tisdag 31 augusti 2010

Bio: Salt

Foton copyright (c) Sony Pictures
Vim e Salt? Vim e hon? Vim? Vim? Så hade kanske reklamen för den här filmen låtit, som den gjorts av en hysterisk skåning i 65-årsåldern. Istället för det mer återhållsamma Vem är Salt?
Men det är ju ingen tvekan om vem som är Salt. Det är det ju Angelina Jolie som är - och jag koncentrerar mig för fulla muggar för att inte skriva något om den saltaste bönan i stan.
Jag hade hyfsat höga förväntningar på SALT. Dels för att trailern framställde filmen som riktigt lovande. Dels för att Roger Ebert - av alla människor - gav filmen högsta betyg. Dels för att jag med jämna mellanrum behöver en dos fetaction, det är sällan man får det idag. Och dels för att en del av de som såg filmen på dess första visning under Filmdagarna (jag väntade till den andra) tyckte den var usel. En kille klagade på att den innehåller extrema logiska luckor, på att skurkarna bryter på ryska, och på att den fläskar på med en massa övervåld. Själv tyckte jag att det lät som en rekommendation; tre orsaker till att se filmen.
Nå. Jolie är CIA-agenten Evelyn Salt, som hastigt kallas in för att förhöra en rysk avhoppare man just plockat upp. Under förhöret berättar ryssen att det finns en rysk agent som infiltrerat CIA. Och denna agent heter - Evelyn Salt.
Genast börjar en fruktansvärd massa agenter och insatsstyrkor och poliser att jaga Salt, som flyr på de mest spektakulära sätt. För givetvis är hon oskyldig. Eller är hon det? Det är inte säkert. För plötsligt är hon kompis med ryska fienden... Och hennes CIA-kollega Ted Winter (Liev Schreiber), då? På vilken sida står han? Och alla andra i handlingen?
Jag är inte riktigt säker på att jag fick ihop allt på slutet. Eller om manusförfattaren Kurt Wimmer själv fick ihop det - eller om han ens brydde sig. Men det spelar ingen roll. Regissören Philip Noyce satsar nämligen på plattan i mattan i sin film. I USA fick SALT åldersgränsen PG-13, men precis som i fallet med TAKEN, verkar de verkligen ha pressat åldersgränsen till det yttersta, eftersom filmen är extremt actionpackad, våldsam, och det förekommer även svordomar - eller är det månne en "unrated"-version som vi fått hit?
Ursprungligen skulle rollfiguren Salt vara en man. Men det spelar ingen som helst roll att det nu handlar om en kvinna. I synnerhet då det är Angelina Jolie. Hon far fram som en furie; som bruden som inte fick vara med i THE EXPENDABLES. I synnerhet ett mord hon utför på slutet är både kreativt och spektakulärt.
Kanske hade jag förväntat mig ännu mer röj och blod än vad jag fick. Och jag väljer mellan en trea och en fyra i betyg. Men jag tror jag väljer det sistnämnda. Actionfilm är något som måste uppmuntras i dessa dagar.






(Biopremiär 3/9)

måndag 30 augusti 2010

Bio: Oskuldens tid


 
Foton copyright (c) Atlantic Film
Regissör Jordan Scott gör här sin långfilmsdebut. Jordan är dotter till Ridley Scott, som har producerat tillsammans med brorsan Tony.
Fem minuter in i filmen kände jag att, fan, jag vill inte se den här. Åtminstone inte nu. Kostymdrama, brittiskt 1930-tal, internatskola och en story som kändes märkligt bekant. Jag var inte upplagt för sådant. Men jag satt kvar.
Okej, vi har alltså den här internatskolan för flickor, styrda med järnhand av ett gäng kärringar till personal. Fast flickorna är förstås bitchiga mot varandra de med. Skolan har även ett simhoppningslag som tränas av den karismatiska och lite mystiska lärarinnan miss G, som spelas av fransk-svenska Eva Green från CASINO ROYALE.
Allting är väl inte direkt frid och fröjd, det är snarare så som det alltid är i filmer om brittiska internatskolor. Men så anländer en ny elev, och flickornas värld skakas om. Den nya heter Fiamma och är en sofistikerad överklassbrutta från Spanien.
Fiamma har svårt att passa in och hon ses som ett hot; men när hon väl accepteras är hon nära att ta över ledarskapet. Och vad är det egentligen miss G är ute efter?
OSKULDENS TID bjuder på tjusiga bilder. Det är vackra, disiga vyer och närbilder på buttra flickansikten. Men jag kan inte säga att jag blev engagerad av storyn. Det kändes som om jag sett allt förr. Och nej, jag satt inte och väntade på ett lyckligt slut. Det gjorde jag rätt i. Här och var gick tankarna till DÖDA POETERS SÄLLSKAP, fast här saknas vitsande helt och hållet. Det här är typiskt brittiskt välgjort och halvtrist.
Eva Green.
Vad tycker jag om henne?
Jag vet inte riktigt. Det är något med hennes ögon. De är så otroligt hårda. Hon ser konstant ut att vara skitförbannad, även när hon är glad. Jo, hon har väl ett vackert ansikte - men hon gör sig nog bäst när hon blundar.





(Biopremiär 27/8)

Bio: Toy Story 3

Foton copyright (c) Walt Disney Pictures
Synden straffar sig själv. Som bekant gick jag och blev sjuk efter - eller snarare under - filmdagarna. Som vanligt. Och genast började jag släpa efter vad gäller biorecensioner. Ytterligare ett par filmer hade premiär i fredags, men jag orkade inte skriva om dem då. Så det gör jag nu. Även om jag inte är särdeles mycket friskare.
Nåja.
Ärligt talat minns jag inte om jag sett den första TOY STORY eller inte. Om jag såg den, gjorde den inget som helst intryck på mig. TOY STORY 2 såg jag dock, men jag minns absolut ingenting från den. Elva år sedan är det visst den kom. Och nu är trean här - det har väl gått så pass lång tid att en del av de som var i rätt ålder när första filmen kom, har blivit föräldrar själva. Och frånskilda bidragstagare som gillar bingo.
En som också blivit äldre, är Andy; pågabläran från de tidigare filmerna, han som äger alla leksaker. Han är nu arton och ska börja på college. Då kan han ju inte släpa med sig alla plastfigurer. De ska antingen upp på vinden, eller skänkas till behövande. Fast cowboyen Woody tänker Andy behålla av nostalgiska skäl.
På grund av diverse omständigheter råkar leksakerna hamna på ett dagis. Där verkar allting till en början vara tipp-topp, men det dröjer inte länge förrän den store, snälle, välkomnande nallen visar sig vara en grym fan. Dags för äventyr och upptåg när Woody, Buzz Lightyear, Mr och Mrs Potatohead och de andra försöker få ordning på torpet.
TOY STORY 3 är den animerade film som spelat in mest pengar - någonsin. Imponerande, eftersom det ju är en ny film. Filmen har även fått osannolikt bra kritik. Inte bara betygsfyror delas ut, utan även en hel massa femmor.
Är verkligen filmen så här bra?
Svar: Nej.
Jag förstår inte varför folk blivit så betagna av den här filmen. Visst - självklart är den extremt välgjord. Skickligare datoranimerad film än så här går väl inte att göra - förrän vi får se Pixars nästa verk.
Men jag kan inte påstå att jag tyckte att filmen var speciellt rolig. Jag skrattade kanske till ett par gånger, men i övrigt fick jag sitta och tänka på Benny Hill-sketcher om jag ville skratta rejält. Alldeles för lång tyckte jag också att filmen blev. Den barkar iväg mot två timmar. Så långa var aldrig Disneys klassiker från 1940-, 50- och 60-talen. Eller ens 70- och 80-talen.
Den här filmen är (som nästan allting annat idag) i 3D, men jag kan tyvärr inte bedöma kvalitén på dessa effekter. Av någon anledning satte jag mig längst bak i salongen, vilket förstås innebär att 3D:n i det närmaste blir obefintlig. Korkat gjort av mig, jag vet. Men Pixar verkar i alla fall mest ha jobbat med djupverkan i bilden, snarare än grejor som far ut från duken.
Jag såg den amerikanska originalversionen, vilket innebär röster av Tom Hanks, Tim Allen, Don Rickles, Michael Keaton, Joan Allen och en massa andra. Självklart att föredra framför en svenskdubbad Linus Wahlgren-orgie. Okej, nu vet jag inte om Linus Wahlgren varit med och dubbat den svenska versionen, men grabbhalvan brukar ju dubba allt.
Filmen föregås av en liten Pixarkortfilmen; DAY & NIGHT, som jag tyckte var bättre än huvudfilmen.
...Så nej, mitt betyg blir inte mer än så här:





(Biopremiär 27/8)

fredag 27 augusti 2010

Bio: Micmacs

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment


Snygga teckningar kan lyfta en tecknad serie med halvtaskigt manus (om än inte ett uselt manus). Det är bara att konstatera att det är så. Medan usla teckningar oftast får folk att avstå från att läsa en serie efter ett utmärkt manus.
Visuellt superbegåvade regissörer kan lyfta filmer som i andras händer hade blivit något ointressant ingen brytt sig om. En av dessa begåvningar är självklart fransmannen Jean-Pierre Jeunet. Nu har väl han egentligen aldrig jobbat med dåliga manus - men ändå. Han skulle kunna få HEM TILL GÅRDEN att bli intressant. Eller tänk en Wallanderfilm regisserad av Jeunet - han hade säkert fått Ystad att se ut som en magisk fantasyvärld, och skurken hade väl spelats av den bisarre lille Dominique Pinon.
Det bästa Jeunet presterat är förstås AMÉLIE FRÅN MONT-
MARTRE. Jag känner faktiskt två herrar som inte gillar den filmen, en av dem rent av avskyr den. Fullkomligt omöjligt, tycker jag. "Era hjärtlösa människor!" skrek jag åt dem.
Nu är Jeunet tillbaka med MICMACS, vars manus är svagare än vi är vana vid. Men Jeunet är trots allt Jeunet, och han lyckas tack vare sina bilder åstadkomma en väldigt sevärd film.
Dany Boon spelar Bazil; en enstöring som jobbar i en video-
butik. En kväll blir han vittne till en eldstrid på gatan utanför. Ett skott råkar träffa Bazil i huvudet. Kulan tränger in i hans hjärna, men han överlever. Läkarna ställs inför att val: antingen opererar de ut kulan och Bazil riskerar att förvandlas till en grönsak - eller så låter de kulan sitta kvar, vilket innebär att stackars Bazil riskerar att dö när som helst. Läkarna singlar slant om saken och kulan får sitta kvar.
Utskriven från sjukhuset har Bazil förlorat jobbet i videobutiken. Inte nog med det, han blir även av med sin lägenhet. Efter att ha drivit runt som hemlös, träffar han på ett gäng märkliga individer (jepp, Dominique Pinon är en av dem) som bor i något slags underjordisk håla under en soptipp. Tillsammans bestämmer de sig att hämnas på vapenindustrin, något de gör på minst sagt utstuderade sätt.
Som alltid ser MICMACS ut som ett franskt seriealbum - och om jag inte är helt ute och cyklar har Jeunet en gång i tiden jobbat med serier. Hans Paris ser ut som en skimrande sagovärld, och allt går i de färgskalor vi känner igen från Jeunets tidigare filmer. Det är omtumlande och enastående uppfinningsrikt.
Filmen öppnar med scener ur en Bogartfilm dubbad till franska - rätta mig om jag har fel, men jag tror det är UTPRESSNING, det vill säga THE BIG SLEEP. Därefter följer förtexter utformade som i en amerikansk 40-talsfilm. Jeunet har till och med återanvänt musik av Max Steiner på sitt soundtrack. MICMACS dryper av kärlek till Film.
Nu är MICMACS inte en ny DELIKATESSEN, AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE eller ens DE FÖRLORADE BARNENS STAD, men det här är väldigt, väldigt underhållande, roligt, fantasifullt och så snyggt att man baxnar. Filmen lever helt på Jeunets visuella talang - och den lever gott. Och därför vågar jag höja betyget ett snäpp.





(Biopremiär 27/8)

torsdag 26 augusti 2010

Malmö Filmdagar 2010 - The Rundown

Så är då årets upplaga av Malmö Filmdagar till ända. Trettio filmer visades. Förra året lyckades jag klämma max antal möjliga att se, sjutton stycken, och blev sjuk på kuppen. I år såg jag arton filmer! Och nej, jag blev inte sjuk på kuppen - jag passade nämligen på att bli sjuk redan innan Filmdagarna började. Förkyld och irriterande rethosta. Hur tradigt som helst. Och inte blev det bättre av dåligt med sömn.
Hur var årets Filmdagar? Tja, det var väl en vild blandning av högt och lågt - både vad gäller filmer och annat. Var man ute efter kändisspotting hade man inte där att göra, de enda jag spottade var Pernilla August och Peter Dalle, samt de där skånska lyxfruarna från den nya dokusåpan. Och hur kul är det?
Själv lyckades jag i år med en bedrift som antagligen kommer att skriva in mig i Filmdagarnas historia. För cirka tio år sedan, låg Orvar Säfström och sov i en buske utanför Filmstaden, eftersom han inte hade någonstans att bo. Frågan är om jag inte slog detta i år - folk gissade på det, eftersom ryktet snabbt spred sig och folk kom fram och frågade om det var sant och ville göra high five. Så här var det:
Jag hamnade på en liten privat efterfest på båten Prins Bernhard. Det dracks Bollinger ur magnumbuteljer och dansades disco och fluktades på väldigt unga snuttgurkor som var där med pappas kreditkort. Herr Göransson från Filminstitutet vevade med armen som värsta Arsenio Hall och tjoade "WOO-HOOO!". Herr Frostberg från samma institut skrek "TOPPRAFFEL! TOPPRAFFEL!" - och då var han inte mutad av mig att göra det.
Efteråt följde jag sällskapet till hotell Mäster Johan, där det dock inte blev efterfest. Återstod för mig att ensam vandra hemåt. Det blåste rejält och jag gissade att det skulle ta åtminstone 30-45 minuter att ta mig hem i den stormen. Efter att jag gått femtio meter, började de regna. Småspik. Orkanen ökade. Jag hoppade in i en bajamaja för att lätta på trycket.
Medan jag befann mig i bajamajan upptäckte jag att jag skulle vara tillbaka på Filmstaden typ tre eller fyra timmar senare. Det hade nog slutat regna, med orkanvindarna tilltog. Så jag beslutade mig för att stanna kvar i bajamajan. Ett beslut som nog hade med trötthet och alkohol att göra.
Ett par timmar senare gick jag direkt från bajamajan till Filmstaden. "Fan vad hardcore!" tyckte en kille från Fox.
Ni som väntar på mitt omdöme om Åsa-Nisse-klippen väntar för gäves. Nordisk Film hade nämligen inte lyckats få fram några klipp. Dock visade de några scener ur Pernilla Augusts filmatisering av SVINALÄNGORNA, och den såg ful och tråkig ut. Klippen ur CORNELIS missade jag också, eftersom jag alldeles innan såg en väldigt lång film och sedan inte fick plats i salongen. Jag åt kyckling & curry-rullar istället. Fox hade inte lyckats få fram några klipp ur NARNIA 3 till sin Narniamiddag - men det kompenserade de genom att bjuda på rejält stark öl - 7.3%. Jag drack flera stycken.
Jag såg åtta minuter i 3D ur TRON LEGACY - och det kan bli precis hur som helst. Jag gillar inte den ursprungliga TRON och den här senkomna uppföljaren verkar inget vidare. Vissa snygga scenerier dock.
Det visades fyra 3D-minuter ur RESIDENT EVIL: AFTERLIFE, och vad ska jag säga? Ärligt talat: det räcker med Milla och en annan brud i våta kläder som voltar runt i slowmotion när de slåss mot ett stort monster beväpnat med gigantisk yxa för att jag ska bli nöjd. Hubba-hubba.
Fantastisk Filmfestival hade presskonferens klockan åtta på morgonen sista dagen. Jag dök upp, men vi var få - de flersta låg och sjåpade sig efter festen kvällen innan. FFF bjöd på Gammel Dansk. Jag drack tre frukostsnapsar, de lindrade min hosta. FFF kommer förresten att visa Bessons film om Adèle.
Nå - vilka arton filmer var det då jag såg? Här listar jag dem i den ordning jag såg dem, med korta kommentarer - ordentliga recensioner kommer till premiärerna.

FRAMILY - Svensk-amerikanskt indiedrama. Mer intressant än bra. Snyggt gjort på minimal budget.
DUMMA MEJ - Animerad 3D-film med Steve Carrell. Bitvis fruktansvärt roligt.
WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS - Oliver Stone öser på med budskap och info som vore han ett demonstrationståg på första maj. Sebar film men egentligen inte så bra.
GOING THE DISTANCE - Drew Barrymore och Justin Long i gullig romantisk komedi som lyckas att samtidigt vara supervulgär. Jag skrattade så att jag grät.
THE OTHER GUYS - Och jag skrattade nog ännu mer åt den här komedin med Will Ferrell och Mark Wahlberg som obegåvade snutar i New York. Hysteriskt kul!
OSKULDENS TID - Ridley Scotts dotter har regisserat ett drama om en internatskola för flickor på 1930-talet. Vackra bilder och förvänta dig inget lyckligt slut. Fransk-svenska Eva Green är stjärnan.
MAO'S LAST DANCER - Kinesisk balettdansör får åka till USA på 80-talet och vill hoppa av. Känns precis som de där superpatriotiska filmerna från Reagan-eran.
YVES SAINT LAURENT: L'AMOUR FOU - Fransk dokumentär om modeskaparen och hans livspartner Pierre Bergér. Inte speciellt bra, om man inte vet något om YSL, vet man inte mycket mer efter att ha sett den här.
SCOTT PILGRIM VS THE WORLD - Herregud! Jag HATADE den här filmen! HATADE den! USCH! Jag ville gå! (Vilket många gjorde)
I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR - Överraskande rolig komedi för hela familjen med Bill Skarsgård. Kalaskexet Cecilia Forss kommer att bli vår nästa stora stjärna! Hon bränner hål i bioduken med sitt utseende och utstrålning!
OND TRO - Ospännande thriller av prettot Kristian Petri. Som om Roy Andersson gjort en Dario Argento-film. Osannolikt dum film.
FRÖKEN MÄRKVÄRDIG & KARRIÄREN - Okej, det här en väl då film nummer nitton, men det är ingen långfilm. Denna animerade 30-minutersfilm efter serieboken ska dock biovisas. Av någon anledning. Jag tyckte inte den var så kul. Jag begriper kanske inte kvinnlig humor?
WINTER'S BONE - Sorry. Jag var tvungen att sova ut. Jag sov större delen av det här tunga dramat. Tydligen är filmen bra. Tydligen snarkade jag.
TOY STORY 3 - Visst är det väldigt snyggt och fantasifullt, men jag kan inte påstå att jag tyckte det här var speciellt roligt...
MICMACS - Jean-Pierre Jeunet levererar ännu en visuell knock-out. Storyn är inte i klass med AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE och DELICATESSEN, men det är underhållande och väldigt, väldigt snyggt.
HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ - Drama med Bill Skarsgård - igen. Peter Dalle är knarkkung i Hannes Holms film baserad på verkliga händelser. Utspelar sig 1975 och Skarsgårds öppningsscen är bland det mest chockerande jag någonsin sett! Oj! Fast jag gillade filmen. Verkligen.
LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET - Snacka om kärringfilm! Som ett nummer av Amelia på stor duk. Tur att Julia Roberts fortfarande är så tjusig. Tuva Novotny spelar hennes svenska kompis.
SALT - Angelina Jolie slår och skjuter på allt som rör sig. Då spelar det ingen roll att storyn är förvirrad och ologisk. Fett ös, fett röj.
PIRANHA 3D - Det här kan mycket väl vara den bästa film som någonsin gjorts.

måndag 23 augusti 2010

Kanske den finaste bild jag någonsin sett

Ray Bradbury - 90 år!

Han lever än, den spjuvern! Låtom oss fira genom att gå ut och trampa på varsin fjäril.

söndag 22 augusti 2010

Nya fräsiga band som bara låter gammalt

Just nu pågår Malmöfestivalen, denna skånska motsvarighet till Dantes Inferno; en fruktansvärd massa människor som likt boskap väller fram längs gatorna, som är kantade av stånd som säljer skit och grillade festivalrätter till överpriser. Ett gytter som bara är i vägen när man ska någonstans.
Och så uppträder förstås en massa band.
Temat i år verkar vara "Jukebox from Hell". Här finns inte en enda artist, ett enda band jag ens skulle överväga att kanske se. Förra året spelade åtminstone Thåström. I år är det bara Melodifestivaltyper och ointressanta hitmakare. Förutom Siw Malmkvist då, men hon har visst redan framträtt. Jag struntar förstås fullkomligt i Lars Wienerbröd.
I fredags hamnade jag på en lustig tillställning på Hedmanska gården. Vi satt ett större sällskap på Paddy's, när ett par killar kollade festivalprogrammet och såg att det utlovades skramlig rock på Hedmanska, så de sprang dit. Jag och några andra följde så småningom efter.
Temat för kvällen var "Det Grymma Svärdet Presenterar". Kulturtidskriften Det Grymma Svärdet, alltså. Det var tydligen kultur och musik som stod på programmet, och med tanke på tidskriften som låg bakom, var det hela en tillställning som riktade sig till ... tja, Möllanklientelet. Där fanns många alternativa ungdomar.
Jag har helt glömt bort vad det skramliga bandet hette, men de soundcheckade inför publik när vi anlände. Eftersom hela inramningen var så konstnärlig, skulle det kunna ha varit framträdandet. Saxofonistens soundcheck var bäst: TUUT! TUUT! TUUT! TUUT! Vi applåderade artigt.
Sedan öste de igång - och det var riktigt festligt. Det kändes som att slungas trettio år tillbaka i tiden. Jag hade börjat lyssna på radioprogram som "Nya Ny våg" och "Bommen", och jag spelade dessutom ibland in de här programmen. Ibland intervjuades nya, experimentella svenska band i de här programmen, jag minns i synnerhet ett band vars namn jag glömt, men vars låtar bestod av att de spelade precis hur som helst på sina instrument medan de vrålade i mikrofonen. Inte ens som ung tonåring tyckte jag det var fräckt, det var ju bara dumt. I synnerhet som banden tog sig själva på fullaste allvar.
Bandet i fredags lät precis så. Tjejen på bas hoppade omkring och strajkade poser, gitarristen bankade på strängarna med en trumpinne och skrek ohörbara texter i mikrofonen, saxofonisten fortsatte att blåsa fram TUUT! TUUT! TUUT! TUUT! - fast trummisen verkade hålla något slags takt. De såg arga ut.
Jag kan tänka mig att publiken tyckte att de här var skittufft och radikalt. Har utmanas minsann den gängse smaken!
Efter fyra låtar skrattade jag så mycket att jag var tvungen att gå.
I bluestältet spelade några medelålders danskar funk.

Förvarning om bloggstiltje

I morgon börjar Malmö Filmdagar, då cirka trettio av höstens och vinterns filmer visas för pressen under fyra dagar. Det går förstås inte att se allt, men de senaste två åren lyckades jag se sjutton filmer - så många det var möjligt att klämma in. Och så blev jag sjuk på kuppen.
Bland de filmer jag mest ser fram emot finns SALT, PIRANHA 3D och SCOTT PILGRIM VS THE WORLD.
Men det som är allra, allra intressantast, är att Nordisk Film ska visa några scener ur ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET!
... Hur som helst, självklart innebär detta att det kommer att bli lite svårt för mig att blogga under de här dagarna.

lördag 21 augusti 2010

Sator rör på sig igen - i ett oväntat sammanhang...

This just in...


Spendrups Bryggeri AB

Norrlands Guld släpper ny reklamfilm i samarbete med Sator

2010-08-20 08:46
Norrlands Guld har vuxit till att bli ett av Sveriges främsta och mest älskade ölvarumärken.
Reklamen kretsar kring Anders, hans kompisgäng och deras stunder i Baren. Den nya filmen –
med en exklusiv nyinspelad version av Sators superhit ”I wanna go home” som soundtrack – är en film om vardag och uppbrott, om att sluta göra sig till och istället vara sig själv för en stund. Filmen är också en debut för Sators musik i reklamsammanhang.
– Både Norrlands Guld och Sator har många trogna anhängare. Vi hoppas att de gillar både filmen och den nyinspelade låten, säger Erik Jarnsjö, marknadschef för öl på Spendrups. För oss kändes låten perfekt att bygga en typisk Norrlands Guld-film kring. Texten och stämningen i låten är en bra dramatisering av vårt 15-åriga reklamtema – ”När du vill vara dig själv för en stund”.

Tillsammans har Apans planet och Peacock tagit fram en reklamidé till låttexten där man fokuserar på hur skönt och kul livet är om inte en massa trams och onaturlig statusjakt tränger sig på.

Sator, som aldrig tidigare gett tillåtelse till att använda deras musik i reklamsammanhang, tände på idén.

– Det är lustigt för när vi hade snackat om vilka varumärken vi skulle kunna tänka oss att samarbeta med så var Norrlands Guld ett av det första som dök upp. Sator som band känner att vi passar in och kan stå för stämningen kring Norrlands Guld – det finns helt enkelt stora likheter mellan produkten Norrlands Guld och Sators ställning som ett klassikt svenskt rockband. När de sen ringde och frågade om vi kunde göra något tillsammans tog det inte lång tid att bestämma sig, säger Chips Kiesbye, sångare och gitarrist i Sator. En extra bonus var att vi även fick vara med i reklamfilmen och inte bara bidra med den nyinspelade låten.
Filmen har premiärvisning på måndag kväll (23/8). Den kommer bland annat att rulla i TV3, TV6 och Kanal 5 under hösten och vintern.

Byrå: Apans Planet  Peacock.
Projektledare: Stefan Öström.
Kreatörer: Peter Fjäll, Jon Rönström, Emil Oldberg.

Produktionsbolag: Stiller Studios.
Producent: Jenny Serneholt.
Regissör: Walther Söderlund.
Spendrups grundades 1897. I Spendrupskoncernen ingår dotterbolagen Spendrups Vin, Gotlands Bryggeri och Hellefors Bryggeri. Vi är även delägare i Bergstrands Kafferosteri. Från början var vi ett bryggeri, idag är vi ett dryckesföretag med ett brett sortiment. Engagemanget och passionen är lika stor nu som då. För oss är alltid hantverket och dryckesupplevelsen i fokus. Bland våra varumärken finner du Spendrups, Norrlands Guld, Mariestads, Heineken, Loka, Schweppes, Pago, El Coto, Gallo, Bergstrands kaffe m.fl. Familjeföretaget Spendrups är ett svenskt och oberoende dryckesföretag som förenar starka traditioner med nytänkande. Vi är idag ca 1100 medarbetare och omsätter ca 3 MDR. www.spendrups.se
Spendrups grundades 1897. Från början var vi ett bryggeri, idag är vi ett dryckesföretag med ett brett sortiment. Engagemanget och passionen är lika stor nu som då. För oss är alltid hantverket och dryckesupplevelsen i fokus. Bland våra varumärken finner du Spendrups, Norrlands Guld, Mariestads, Heineken, Loka, Schweppes, Pago, El Coto, Gallo, Bergstrands kaffe m fl. Familjeföretaget Spendrups är ett svenskt och oberoende dryckesföretag som förenar starka traditioner med nytänkande. Vi är idag ca 1100 medarbetare och omsätter ca 3 MDR. I Spendrupskoncernen ingår dotterbolagen Spendrups Vin, Gotlands Bryggeri och Hellefors Bryggeri. www.spendrups.se

fredag 20 augusti 2010

Bio: Puss

Foton copyright (c) Nordisk Film
När jag tittar på 40 år gamla svenska filmer av den typ Klubb Super 8 ger ut under den ibland missvisande rubriken "svenska kultklassiker" (det kan ju handla om seriösa, allvarliga dramer och allt annat än kultrullar), är det ofta av andra skäl än de filmskaparna förväntade sig när de gjordes. Jag kan titta på filmer som egentligen är skittråkiga, men de är fascinerande som tidsdokument, de kan innehålla intressanta skådisar, och ibland tilltalas jag av dem rent filmiskt, speciellt när de bara är konstiga. Jag ser dem dock sällan som regelrätt underhållning, jag kan väl inte påstå att jag grips av dem eller tycker de är spännande.
Men när jag ser en alldeles ny film, vill jag inte ha de ovan uppräknade ingredienserna.
Jag såg aldrig Johan Klings hyllade debutfilm DARLING. Dels för att jag missade pressvisningen, del för att den ärligt talat verkade vara riktigt jävla skittråkig och ointressant - och pretentiös och teatral.
Nu är Kling tillbaka med filmen PUSS - "en fjäderlätt komedi". Filmens logotype ser ut att vara hämtad från 1970-talet, men det är inte allt. Hade jag inte vetat bättre och känt igen några av skådisarna, hade jag mycket väl kunnat ta filmen för gjord 1971.
I centrum har vi ett litet amatörteatersällskap som hyr sina lokaler av den elake Michael Segerström, som vill bli av med de slarviga teateraporna, och han har en ny hyresgäst på gång. Susanne Thorson, som ser ut om Izabella Scorupco, är regissören Katja, som föröker få allt att flytta, men det går inte så bra. Hennes ryggradslöse pojkvän Alexander, spelad av Alexander Skarsgård i ful frisyr, har satt på en annan av tjejerna i gruppen och gjort henne på smällen. En märklig tjej som inte säger något under hela filmen verkar vara kär i Katja och klämmer henne på brösten och dansar med henne, vilket Katja inte verkar ha något emot. Den tysta bruden smygtittar ibland på Katja genom ett hål i väggen. Gustaf Skarsgård i bäng frisyr spelar den bisarre, tystlåtne Jon, om tydligen är förtjust i hon som blivit på smällen. Han ska överraska henne med en erotisk bok, men råkar ge den till teatersällkapets tjockaste tjej av misstag; hon är en redig knuda, oerhört tradig och i total avsaknad av självinsikt.
Segerström smyger omkring i lokalerna och fotograferar misären i smyg för att kunna vräka dem. En hemlös snubbe smyger på nätterna in i teatern för att sova där.
PUSS är en typisk spring i dörrar-fars av enklaste sort, egentligen är storyn så banal att Åke Söderblom och Thor Modéen skulle skämmas för den på 30-talet. Men PUSS blir aldrig rolig. Jag skrattade inte en enda gång. Detta beroende på Klings uppenbara Bergmankomplex. Persongalleriet skulle kunna vara hämtat från Bergmans 50-talsproduktion, medan sättet filmen är gjord på minner om 70-talet. PUSS skulle kunna vara frukten av ett möte mellan Janne Halldoff och Torgny Wickman, men ack så mycket tråkigare. Fast jag gissar att Kling skulle se det som ett konstnärligt misslyckande att göra en film som får folk att skratta; det är ju finare när humorn är så subtil att den i det närmaste är obefintlig. Att göra sina rollfigurer sympatiska verkar också vara ett no-no.
Inget ont om skådespelarna; Gustaf Skarsgård är bra och man förstår varför Alexander håller på att bli stjärna i Hollywood. Men PUSS ger mig ingenting, den lämnade mig totalt likgiltig, det är en massa bortkastade resurser. Det här är bara dumt, tråkigt, dåligt och illa skrivet.
Men jag gillade verkligen det alldeles utmärkta jazzsoundtracket.







(Biopremiär 20/8)

TOPPGAFFEL! uppdaterad

Idag startade Malmöfestivalen, och jag var genast ute och agerade grävande - eller snarare ätande - reporter. Kolla reportage HÄR!

Bio: Grown Ups

Foton copyright (c) Sony Pictures
Dennis Dugan har regisserat några av Adam Sandlers bästa filmer - som HAPPY GILMORE. Men han ligger även bakom några av Sandlers sämsta, som HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER LARRY OCH CHUCK. Jag gillar förtås Adam Sandler, men ibland vet jag inte riktigt var jag har honom - ibland dyker han upp i alldeles för sentimentala, familjevänliga, helylleamerikanska filmer. Jag hade på känn att GROWN UPS skulle vara en sådan film. På sätt och vis hade jag rätt.
Dugans film börjar 1978, när en älskad baskettränares lag med tolvåringar besegrar det lokala fiendelaget. Därefter är det hopp till nutid och de nu medelålders killarna i basketlaget nås av beskedet att tränaren gått och dött. Detta kommer att innebära att det gamla kompisgänget ska återses i samband med begravningen, tydligen har de inte setts på åtskilliga år.
Adam Sandler är stormrike Hollywoodproducenten Lenny, gift med den bedårande modedesignern Roxanne (Salma Hayek Pinault - varifrån kom Pinault helt plötsligt?). De har tre barn varav två är odrägliga, bortskämda pojkar. Minsta ungen är en så kallad bedårande flicka. Lenny själv är väldigt down to earth och gillar inte sina söners beteende.
Lenny har hyrt en stor kåk i barndoms-
staden, och där ska han bo tillsammans med de övriga. Dock måste Lenny och Roxanne sticka redan nästa dag, eftersom de ska på en modevisning i Milano.
De övriga som samlas är den överviktiga Eric (Kevin James), gift med Sally (Maria Bello), som fortfarande ammar deras fyraårige son. Vi har den matintresserade hemmamannen Kurt (Chris Rock) och hans gravida hustru Deanne (Maya Rudolph), och new age-fånen Rob (Rob Schneider), gift med den flera decennier äldre Gloria (Joyce Van Patten). Och så är det brudraggande slackern Marcus (David Spade). Dessa ser självklart till att Lenny och Roxanne inte kan åka till Milano. Men det vet vi ju vid det här laget, att vänner och familj är viktigare än allt annat - åtminstone i amerikanska filmer.
En hel del i den här filmen är riktigt roligt. Jag gillar att filmen - omedvetet? - är politiskt inkorrekt och sexistisk. De de här killarna beter sig som normala killar och spanar in unga, snygga brudar utan att skämmas för det - i synnerhet två av Robs döttrar från ett tidigare äktenskap får uppskattande blickar. Vi pratar långbenta kalaskex här. I en skitrolig scen organiserar killarna sitt fluktande så att det inte ska märkas: två av dem tittar på ett träd och två på en brud, och så skiftar de var femte sekund.
Man driver även med fula människor, vilket är ovanligt idag. Robs tredje dotter är skitful. Och Robs fru är både gammal och skitful. Man passar även på att pika Eric för att han är tjock, och Rob och Marcus för att de är korta - när de två sistnämnda ryker ihop kallas det "midget wrestling".
Tyvärr håller man sig inte bara till fjant. Det ska även framläggas fina budskap som tar udden av allt elakt; trots alla hårda ord finns här mycket kärlek, och alla ställer upp för alla.
Filmen lider även av riktigt usla barnskådisar, framför allt Lennys ungar är kassa och fäller illa skrivna, onaturliga repliker.
Jag har aldrig gillat Chris Rock, han har något väldigt irriterande över sig och det har han även här. Däremot gillar jag Rob Schneider, denne underskattade komiker få verkar uppskatta. Han är ju jätterolig för det mesta. I GROWN UPS bär han en fantastisk tupé som med jämna mellanrum lossnar och blåser för vinden. Förresten, om man någon gång filmatiserar Sergio Argonés' Groo The Wanderer, borde inte Schneider med sin sinnesslöa uppsyn bli en utmärkt Groo?
Salma Hayek är förstås en tjusig kvinna, men frågan är om jag inte är mer förtjust i Maria Bello; jag har träffat henne i verkligheten och hon har något speciellt som tilltalar mig. Okej, jag har träffat Hayek också. Hon når mig till armhålan.
Betyget tre är kanske lite väl snällt till den här filmen. Men jag skrattade tillräckligt mycket - även om sentimentalt pianoklink och lillgamla repliker fick mig att klökas lite då och då.
Filmen innehåller en hund som fått stämbanden avklippta och därför låter som en kalkon.






(Biopremiär 20/8)

Dagens snuskigaste pressrelease

KUKA Nordic AB

...säg vem som vackrast av alla är?

2010-08-19 14:15
...säg vem som vackrast av alla är?
Vid en formell gala på Aalto-teatern 5 juli, 2010 tilldelades den industriella designern Mario Selic och utvecklingsteamet på KUKA personligen högsta betyg för roboten KR 5 arc. Den väl ansedda domarpanelen använde uttryck såsom ”Dess klart definierade design skapar ett kraftfull och atletiskt intryck” och ”Dess flytande rörelser fascinerar betraktaren”.
Internationellt etablerat designpris
Den berömda “red dot” har delats ut till enastående exempel på internationell produktdesign sedan 1995. Designpriset presenteras av en expertpanel som ett erkännande av produkter med betydande designkvalitet. De avgörande kriterierna inkluderar innovation, funktionalitet, ergonomiska aspekter samt ekologisk kompatibilitet.
Samspel mellan designkompetens och ingenjörskonst
Detta är resultatet av ett nära samarbete mellan designkunnande och ingenjörskonst. När nya KUKA produkter utvecklas konsulteras industridesignern Mario Selic redan i ett tidigt skede. Detta samarbete leder till att robotarna inte bara ser bra ut utan också är det bästa när det kommer till maskinteknik. Designen tillåter robotarna t ex hög stabilitet och styvhet, vilket är av avgörande betydelse för KUKA´s kunder.
KUKA´s robotar utmärker sig med sina slanka men kraftfulla linjer
På KUKA tas estetisk utformning på allvar och ges hög prioritet. Ett flertal robotmodeller har vunnit priser redan under tidigare år, t ex blev två KUKA robotar förärade med det internationellt kända iF Product Design Award i mars månad.
Om KUKA NORDIC AB
 KUKA förser marknaden med flexibla, robotbaserade system för automation inom bil-, flyg- solenergi- och tillverkningsindustrin och har sin kärnkompetens inom utveckling, tillverkning och försäljning av industrirobotar, styrsystem, mjukvara och linjära enheter. KUKA NORDIC AB i Göteborg är ett svenskt dotterbolag till KUKA Systems GmbH och KUKA Roboter GmbH som bägge ligger i Augsburg, Tyskland. Tillsammans har bolagen mer än 5 500 anställda världen över. 2009 uppgick KUKA Systems omsättning till 615 miljoner euro, KUKA Roboters omsättning var 330 miljoner euro.

torsdag 19 augusti 2010

Bio: Den nakna mannen

Foton copyright (c) Folkets Bio
Förvisso står det i min presentation här intill att jag gillar nakenscener - men det är förstås galanta damer jag finner ett nöje i att betrakta. Inte oformliga karlar. Från Finland.
DEN NAKNA MANNEN är en finsk-svensk samproduktion. Med betoning på finsk. Filmen är tillägnad Finlands alla män. Det här är jävligt finskt.
Joonas Berghälls och Mika Hotakainens dokumentär består av finska karlar som intervjuas i olika bastun. Den intressantaste bastun dyker upp rätt tidigt i filmen, det är en gammal husvagn uppställd i skogen. Där sysslar karlarna med robusta karljobb och bränner trä i stora ugnar och jag vet inte vad, men så plötsligt går de in i husvagnsbastun. En av gubbarna blir förbannad, eftersom han just lagat soppa åt dem - ska de bara låta den stå?
De flesta av gubbarna ventilerar sina känslor och pratar om sina eländiga liv och upplevelser. En snubbe bara söp och rånade och satt i fängelse, men kom på bättre tankar. En annan herre pratar om när han lilla dotter dog. Jag fascinerades av de långa snorsträngarna som med jämna mellanrum segade sig ut ur mannens näsa.
Fast alla gubbar har inte haft det för jävligt. En verkar ha haft det riktigt bra. En annan sitter vid ett picknickbord när plötsligt hans tama björn kommer fram och slår sönder bordet. "Titta. Nu hade du sönder bordet," säger gubben likgiltigt.
Filmen slutar med att alla de medverkande plus en herrkör sjunger en sång om en liten ekorre. Det är en väldigt deprimerande sång om en ekorre.
DEN NAKNA MANNEN hade kanske varit kul om den varat en halvtimme. Men 81 minuter? Kom igen! Det går inte att titta på sådant här så länge!
Emellanåt fick jag vända bort blicken. Vissa scener är chockerande vidriga. Brutalt feta män med man-boobs och utskjutande navel. Eller utmärglade gubbstruttar. Och alla dessa dinglande könsorgan. Fy satan! Ja, inte är det vackert! Och dessutom pratas det finska och de befinner sig i ödsliga miljöer.
Huuu!






(Biopremiär 20/8)

Bio: Vampyrer suger

 
 Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
En orsak till att Monty Pythons fyrtio år gamla sketcher fortfarande håller och är roliga, är att Pythonpojkarna inte ägnade sig åt samtidssatir, utan parodi. De drev inte med specifika, då aktiva politiker, utan med den typiska politikertypen, och så vidare. Ungefär detsamma gäller för Zucker, Zucker och Abrahams tidigaste filmer; TITTA VI FLYGER, TOP SECRET! med flera. Visst kände man igen blinkningar till specifika filmer, men filmerna drev främst med olika filmgenrer.
Men så kom SCARY MOVIE och från och med då, parodierade man specifika, populära filmer i en oändlig rad filmer som har ordet "movie" i titeln. Nu har jag förstås själv sett den stora majoriteten av de filmer man driver med, men jag har ingen aning om hur de funkar om man inte sett dem. Kanske är det som att vara på en fest med okända människor där folk skämtar om typer man inte känner.
De första två SCARY MOVIE-rullarna var inget vidare, till skillnad från del tre och framför allt del fyra, vilka jag nu sett väldigt många gånger. Men betydligt värre är det med de filmer som skrivits och regisserats av Jason Friedberg och Aaron Seltzer. Förvisso var de inblandade i manusen till alla fyra SCARY MOVIE, men på egen hand är de hemska.
Först ut var DATE MOVIE - den var gjord med tummen mitt i handen och direkt genant. EPIC MOVIE var lika skitdålig. MEET THE SPARTANS innehöll ett par kul skämt, men var som helhet pinsam. DISASTER MOVIE har jag inte sett, men folk hävdar att den är sämre än DATE MOVIE.
Nu är de tillbaka med en film som inte heter VAMPIRE MOVIE, men väl VAMPIRES SUCK - eller VAMPYRER SUGER här i Sverige. Inte helt oväntat är det TWILIGHT som parodieras - och då menar jag TWILIGHT och inget annat. Filmen pressvisades inte i Malmö, så jag fick gå på den ordinarie premiären. Nu visades filmen inte i Entrés största salong, men det var fulsatt - och publiken var densamma som älskar TWILIGHT. Ungdomar och främst tonårstjejer. Jag hamnade förresten ganska nära åtminstone tre unga brudar som inte bara pratade högt och var dumma i huvudet, de var även spanska i truten, något jag förstås satt och retade upp mig på innan filmen rullade igång.
Vad vi fick se visade sig vara ungefär som en MAD-parodi på TWILIGHT - det enda som saknades var att den var tecknad av Mort Drucker.
VAMPYRER SUGER följer ungefär handlingen i de tre första TWILIGHT-filmerna scen för scen. Rollfigurerna har ofta samma namn som i originalet, och filmen ser ungefär likadan ut. Den är grå och berättartempot är långsamt. Ännu långsammare blir det eftersom folk förstås envisas med att göra saker i slowmotion för jämnan.
Jenn Proske spelar den dystra Becca, som flyttar till en liten håla i skogen där hon bor med sin farsa sheriffen, som är stolt över sin mustasch och påpekar att dottern minsann fått stora rattar sedan han senast såg henne. Becca sitter bara och deppar och lyssnar på poplåtar vars texter handlar om att hon är en dyster, sorgsen tonåring - en låt låter som något Trey Parker hade kunnat komponera.
Men så träffar hon på den mystiske Edward (Matt Lanter); han gillar att gå omkring i slowmotion och är blek och beter sig konstigt. Alla tjejer suktar efter honom, men han dissar alla. Utom Becca. Som ni ser - precis som i TWILIGHT.
Även den långhårige indianen Jacob (Chris Riggi) dyker upp. Han blir förälskad i Becca, men har problem med hormonerna. Han jagar katter. Han har plötsligt fått nos, spetsiga öron och svans, och han kan förvandla sig till en chihuahua.
Ondskan representeras av tre illasinnade vampyrer som kutar omkring i skogen och mördar folk och blir misstagna för att vara Black Eyed Peas. Och så har vi den där mäktiga vampyrsekten som tittat över från Italien.
Jag kan utan att ljuga hävda att detta är den bästa filmen hittills från Friedberg och Seltzer. VAMPYRER SUGER är inte irriterande usel. Den är ganska harmlös och ja, jag skrattade några gånger. En scen tillhör det roligaste jag någonsin sett: Becca ligger i sin säng och sover och har mardrömmer. Edward smyger upp bakom henne... Då lägger hon av en öronbedövande rökare som får Edward att trilla baklänges ut genom ett fönster. Jepp, det är den typen av låg humor som går hem hos mig.
De barbröstade, muskelbyggande varulvskillarna är också väldigt roliga. Inte helt oväntat dansar de bögigt och sjunger "It's raining men". När Chris Riggi dök upp kortklippt och barbröstad utbrast tjejerna bredvid mig "Men - han är ju skitsnygg!". Riggi ser bättre ut än Taylor Lautner, och framför allt är han en bättre skådis - han är den som är roligast i VAMPYRER SUGER.
Just det, filmen börjar och slutar med att hundratals småflickor från Team Edward och Team Jacob drabbar samman med spadar och andra tillhyggen.
Men filmen är 90 minuter och därmed alldeles för lång. Och det mesta är inte speciellt roligt. Alldeles för ofta måste de dessutom påpeka vad det är de anspelar på.
Och faktum är att jag skrattade mer åt de riktiga filmerna.
Fast det var det ju inte meningen att man skulle.






(Biopremiär 18/8)

Superkändisspotting på Södergatan!

Ni kommer inte att tro det här, men vem kom gående med en plastkasse i näven ganska nära Stortorget för bara en stund sedan? Jo...






...Siw Malmkvist!

onsdag 18 augusti 2010

My Soul to Take

Wes Craven är på det igen. Verkar inte inte alltför inspirerat och originellt. Men det är han sällan, denne överskattade regissör.

video

Snuskiga rim



Man kan aldrig förlora
sa en flicka från Nora
Om man tänker att,
liksom jag varje natt,
det är bättre att fnaska än hora.


En fru som kom sent hem om kvällen,
sa till mannen, en hygglig och snäll en.
Du ska veta att,
jag haft roligt i natt,
blivit pippad på tre olika ställen


...Och vem diktar så här vackert? Jo, Berth Milton, senior, i fjärde numret av kulturtidskriften Private (sent 1960-tal). Rubriken är "Limerickar". Han var av allt att döma inte så bra på att skriva limerickar.
I samma nummer finns en kort intervju med Bo Nilsson, som komponerade musiken till TV-serien HEMSÖBORNA. Han är en konnässör med höga pornografiska krav, säger han.

tisdag 17 augusti 2010

Här intervjuar jag Dolphan!

Äntligen! Kolla sidorna åtta och nio på pdf:en HÄR!

Dylan Dog

...Men var är Groucho?

video

Jag smälter som smör i varmt potatismos

Idag trotsade jag det urjävliga regnandet och begav mig bort till Panora för att bevista en pressvisning. Där kontaterade att det var låst. Jag stod i regnet och väntade. Det var bara jag där. Efter en stund kom kvinnan som  basar över Panora. Jag hade tagit fel på dag... Visningen är i morgon...
Pisseblöt måste jag muntra upp mig. Det kan jag göra genom att lyssna på Harry Viktor.
För några år sedan gjorde Fredrik Lindström mockumentären EN STOR SVENSK, om fiktive underhållaren Harry Viktor, populär på 1930- och 40-talen. Tyvärr förstörde Lindström illusionen av att materialet var dokumentärt genom att själv dyka upp i bild som programledare och skämta alldeles för uppenbart. För de fejkade journalfilmerna är övertygande och Viktors sånger är lysande. Som den här!

måndag 16 augusti 2010

Bio: Ajami

Foton copyright (c) Novemberfilm
Idag var jag för första gången på den beryktade Rasmusgatan här i Malmö. Det var tammefan värre än jag trodde det skulle vara. Denna gata är liksom den intilliggande Jespersgatan känd för sina kriminella ungdomsgäng, drogförsäljning och vandalism. Det första jag såg var att gängen med hjälp av en schablon sprayat ordet "OMRÅDET" (formgivet som en logotype) över en vägg. Lite längre bort hade de sprayat samma logga på gatan. En omkullvält kundvagn låg på trottoaren. Skräp precis överallt. Ett kafé hette Café Commendante Che Guevara, men dess ljusskylt var krossad.
Jag hade hamnat i FLYKTEN FRÅN NEW YORK. Eller... Jag fick fler associationer. När som helst skulle en bil kunna komma långsamt rullande runt hörnet och dess förare ropa "Warriors! Come out to pla-ay!". Med lite tur skulle Charles Bronson och Ed Lauter dyka upp. Medan de nickar tufft till varandra går de jämsides längs gatan och skjuter ner allt drägg, påhejade av de som bor i området.
Igår såg jag den tysk-israeliska AJAMI av Scandar Copti och Yaron Shani, film som hade premiär i fredags och vars pressvisning jag missade. Den utspelar sig i stadsdelen Ajami i israeliska hamnstaden Jaffa. Ajami ser ungefär ut som Rasmusgatan, fast på bredare front.
Området bebos av både kristna och muslimer, och alla verkar vara gramse på åtminstone någon - så till den milda grad att de skjuter ihjäl varandra för jämnan. Precis som i Malmö.
Redan i öppningsscenen skjuts en man ihjäl på öppen gata. Tydligen var han oskyldig, men hans släkt och vänner lever inte de mest fridfulla liv. AJAMI är indelad i kapitel och i dessa får vi följa några olika människor och deras familjer, innan trådarna knyts samman i sista kapitlet. Och redan från början står det klart att det här inte kommer att sluta med sång och dans, utan med död och tragedi.
Unge pojken Nasri får fungera som något slags länk, åtminstone i början och slutet. Han skildrar det han upplever i väldigt välgjorda serieteckningar; han sitter på sitt rum och ritar, och det är synd att regissörerna inte tog mer tillvara på detta - en israelisk kille som ritar serier ser vi inte varje dag, i synnerhet inte en som är begåvad. Killar som går omkring och försöker vara tuffa och skriker och viftar med pickadoll ser vi desto oftare.
Nasris bror Omar är betuttad i söta Hadir, och hon i honom, men de vågar inte berätta det för hennes mäktige farsa - Hadir är nämligen kristen, medan Omar är muslim. Det går inte hem hos farsan.
Och rent allmänt spelar religionen skitstor roll. Efter några mord åker karlarna iväg för att ha ett möte med några andra, mäktiga karlar - jag är inte hundra på vad de är för några, men det är en fruktansvärd massa babblande om heder och Gud.
En annan av filmens huvudpersoner är polis. Han bär aldrig uniform och kör inte ens polisbil, och han verkar föredra att hålla upp sin walkie talkie istället för polisbrickan. Fast han har kanske ingen polisbricka? Det här poliskapitlet är nog det mest intressanta; jag har nog aldrig sett liknande poliser tidigare. Ibland blir jag inte klok på om de är poliser eller ej.
Och det är väl lite av filmens problem. Jag har svårt att hålla isär rollfigurerna. En kille jag trodde var en något äldre Nasri visade sig vara en kompis till Omar. Logiskt, eftersom tiden inte flutit förbi med åratal. Men jag blandade ihop de medverkande. Vem var nu han den tjocke? Vad jobbade han med? Har han en byrålåda som knirker?
Jag läser att samtliga medverkande är amatörer som aldrig stått framför kameran. Detta ger filmen en dokumentär känsla som understryks av den handhållna kameran och avsaknaden av filmmusik. Det skulle inte förvåna mig om det verkligen går till så här i Jaffa. Jämfört med den halvkinesiska THE KARATE KID, som vill marknadsföra Kina så positivt som möjligt, gör AJAMI precis tvärtom. Det är ju fullt förståeligt att befolkningen vill lämna det skithålet.
Filmens andra problem är att jag skiter blankt i rollfigurerna. Möjligtvis med undantag för Hadir, men det är bara för att hon är lite söt. Alla andra är mer eller mindre osympatiska. Och självklart gör de idiotiska saker bara för att det ska kunna sluta så dramatiskt och tragiskt som möjligt. Filmen är nästan helt humorbefriad, men så dyker det upp en kille som ser ut som en ung Sylvester Stallone i knasskägg och sjunger och tokar sig i ett kök, och jag tycker att det känns lovande. I synnerhet när han knyter en handduk och huvudet som pannband. Men han visar sig vara pundare.
AJAMI är förstås välgjord och välspelad och allt möjligt, men jag hade gärna sett mer av serietecknaren, av den hemliga romansen och av polisen på uppdrag, och mindre av de vresiga männen som skriker och viftar med armarna.
Som det är nu kommer jag nog aldrig att se om filmen. Trots att den nominerades till en Oscar för bästa utländska film.





(Biopremiär 13/8)

Tösabiten med draktatueringen

The Hollywood Reporter rapporterade alldeles nyss att Rooney Mara ska spela Lisbeth Salander mot Daniel Craigs Mikael Blomkvist i David Finchers amerikanska version av MÄN SOM HATAR KVINNOR; THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO.
Rooney vem? Jag vet inte riktigt. "Relative newcomer" kallas hon. Själv har jag bara stött på henne när jag googlat kommande, svenska skräckfilmen MARA. Då dyker hon ofta upp. Hon var med i nyinspelningen av TERROR PÅ ELM STREET, men jag minns nästan ingenting från det möget.
Det hade varit roligt om de hyrde Mickey Rooney till Sven-Bertil Taubes roll.

söndag 15 augusti 2010

Bio: Som hund och katt: Kitty Galores hämnd

Foto copyright (c) Sandrew Metronome
Jag har inte sett den första SOM HUND OCH KATT, jag hade inte ens en aning om vad den handlade om. Men det var inget som hindrade mig från att gå på söndagsmatiné och se SOM HUND OCH KATT: KITTY GALORES HÄMND. Jag gissar att Kitty Galore förekom i den första filmen. Denna uppföljare pressvisades inte i Malmö.
Genast konstaterade jag att jag valt fel visning. Förvisso har den bara gått upp dubbad till svenska, vilket ju är ett jävla sätt, men den här 3D-filmen visas inte i 3D på Filmstaden Storgatan, dit jag gick. Så det blev till att se en platt film - vilket dock inte störde mig det minsta. Jag skänkte faktiskt inte en tanke på att jag såg fel version.
Att se film på bio tillsammans med en massa barn under tio är ofta en intressant upplevelse. Ofta lever de sig helt in i filmerna, ofta kiknar de av skratt, och väldigt ofta skrattar de av oförklarliga anledningar. Redan under reklamen skrattade ungarna. I synnerhet när reklamen för SF:s babybio visades och en barnröst säger "För vuxna, men ändå för barn." Det gick visst hem hos de små cineasterna.
Därefter kom en trailer för en sång- och dansfilm på Disney Channel med bröderna Jonas, och småtöserna bredvid mig sa "Den ska jag nog se" - fast de sa det lite tvekande. Och så kom en trailer för MARMADUKE och herrejösses, vad det skrattades. Ungarna visste inte vart de skulle ta vägen! I synnerhet när Marmaduke sa "Toalett" skrek de små liven av skratt.
Däremot var de knäpptysta när trailern till den där datoranimerade ugglefilmen dök upp. Den verkar verkligen skitkonstig - och dålig.
Så var det dags för eftermiddagens stora sursprise: innan huvudfilmen visades en helt ny kortfilm (i 3D, men här platt, förstås) med Gråben och Hjulben! Fantastiskt! En kvinna på 50+ bakom mig kunde inte sluta skratta. Gråben använder bungyjumping för att försöka fånga Hjulben, som befinner sig på en kraftigt trafikerad väg. Det resulterar i att precis alla bilar som passerar kör på Gråben. Jag skrattade själv högt, primitiv våldsam humor är förstås alltid bättre än annan humor. I alla fall ibland. Men det är självklart att kortfilmen ska ha fem syndiga dvärgar!





Nå. Så började då SOM HUND OCH KATT: KITTY GALORES HÄMND. Förtexterna utlovade överraskande många kända namn. Christina Aquilera. Nick Nolte. Roger Moore. Jösses - Roger Moore! Men detta var ju inget vi i publiken hade glädje av - eftersom kändisarna bara står för djurens röster. Här är ju filmen dubbad.
Detta är alltså en film om talande djur, spelade av riktiga djur med datoranimerade munrörelser, och jo, några djur är helt datoranimerade.
Huvudperson verkar den småklantiga polishunden Diggs vara. Chris O'Donnell spelar den coole snuten som jobbar med Diggs, men efter en dundertabbe kickas Diggs från poliskåren och O'Donnell försvinner nästan helt ur filmen. Men det dröjer inte länge förrän några agenter från hundarnas säkerhetstjänst dyker upp och vill anlita Diggs. Detta är alltså hundar som är hemliga agenter och har ett gigantiskt underjordiskt James Bond-högkvarter.
Den skurkaktiga hårlösa katten Kitty Galore är tillbaka med en utstuderat ondskefull plan - fast jag har redan glömt vad den gick ut på. Men jag har för mig att den involverade en LP-skiva.
Det bär sig inte bättre än att hundarna tvingas samarbeta med katternas hemliga agentorganisation, vars chef har en fluga runt halsen och heter Lazenby - vilket ju är väldigt kul. Säkert ännu roligare i original, eftersom det förstås är Roger Moore som gör Lazenbys röst.
...Och så blir det en massa harmlösa agentäventyr med jakter och fräsiga agentmanicker. Fast särdeles roligt är det inte. Det är möjligt att jag nickade till i mitten, jag minns inte. Dock skrattade ungarna åt det som försiggick på duken. De var hur nöjda som helt.
...Och då hör det till saken att många skämt gick över huvudet på de små oskuldsfulla biobesökarna. Dels finns här förstås en väldig massa James Bond-referenser; till exempel har Galores högra hand ståltänder och heter "Meows", vilket ska föra tankarna till Jaws. Två skotska legosoldatkatter anlitas, de hittas i tidskriften Cat Soldiers, som ser ut som Soldier of Fortune. Märkligast är NÄR LAMMEN TYSTNAR-referenserna. En synnerligen ond och farlig katt måste förhöras. Denne sitter fängslad på Alcatraz. Han har munskydd och blå overall och allt, och pratar om att han en gång åt en duva och sköljde ner den med en kanna grädde - sch-sch-sch-schlurp!
Så mycket mer har jag inte att säga om den här filmen. Jo, okej, en sista grej: under förtexterna spelas Pinks "I'm gonna get the party started", fast framförd av dame Shirley Bassey!
Jag gillade den lilla robotekorren som exploderade på slutet.






(Biopremiär 11/8)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx