irriterande person. Vid närmare eftertanke är det märkligt att han hade en flickvän till att börja med. Mark blir i alla fall förbannad och går hem och spikar ihop sajten Facemash, där man kan jämföra olika Harvardstudenter och rösta på de som är sexigast.
Tvilling-
arna och tillika tävlings-
roddarna Cameron och Tyler Winkle-
voss (Armie Hammer dubbelexponerad) vill anlita Mark för att bygga sajten The Harvard Connection, men efter att Mark först visat sig vara intresserad, bygger han om egna sajten till thefacebook.com, som blir så framgångsrik att Harvards servrar brakar samman.
Bröderna Winklevoss försöker stämma Mark för idéstöld, samtidigt som Mark och hans businesspartner och ende vän Eduardo Saverin (Andrew Garfield) lierar sig med den lika framgångsrike som slemme Sean Parker (Justin Timberlake), som en gång i tiden startade Napster och fick hela musikindustrin på sig. Sean får Mark att stryka "the" från Facebook och de gör företaget till ett extremt framgångsrikt sådant, medan den juste Saverin manövreras ut. Även Saverin försöker stämma skiten ur Mark.
Det här låter onekligen som ett hopplöst ämne att göra film på. Några killar som sitter och bygger webbsidor. Men Fincher lyckas ändå göra en väldigt engagerande film. Kanske blir filmen så fascinerande beroende på att det i princip är mäktiga barn den handlar om. Filmen börjar år 2003 - och idag är Mark Zuckerberg typ 26 och världens yngsta multimiljardär. Några osnutna och ofta socialt inkompetenta ungar sitter och hittar på saker som hela världen engageras av.
Jag noterar att många kritiker hyllar Jesse Eisenbergs rollprestation, men, tja, jag vet inte - han spelar Mark Zuckerberg med ett och samma nollställda ansiktsuttryck. Zuckerberg ger intryck av att vara en android eller en varelse från en annan planet. Då måste jag säga att Justin Timberlake imponerar mer som den vidrige Sean Parker. Lite lustigt att en poptönt som Timberlake lyckats gå och bli något slags kraraktärsskådis.
Rooney Maras roll är väldigt liten. Den av filmens tjejer som jag främst lade märke till, är Emma Fitzpatrick, som har en ytterst liten roll som en som heter Sharon. Hon är med i en scen, men jag tilltalades av henne.
För filmmusiken står ingen annan än Trent Reznor - kors i taket! - i samarbete med Atticus Ross, och på soundtracket hörs en av världens bästa låtar; "Like a Bad Girl Should" med The Cramps.
Bitvis är THE SOCIAL NETWORK en väldigt rolig film, det uppstår ofta humoristiska incidenter och roligast är nog en snutt om ett föredrag med Bill Gates.
...Men liksom fallet var med I ONDSKANS TJÄNST, som jag recenserade igår, är det tydligen lite si och så med sanningshalten i filmen. Själv har jag ingen som helst aning, jag var ju inte med på Harvard och skapade Facebook. Det är svårt att kolla. Mark Zuckerberg själv säger att det enda David Fincher fick till korrekt, är kaffemuggarna med Facebookloggan på.
Men det spelar ingen roll. Det här är en bra, underhållande och intressant film.
När kommer filmen om Lunarstorm?
 





(Biopremiär 22/10)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx