lördag 31 juli 2010

Mina gamla VHS-recensioner, del 3 av 4

SCREAMERS
(Scanbox)

Regi: Christian Duguay
Med: Peter Weller, Roy Dupuis, Jennifer Rubin
USA/ Kanada/ Japan 1995

Baserad på en novell av Philip K Dick, och med manus av Dan O'Bannon, kunde det här ha blivit något men det blev det inte.
     På en krigshärjad planet lever några överlevande grupper människor i skräck för såkallade screamers; mobila, målsökande landminor, som låser sig på sina offer, och skivar upp dem. Screamersarna håller till under marken, och när de far fram, ser de ut ungefär som monstren i Hotet från underjorden. Screamers skapades av människor, men har nu utvecklat egen intelligens.
     Stenhårde officeraren Weller (skådisen som ju mest är känd som RoboCop, och som anses ha för märkligt utseende för “vanliga” roller vilket har lett till att han dyker upp i ganska obskyra filmer nuförtiden) och en grön soldat ska ta sig över ödemarken till fiendens högkvarter för att diskutera ett fredsavtal. På vägen dyker det upp en ny sorts screamer i form av en liten föräldralös pojke med en nalle i handen. Jovisst, nu har landminorna blivit så intelligenta att de kan bygga perfekta kopior av människor. Det blir mycket springande i underjordiska gångar, innan hjälten lyckas fly. Precis de människor man tror är screamers, är det också.
     Förtexterna är snygga, men annars ser filmen lite billig ut, och känns rätt avslagen. Dock är vissa specialeffekter ganska bra. Regissör Duguay har tidigare bland annat gjort ett par “Scanners”-uppföljare.

HANDS OF STEEL
(VTC)

Regi: “Martin Dolman” (Sergio Martino)
Med: Janet Ågren, Daniel Greene, George Eastman, Donald O'Brien, John Saxon
Italien 1985
Numrets Janet Ågren-film. En italiensk variant av Terminator, som kanske inte är så lyckad som Terminator-kopia, men som är rätt underhållande ändå.
     Daniel Greene är någon sorts cyborg i framtiden (år 1997), som programmerats för att döda en miljökämpe. Mordförsöket misslyckas, och John Saxon, som basar över ett multiföretag, och som är den som gett Greene uppdraget, organiserar en klappjakt på Greene, som flyr ut i öknen.
     På en bar i öknen träffar Greene Janet Ågren, och hjälper henne med karlgörat. Det visar sig förstås att Greene egentligen är snäll och rar, och gillar att hjälpa människor i nöd. Greene bryter arm och slåss med de lokala hårdingarna. Bovarna dyker upp och flyger helikopter och har sig. Greene släpas efter en bil. Huga. Janet blir skjuten, men överlever.
     På slutet dödar Greene alla, och sliter ut hjärtat på Saxon. Claudio Simonetti har gjort musiken.

MARDRÖMMEN
Orig. titel: Human experiments
(Hemvideo)

Regi: Gregory Goodell
Med: Linda Haynes, Geoffrey Lewis, Ellen Travolta, Aldo Ray
USA 1980

Den här filmen har en trailer som är väldigt lockande. Nu lever filmen inte riktigt upp till trailern, men den är inte fy skam för det. Det här är nämligen en country & western-splatter-women in prison-galen läkare film.
     Haynes är en turnerande sångerska, som far omkring ensam, och spelar på barer. När hon får lite strul med Aldo Rays sheriff, flyr hon, och knackar på dörren till ett hus. Dörren är öppen, och hon går in. Därinne ligger en massa blodiga lik, som skjutits ihjäl av en liten pojke. Haynes får tag på ett vapen och pangar pojken (som överlever). Polisen anländer, och arresterar Haynes, som placeras i ett kvinnofängelse.
     På fängelset jobbar Lewis, som är en riktig knasboll till fängelseläkare. Han håller på med helfestliga experiment nere i källaren, där han låser in kvinnor, vilka han behandlar som småflickor. Detta leder till att kvinnorna uppför sig just som småflickor. Ibland tar Lewis flickorna med sig hem, och bjuder på hemlagad potatismos. “Jag gillar inte pulvermos,” säger Lewis. “Jag gör mitt mos själv, det är jättegott! Ät!”.
     Ett bizarrt negerrockband framträder på fängelset. Under konserten försöker Haynes fly tillsammans med Travolta (Johns fula syster). Flyktförsöket misslyckas, och Haynes stoppas ner i källaren, och får åka hem till Lewis och äta potatismos.
     Den lille pojken som mördade sin familj erkänner att det är han som är mördaren, och Haynes ska släppas fri. Då försöker Lewis få Haynes att skjuta fängelsedirektören. Istället skjuter hon sönder en kruka. Sedan beger hon sig ut på vägarna och sjunger country igen.
     Filmen är rätt kort, och bra för sin längd.

SPINDLARNA
Orig. titel: Kingdom of the spiders
(Trix videofilmer)

Regi: John "Bud" Cardos
Med: William Shatner, Tiffany Bolling, Woody Strode
USA 1977
Djuren anfaller-film av gammalt gott slag. William Shatner, iförd cowboyhatt, är ridande veterinär ute på landsbygden. Han kallas till bonden Woody Strode, som har en ko som har dött av en mystisk sjukdom. Kon skickas till en expert som kommer fram till att kon dött av ett spindelbett. "Spindlar? Ha ha ha!" skrattar Shatner.
     En kvinnlig entomolog anländer. Shatner är bufflig. Hon gillar inte Shatner. Lite senare har de fått ihop det.
     Entomologen hittar flera spindelkullar runt om på bygden, med miljardtals illasinnade kryp, som förstås börjar anfalla folk. Självklart ska det hållas en festival i en liten stad i närheten. Staden måste utrymmas, och folk dör. Uuöööaaarrgh!

fredag 30 juli 2010

...Vem läser egentligen serietidningar?

I dagens Sydsvenskan skriver Mattias Oscarsson om den danska Kalle Anka-tidningen Anders And & Co:s kraftigt dalande upplaga, och jämför med den svenska utgåvan, vars upplaga dalar den med.
37 000 ex. Så många exemplar av Anders And & Co säljs det varje vecka. Att jämföra med 70- och 80-talens upplagor på runt 200 000 ex. Men i Sverige går det inte mycket bättre. Från 2008 till 2009 sjönk Kalle Anka & Co:s upplaga från 83 000 till 71 000.
Då hör det till saken att Kalle Anka fortfarande är den stora bästsäljaren i Sverige, vid sidan av Bamse, skulle jag tro - jag har dock ingen aning om vad Bamses upplaga ligger på.
Övriga svenska serietidningars upplagor är skrattretande låga. En god vän som tidigare arbetade på Schibsted innan de lade ner- och sålde av sin serieavdelning, berättade att de av deras tidningar som sålde bäst, hade utan tvekan lags ner om de haft samma upplaga för tjugo år sedan.
Min och Jimmy Wallins gratistidning EDVARD!, som medföljde Nya Upplagan, kom ut i 20 000 ex. Det är en förhållandevis stor upplaga idag!
I artikeln i Sydsvenskan uttalar sig en kvinna på Egmont Kärnan i Sverige. Hon hävdar att enligt undersökningar läses varje nummer av Kalle Anka & Co av sex till åtta personer. Öh ... Va? Okej att övriga familjemedlemmar läser tidningen, och en och annan kompis, men sex till åtta personer? Det handlar liksom inte om Nöjesguiden, som ligger utslängd på caféer...
Damen på Egmont säger även att de sammanlagt säljer femton miljoner exemplar om året av sina serietidningar. Men de flesta av dessa tidningar är ju plojtitlar. Kortlivade barntidningar baserade på TV-program och leksaker, de säljs inplastade med en leksak. "Riktiga" serietidningar finns det skrämmande få av, och de säljer inte mycket. Fantomen vacklar sedan årtionden. Mangavågen har dött ut, vad alla de horder ungar som läste manga började läsa istället har jag ingen aning om.
Läser man tidningarnas kultursidor, konstaterar man att det ju finns en lång rad uppmärksammade svenska serieskapare - främst kvinnliga sådana (numera dominerar brudarna i branschen) - som ger ut "seriösa" album som får bra kritik, som vinner priser och tilldelas stipendier så att de kan livnära sig på att rita serier (även om de flesta är skitdåliga och inkompetenta).
Men allvarligt talat: ni tror väl inte att deras album säljer - eller gör ni det? Det handlar ju inte precis om kioskvältare.
Dagens genomsnittsliga serieläsare torde vara åttaåringar, sönderpiercade vänsterbrudar i 25-årsåldern, och män över 40 som drömmer sig tillbaka till 70-talet. Jag tillhör den sistnämnda kategorin.

torsdag 29 juli 2010

Bio: Mr Nobody

Foton copyright (c) PAN Vision
Mina trogna läsare torde känna till att jag har svårt för alla dessa hajpade, hippa, "konstnärliga" och framför allt pretentiösa regissörer som ploppat upp de senaste tio åren eller så och som dyrkas av vissa människor som inte vet bättre. Typexempel är ju Spike Jonze. Han borde hållit sig till Beastie Boys-videor. Och så har vi fransmannen Michel Gondry, som dessutom samarbetat med Jonze för att uppnå värsta möjliga effekt. Gondry är illa nog på egen hand, som i obehagliga THE SCIENCE OF SLEEP; en film om psykfall som får ihop det. Han lyckades sabba BE KIND REWIND, en film som hade alla förutsättningar att bli en härlig fjöntfilm. Nu skadesköts filmen med hjälp av märkliga pretentösa drag. Så jag undrar verkligen hur den kommande GREEN HORNET kommer ett bli...
En tredje herre är belgaren Jaco Van Dormael.
I ärlighetens namn har jag inte sett hans tidigare filmer, och gubben har hållit på i trettio år nu. Fast jag minns att alla - som i "alla" - snackade om TOTO LE HÉROS, som kom 1991.
När jag bänkade mig på pressvisningen av MR NOBODY var jag lite fel på det. Dels visste jag inte om det var den eller THE BOYS ARE BACK som skulle visas, jag var väl ovanligt förvirrad. Men framför allt hade jag fått för mig att MR NOBODY är en asiatisk film. Fråga mig inte varför. Dock hade jag noterat att filmen skulle vara två och en halv timme. Det är ju ett jävla sätt, om det inte handlar om superhjältar eller cowboys.
Apropå cowboys, tänker jag alltid på DET VILDA GÄNGET när bolaget Wild Bunchs logga dyker upp på duken. Och så tänker jag på Cannes och andra filmfestivaler. Wild Bunch dominerar på många festivaler, och ofta är deras filmer typiska festivalfilmer. Det känns som om de är gjorda för till exempel Cannes, och inte för vanlig biodistribution. MR NOBODY kommer från Wild Bunch.
Jared Leto spelar Nemo Nobody (redan namnet är pretentiöst!) som vaknar upp och upptäcker att året är 2092. Herr Nodody är 120 år och kommer att bli den sista människan som dör av hög ålder - år 2092 dör inte människor längre. Därför ska Nemos död direktsändas på TV.
Fast den rynkige gubbstrutten är övertygad om att han bara är något på trettio år gammal.
Och så börjar han drömma och filosofera. En typisk frågeställning i filmen: Varför minns man inte framtiden?
Han funderar på om han levt rätt liv, det liv han borde ha levt. Har han älskat rätt kvinna? Och så vidare. Det är lite svårt att redogöra för filmens handling. I alla fall för mig, eftersom jag hela tiden hörde en röst från filmduken som sa "Du känner hur dina ögonlock blir tyngre..."
MR NOBODY består av en väldig massa episoder ur Nemos liv, berättade lite huller om buller sådär. En del av de här episoderna är riktigt bra. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om en av de olika parallella trådarna.
Vidare är filmen ofta väldigt tjusig. Denna fransk-tysk-belgisk-kanadensiska film kan inte ha varit billig att göra, och den är inspelad i samtliga fyra länder. I synnerhet framtidsscenerna är imponerande med sina science fiction-landskap.
Men pretto-sci-fi är en irriterande genre. MR NOBODY är en pretentiös film. Allting är artificiellt och lite sökt. Här finns inga riktiga människor, all dialog är konstruerad, ingenting flyter naturligt. Precis som fallet är med Jonze och Gondrys verk.
Inte blir det bättre av att filmen är en timme för lång. Rhys Ifans medverkar i filmen - han verkar hålla på att bli något slags bisarr art house-favorit. Diane Kruger är också med och förgyller sina scener.
Men filmen funkar säkert bra som ambientbakgrund på en fest.
...Fast jag kan ge mig fan på att vissa typer kommer att njuta i fulla drag av det här. Jag känner ett par sådana människor. De skriker av smärta om man stänker vigvatten på dem.






(Biopremiär 30/7)

Telefonkö

Strax efter lunch idag, kanske vi två, halv tre-tiden passerade jag Storgatan och noterade att det satt ett 25-tal människor på trottoaren, lutande sig mot väggen mittemot Filmstaden. Förvisso stekte solen, men det var ju trots detta faktum ett märkligt ställe att slå sig ner och sola på. Men jag tänkte inte så mycket mer på det.
Strax efter sju passerade jag igen. Nu småregnade det och antalet människor hade utökats rejält. Vissa satt på stolar och de flesta hade paraplyer. Några åt av matsäckar.
Vad var det som försiggick? Jag frågade ett par ynglingar.
För femton år sedan kunde man fortfarande tvingas stå i kö till en telefonkiosk. När mobiltelefonen slog igenom, upphörde denna gamla fina tradition.
Men nu köas det alltså igen. Orsak:
Vid midnatt börjar mobilaffären på hörnet att sälja nya iPhone 4.
De köar för att få komma in och köpa en ny telefon.
En telefon!
Det handlar inte om en utförssäljning, där det gäller att komma in bland de första då varorna riskerar att ta slut för alltid. Det handlar om en nytillverkad telefon som kommer att finnas till försäljning ett bra tag framöver. Tar de slut går det att plocka in nya.
Folket i den långa kön är till större delen under 30, mest killar. Och de vill alltså bara vara först med en ny tillefån. I morgon ska de sitta på något kaffehak, dricka kaffe till överpris och stolt visa upp den nya ägodelen för sina polare. Det hade ju onekligen varit något att visa upp om man kommit över en lur sex månader innan officiell release. Men inte nu.
Dessutom tycker jag att iPhone är en rätt ful mobiltelefon. Alldeles för knubbig och lite flickig. När det gäller design är Xperia oerhört mycket snyggare.
Om man nu vill kasta ut 5-6000 spänn, eller vad de kostar, på en tillefån.
Gudrun Schyman kommer snart att elda upp en summa pengar motsvarande vad Sveriges alla män spenderar på iPhone 4.

Bio: The Boys are Back

Foton: Copyright (c) Walt Disney Motion Pictures Sweden
THE BOYS ARE BACK. Det låter som en actionkomedi. Det är det inte. På filmaffischen ståtar en smilande Clive Owen och man får intryck av att det är en komedi. Det är det inte heller.
Nej, det här är ett drama av Scott Hicks som gjorde SHINE, det där pianodramat. Den här gången bygger filmen på en bok av sportjournalisten Joe Warr, som skrivit om sitt liv. Men det handlar inte om sport.
Joe Warr är en engelsman boende i Australien. Han är lyckligt gift med en vacker kvinna och tillsammans har de en liten son, sexårige Artie. Joe har även en tonårig son, Harry, från ett tidigare äktenskap, men han bor i England och vill inte veta av sin far.
Redan i början av filmen får Joes fru cancer och dör. Tårarna sprutar. Joe försöker ensam ta hand om den strulige Artie och sköta hushållssysslorna. Det går inte så bra. Tårarna sprutar. Harry skickas motvilligt till Australien för att bo hos Joe över sommaren. Tårarna sprutar.
Men Joe gör så gott han kan. På Arties skola träffar han på Laura (Emma Booth), som ser ut som Traci Lords och har en dotter i Arties klass. Joe blir betuttad i Laura, men hon tycker att han krökar för mycket och lever som en gris. Tårarna sprutar.
Då försöker Joe skärpa sig och det går väl rätt bra.
Det är förstås inget fel på skådespeleriet i den här filmen. Det är bara det att det blir för mycket av precis allting. Det här får bygga på en sann historia hur mycket det vill (och en sann historia behöver ju inte betyda att filmen är bra), men det känns mest som en följetong ur valfri veckotidning.
Den här snyftaren kallas "upplyft-
ande historia" och den försöker vara fin och gripande på alla sätt. Det är den inte.
Men miljöerna från Australien är tjusiga, om man nu vill gå på bio och betala pengar för att se sådant.
Lille Artie är en fullkomligt vidrig ungjävel, han ser tammefan ut som Damien - hade Gregory Peck dykt upp, hade han genast rotat runt i ungens hår och hittat tre sexor i hårbotten. Det verkar vara något psykiskt fel på Artie, men det framgår aldrig riktigt.






(Biopremiär 30/7)

Fem minuter Thor!

Trailer till Sucker Punch

Det här ser ju makalöst snyggt ut. Men har vi otur är filmen totalt osebar. Vem vet?

Mina gamla VHS-recensioner, del 2 av 4

MYSTERIE
(Prisma)
orig.titel: Misterio
äks “Dagger Eyes” och “Murder Near Perfect”

Regi: Marcela Fernandez Violante och Carlo Vanzina
Med: Janet Ågren, Carole Bouquet, Duilio Del Prete, John Steiner, Gabriele Tinti, Jon Van Ness
Italien 1983

“En mycket stark action/ äventyrsfilm i samma anda som Bondfilmerna” står det på omslagets baksida. Jojo. Om man tycker att en italiensk giallo mot spionbakgrund känns som James Bond, kan det nog stämma. Men det tycker man ju inte.
     Den här filmen är mest intressant då Janet Ågren från Landskrona medverkar. Nio minuter in i filmen dyker hon upp, men redan 23 minuter in i filmen mördas hon med knivförsedd stödkäpp.
     En fet tysk turist i Rom råkar fotografera en krypskytt av en slump. Han gömmer filmrullen i sin lyxiga cigarrett-tändare. På kvällen plockar han upp det franska lyxfnasket Mystere (Bouquet) och hennes kollega (Ågren). Ågren stjäler tändaren utan att känna till dess innehåll. Tysken Mördas. Ågren mördas. Bouquet jagas av mordiska KGB-agenter.
     En karatekunnig amerikansk snut (amerikansk snut i Rom?!) försöker lösa fallet. Snuten kommer över en massa pengar, skiter i Bouquet, och drar till Hong Kong. Bouquet följer efter, och de försonas i sänghalmen.
     Mysterie är en ganska skoj film. En fartfylld biljakt är relativt välgjord, medan den avslutande karatefajten tillhör filmhistoriens sämsta. Fotot är mestadels bra, och John Steiner, som här spelar illasinnad KGB-agent, är som bekant alltid bäst.
     Den svenska texten är inte att leka med. Filmen verkar vara översatt av en Hermods-student. Bouquet till polisen: “Screw you!”. Översättning: “Knulla dig i örat!”. Eller: “I thought you didn't like white girls”. Översättning: “Jag trodde inte du gillade ödlor” (?!).


ONDSKANS SVARTA KATT
(VTC)
orig.titel: Il Gatto Nero

Regi: Lucio Fulci
Med: Patrick Magee, Mimsy Farmer, David Warbeck
Italien 1981

En av de få Fulci-filmer, vars svenska utgåva fortfarande går att få tag på lite varstans. Filmen gjordes 1981, samma år han även gjorde The Beyond och The House by the Cemetery, två extremt blodiga och lustiga filmer. Därför blev Fulcis fans besvikna över denna tama återgång till gotisk skräck.
     Själv tycker jag att Ondskans svarta katt är en rätt fascinerande film. Den påstår sig vara baserad på Poes novell, men bortsett från en svart katt och slutet med nämnda katt inmurad i en vägg, har filmen inget med Poe att göra.
     Ondskans svarta katt är otroligt skum och flippad. Patrick Magee (i en av sina sista roller) går omkring på en kyrkogård och spelar in ljud från de döda (?). Mimsy Farmer är en fotograf, som går omkring och...hm, jag vet inte riktigt vad hon gör.
     Folk i den lilla engelska byn dör på oförklarliga sätt. Den gemensamma nämnaren verkar vara Magees katt. Farmer forskar i fallet. David Warbeck är en polis som anländer för att reda ut det hela. Han hypnotiseras av katten, och blir påkörd av en bil, men överlever. Magee försöker döda katten, men den kommer tillbaka. Magee murar därför in katten och Farmer i sin källare. Katten jamar, och det hela avslöjas.
     Vad som egentligen försiggår i filmen tror jag inte ens manusförfattaren hade koll på. Det här är skitkonstigt. Men jag kan inte påstå annat än att jag gillar filmen litegrann. Tyvärr är filmen omskannad från widescreen till fullscreen, vilket medför att man i de (alltför) många närbilderna på ögon enbart ser näsroten!
     Men även om du nu inte råkar vara nasolog ska du inte hänga läpp för det, utan använd dina öron, då Pino Donaggios ledmotiv är strålande.


TÅGMARODÖRERNA
(Walthers video/ Cinehollywood)
orig.titel: L' Ultimo treno della notte
äks Night Train Murders

Regi: Aldo Lado
Med: Flavio Bucci, Macha Meril, Gianfranco De Grossi, Enrico Maria Salerno, Marino Berti, Franco Fabrizi, Irene Miracle, Laura D'Angelo
Italien 1971

Ibland kan man göra verkligt oväntade fynd i lumphandlar och dylikt. Som den här filmen, t ex. Jag hade inte den minsta aning om att den här megasleaziga italienska exploitation-rullen hade släppts i Sverige - jag kände inte ens till att gamla, goa Walthers Video distribuerade en serie filmer kallade Cinehollywood.
     Hört talas om Night Train Murder hade jag förstås gjort, och därför kanstade jag mig handlöst över detta Last House on the Left-plagiat. Wow, liksom. En film som börjar med en fin sång framförd av Demis Roussos (!) kan inte vara fel, i synnerhet inte som Ennio Morricone står för resten av musiken.
     Två flickor - en tyska och en italienska - ska åka tåg från Tyskland till Italien, där de ska fira jul hos italienskans föräldrar. Två knarkande ligister, som gör sitt bästa för att efterlikna David Hess, tar sig ombord på tåget, och då de inte har biljetter, gömmer de sig i flickornas kupé. Med på tåget finns även en mystisk kvinna, spelad av Mascha Meril från Deep Red.
     En av ligisterna våldtar Meril, som visar sig gilla vad hon utsätts för. Snart står hon på ligisternas sida. Utan att någon annan på tåget märker något, våldtar Meril och de två ligisterna våra hjältinnor i en drygt tjugo minuter lång scen. En förbipasserande gubbe blir indragen i kupén, och tvingas delta, innan han lyckas fly.
     En av flickorna försöker fly, och klättrar ut genom ett fönster. Hon dimper i backen, och slår ihjäl sig. Ligisterna dödar den andra flickan, och kastar ut henne genom ett fönster. Jag antar att de löst biljett till en Deep Red-avgång.
     Italienskans föräldrar väntar på tåget. När det anländer, och flickorna inte finns med, blir de konfunderade. På stationen träffar de Meril,och de två ligisterna. Meril har skadad benet, och då italienskans far är läkare, erbjuder han hjälp. De åker allihop hem till villan föräldrarna bor i.
     De båda flickornas lik upphittas, och när föräldrarna hör detta på radio, fattar de att det är deras gäster som ligger bakom. Fadern tar en stor, jävla rockhängare (eller vad det är) i metall, och spetsar den ene ligisten. Därefter hämtar han familjens hagelgevär, och skjuter ner den andre ligisten. Meril skonas. Slut.
     Nämen! Vilken upplyftande film! En av de sleazigaste jag äger. Filmen har inga som helst stilistiska grepp, och är på det hela taget rätt ful. Men den är hyfsat kompetent gjord, och allt annat än tråkig.
     Den svenska utgåvan är i letterbox, men har något urblekta färger. De svenska textremsorna är osedvanligt fula.


DARKMAN 2
(CIC)

Regi: Bradford May
Med: Larry Drake, Arnold Vosloo, Kim Delaney
USA 1994

Sam Raimi’s “Darkman” är en superhjälte-pastisch som nästan är mer Batman än Batman själv. När det nu är dags för uppföljare, gör man dem direkt för video, dock med en hyfsad budget, vilket gör att denna film ser något bättre ut än standard direkt-på-video-rullarna.
Raimi har nöjt sig med att producera tvåan, och han skulle nog behövts i regissörsstolen för den här uppföljaren lyfter aldrig riktigt, och känns lite småseg. Larry Drake spelar återigen den onde och farlige (och fule) Durant, som dog i förra filmen. Här återuppstår han, för att låta sig bekämpas av Darkman, som den här gången spelas av Arnold Vosloo, tidigare känd som den där skurken i Hard Target som Van Damme tömmer två pistolmagasin i. Darkman är fortfarande lika sönderbränd, och jobbar vidare på att försöka snida till en mask som inte förstörs efter några timmar. Herregud, det borde väl inte vara så svårt? En sådan mask fixade Henry Darrow åt Den Osynlige Mannen redan 1975!
     Det är hyfsat kompetent gjort, och Bradford May försöker lägga in Raimi-artade inslag, men regin är annars alltför stel och oinspirerad, och det hela håller inte riktigt. När detta skrivs, har Darkman III inte släppts än.

Dolph Lundgren ÄR The Killing Machine

From director Dolph Lundgren...
ICARUS heter tydligen numera THE KILLING MACHINE - en inte helt ovanlig titel. Svensk DVD-premiär i oktober.
Som vanligt ser Dolphan bättre ut nu när han är över 50 än han någonsin gjort, och det verkar ju vara fläskig och blodig action. Efter trailern kan man se flera klipp ur filmen.
...Och så är ju Bo Svenson med i den här! Jag har alltid velat se en film där Bo och Dolph spelar far och son. De är The Swedes och har en bilbärgningsfirma i en håla i mellanvästern. De smugglar hembränt, det är biljakter och det är knytnävsslagsmål. I uppföljaren måste de rycka in och jobba som sheriffer.

onsdag 28 juli 2010

Bio: Bröderna Karlsson

Foton: Bengt Wanselius, Calle Sjölin © 2010 Filmlance International AB

Släng en syltlök i din Martini och slå dig ner framför brasan, så tar vi och pratar lite om Kjell Sundvall en stund. Han brukar ju anses vara en av Sveriges främsta regissörer publikt sett och ibland pratas det om att han gör filmer som nästan känns som Hollywoodfilm. Men hur är det egentligen med den saken?
Sundvall debuterade 1980 med den av många älskade TV-filmen VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET. Jag såg om den för några år sedan - och den är ju inte speciellt rolig. Dock betydligt bättre än uppföljaren.
Därefter följde några filmer för bio och TV jag nog inte sett, innan det 1996 var dags för det stora genombrottet med thrillern JÄGARNA. Publiken strömmade till biograferna för att se en svensk film som trots allt inte såg ut som vanlig svensk film. Man jämförde med slickade amerikanska actionthrillers.
Det är bara det, att hade JÄGARNA varit en amerikansk film, hade den gått på en obskyr kabelkanal klockan tre på natten när ingen tittar. Det är ju ingen vidare bra film. Eller tycker ni det?
SISTA KONTRAKTET (1998), filmen om Palmemordet, tyckte jag var betydligt bättre - även om jag i ärlighetens namn inte minns något alls av filmen. TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN har jag för mig var småkul, men hafsigt gjort.
Därefter började det gå utför. HUR SOM HELST ÄR HAN JÄVLIGT DÖD var kass och en hastigt realiserad idé. GRABBEN I GRAVEN BREDVID såg jag aldrig. Flygplansthrillern HOTET var riktigt, riktigt usel, det jag minns bäst är all ohämmad reklam för mobiltelefoner.
Hästfilm-
en VINNA-
RE OCH FÖRLO-
RARE från 2005 har jag inte heller sett, men de av mina kollegor som utsattes för den (hästkillarna!) är alla villiga att skriva under på att den är makalöst dålig. En kille övervägde att lämna pressvisningen.
Förutom detta har Kjell Sundvall mest gjort Beck och andra TV-produktioner.
Nu är han tillbaka på biograferna med vad jag antar ska vara en bred komedi för hela familjen. BRÖDERNA KARLSSON. I centrum har vi Björn Bengtsson som Nicklas Bering, en framgångsrik, 36-årig stockholmsadvokat som dock ständigt har otur på kärleksfronten. Men så presenteras han för sin nya kollega Clara (Tuva Novotny) som han fattar tycke för. Till hans stora glädje besvaras hans känslor.
Det är bara det att Nicklas liv plötsligt blivit väldigt komplicerat. Han är nämligen adopterad och nu har hans biologiska mor gått bort. Då får han plötsligt veta att han har en för honom helt okänd bror uppe i Luleå. Nicklas tvingas åka upp dit och träffar Hasse Karlsson (Bengtsson igen) - hans identiske enäggstvilling. Hasse har en liten gård, är gift och har två barn. Den jobbige Hasse tvingar Nicklas att stanna över natten och vid middagsbordet berättar Hasses fru att mannen minsann konstant är otrogen.
Väl hemma i Stockholm ringer det en kväll på Nicklas dörr. Det är Hasse som oannonserat kommit för att överlämna en moraklocka. Påsättaren och festprissen våldgästar Nicklas, som får se sitt liv och karriär rasa samman, när alla tror att Hasse är Nicklas.
Komedier om tvillingar som vuxit upp åtskilda och ovetande om varandra går det tretton på dussinet av. Den överväg-
ande majori-
teten är bättre än BRÖDERNA KARLSSON. Kjell Sundvall har säkert gått in för att göra en riktigt tokrolig skrattfest. Fast själv kunde jag för det mesta hålla mig för skratt.
Humorn i filmen bygger främst på att huvudpersonerna ska hamna i pinsamma situationer. Och det hade kanske funkat - om detta vore en film med, säg, Jim Carrey. Men det här är ingen Jim Carrey-film.
Hasse Karlsson - som av någon anledning inte pratar norrländska och har samma frisyr som Nicklas redan från början - är en riktigt jobbig typ. Han är direkt imbecill och totalt socialt inkompetent. Han är inte socialt inkompetent på ett roligt sätt - som Steve Martin i SUPERNOLLAN, och han är inte utflippat vulgär som Stiffler i AMERICAN PIE. Hasse är imbecill och socialt inkompetent på ett sätt som gör att jag vill ge honom på käften.
Nicklas Bering är en vek och velig kille. Om det inte vore för att han har tummen mitt i handen, hade inget av det som händer i filmen inträffat. Aldrig någonsin gör Nicklas och Hasse några logiska försök att bevisa att de är två olika personer, genom att till exempel visa upp legitimation.
"Men det här är ju en fars, det hör genren till!" Visst. Men BRÖDERNA KARLSSON utspelar sig i något slags realistisk miljö. Jag köpte inte situationerna.
...Detta hindrar dock inte filmen från att ha några roliga scener. En naken Nicklas iförd svart sopsäck på kontoret är ju kul (snoppvarning utfärdad). Jessica Zandén som sprängkåt hustru till Nicklas chef (Johan Rabaeus) är jättebra.
Tuva Novotny verkar vara med i alla svenska filmer som görs just nu, känns det som. I bioaktuella FÖR KÄRLEKEN är hon skittråkig, nästan dålig. Här är hon dock motsatsen. Förälskelsen i början av filmen känns övertygande och det är riktigt gulligt, och jag hade hellre sett mer av det än av Hasse Karlsson prata med munnen full av gratissnittar. Novotnys Clara är söt och attraktiv i tantfrisyr. Fast sedan har hon inte så mycket mer att göra. Bengtsson och Zandén får tillsammans med den bisarre, mustaschprydde vaktmästaren Jesper (Per Andersson) dra hela komedilasset.
Vanna Rosenberg har jag alltid tyckt är tradig. Här spelar hon dessutom en tradig kvinna.
BRÖDERNA KARLSSON är förresten en rätt ful och grå film. Varför begriper jag inte.
En gång på 90-talet såg jag Sundvall äta middag på en uteservering på Stureplan. Han var iförd en keps det stod "Jägarna" på. Det såg väldigt roligt ut.






(Biopremiär 29/7)

Bio: Trollkarlens lärling

När jag var barn var jag otroligt fascinerad av kung Arthur, riddarna av runda bordet och framför allt av Excalibur - hela grejen med the Lady of the Lake som håller upp svärdet ur sjön fick min fantasi att skena iväg. Jag minns att när jag började högstadiet blev vi av vår svenskfröken ombedda att skriva lite om en favoritbok. Jag valde en om de här riddarna, den mest klassiska versionen (fast i förenklad utgåva) vars författare flytt mig bakom vägen, men som var illustrerad av Howard Pyle. Fråga mig inte varför jag valde just den och inte något coolare.
I samma veva hade John Boormans EXCALIBUR premiär, en fantastisk film. Det är fortfarande en fantastisk film.
En av figurerna i de här berät-
telserna är förstås Merlin - fast jag var aldrig så förtjust i honom. Jag har alltid tyckt det är fusk med snubbar som kan trolla. Okej, TV-serien MR MERLIN var ju kul...
Disneys animerade 40-talsklassiker FANTASIA är en tekniskt sett makalöst imponerande film. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag brukar se om, det är den lite för trist för.
En av episoderna i denna film, vars främsta syfte var att presentera publiken för klassisk musik, var Trollkarlens lärling, i vilken Musse Pigg assisterade Merlin och såg till att golvmoppar och kvastar dansade omkring och ställde till det.
En Jerry Bruckheimer-produktion med Nicolas Cage i huvudrollen. Då förväntar man sig det värsta. Cage gladde oss alla med KICK-ASS och BAD LIEUTENANT, i vilka han var den Cage vi ju gillar. Men i alla de här blockbusterfilmerna brukar han vara den irriterande, jobbige Cage.
Herr Cage är faktiskt ganska återhållsam i rollen som Balthazar, en av de tre merlianerna; en gång Merlins lärlingar. Historien börjar på 700-talet, då Merlin kämpar mot sin ärkefiende Morgana LeFay. En av merlianerna; Horvath (Alfred Molina) förråder Merlin, som dödas. Den tredje merlianen, Veronica (Monica Bellucci) har oturen att lösas upp och hållas fången i en kruka tillsammans med Morgana. Ja, det vetefan hur det går till, men jag tror det är något elektroniskt. Den finns även för inomhusbruk och heter då Magic Hole.
Tusen år senare råkar tioårige Dave hamna i en mystisk antikaffär i New York, inte oväntat är dess ägare Balthazar, som inte åldrats alls. Den gamle trollkarlen inser att Dave är lärljungen han väntat på i tusen år och ger grabben en magisk drakring; den verkar funka lite som Gröna Lyktans ring. Killen är förutspådd att växa upp till världens mäktigaste trollkarl.
Men då råkar även Horvath slippa loss och det blir fajting och Dave tror att han inbillat sig allt.
Tio år senare spelas Dave av Jay Baruchel. Han är en lagom bortkommen tekniknörd som råkar träffa på sin barndoms kärlek Becky (Teresa Palmer) som han gör tafatta försök att stöta på. Hon jobbar på en liten radiostation och spelar trist musik för filmens soundtrack.
Men Dave träffar även på Balthazar på nytt. Horvath är tillbaka och denne slemme trollkarl tänker hitta krukan med Morgana och släppa henne lös, och då kommer hon se till satt världen går under. Alltså måste Dave utbildas så att han kan assistera och kämpa mot ondskan han med.
Jag måste erkänna att TROLLKARLENS LÄRLING, i regi av Jon Turtletaub, blev en angenäm överraskning. Väldigt oväntat, jag hade väntat mig något jobbigt som TRANSFORMERS 2. Jag kan ju inte påstå att trailern till den här bådade gott.
Det är alltid jobbigt att se på strider där folk kastar gnistrande CGI-effekter på varandra, det är det även i den här filmen och det finns några sådana scener. Men däremellan är det riktigt trevligt och ofta roligt. Till stor del beroende på unge Baruchel, som inte är en standardhjälte - jämför med frikadellen som spelade Percy Jackson på bio i våras. Självklart är det även en fördel att filmen har en utmärkt skådespelare som Alfred Molina i skurkrollen. Bellucci är dock inte med mer än fem minuter sammanlagt.
Här finns många bra oneliners, flera kul episoder, och i mitten återges handlingen i Disneys tecknade Musse Pigg-historia, när Dave inser att han har tio minuter på sig att städa sitt källartillhåll.
Efter eftertexterna kommer en väldigt kort scen som inte helt oväntat pekar på en uppföljare. I denna snutt förekommer även Musses strutformade, stjärnprydda mössa från FANTASIA.
Filmen innehåller ett STAR WARS-skämt





(Biopremiär 28/7)

tisdag 27 juli 2010

Det här slog mig just (angående mangadomen)

Jag har ju inte skrivit något om fallet med den där mangaöversättaren (som jag är flyktigt bekant med) som dömts för innehav av tecknad "barnporr". Alla andra skrev om det och jag hade väl inte så mycket att tillägga, mer än att alla som samlar på Robert Crumbs serier ligger risigt till...
Men när jag vid lunchtid idag satt och drack kaffe och läste Sydsvenskan, kom jag att tänka på något som verkligen har med det här att göra, och som jag glömt bort. Fram tills den där koppen kaffe, alltså.
När nummer ett av den nu nerlagda serietidningen Manga Mania kom ut, recenserade jag den över nästan en helsida i Helsingborgs Dagblad. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i manga, men jag skaffade nummer ett för att se om det var något att ha. Och jag måste säga att jag ryggade tillbaka när jag läste serierna i tidningen.
Jag vill minnas att Manga Manias målgrupp - enligt en på förlaget - var ungar mellan tolv och sexton, give or take. Den var i alla fall betydligt yngre än jag trodde efter att ha läst tidningen. Själv var jag runt 35.
Detta första nummer innehöll massor av lättklädda skolflickor och svettiga killar och gubbar som antingen tittade på-, smög efter- eller fantiserade om dessa flickor och deras kroppsdelar. Jag blev rätt ställd. Jag hade sett regelrätta japanska porrserier innan dess. Jag hade sett groteska animéfilmer med tentakelsex.
Det jag reagerade mest på var att man ingenstans i tidningen presenterade serierna och den kultur de bygger på, inte ett ord om Japans dyrkan av barndomen som livets bästa tid; något som bland annat lett till den för oss västerlänningar väldigt suspekta skolflicksfetischismen i Japan. Och därför tyckte jag att dessa japanska mainstreamserier kändes mer kinky och bisarra än de mer beryktade, perversa avarterna.
Jag påpekade detta i min recension. Det kändes lite obehagligt och gubbsjukt (annars ett uttryck jag hatar) att läsa tidningen - åtminstone för mig som vuxen man. Dock ville jag förstås inte förbjuda någonting, tidningen var ju egentligen harmlös. Fast jag hade på känn att den kunde misstolkas i vissa kretsar...
Det dröjde inte länge innan min recension blev ett hett diskussionsämne på nätet. Alla mangadårar avskydde mig och kallade mig "moralkärringen på HD" - well, now that's a first! Någon såg dessutom till att läcka ut mitt telefonnummer, vilket ledde till att jag fick byta nummer. Det började ringa tosiga mangafans. De var fan inte kloka.
Jag fick även ett långt mail från den nu åtalade översättaren, i vilket han förklarade det mesta av tidningens innehåll och vad serierna anspelade på. Det mailet borde faktiskt publicerats i tidningen som programförklaring.
Några år senare fick jag höra att redaktionen för Manga Mania kommenterat min recension med "För det första är det Pidde Andersson som skrivit recensionen, och för det andra har han ju rätt!"
Nu sitter vi här med en extremt kontroversiell dom. Och vad kan jag säga, mer än Vad var det jag sa?

The Expendables i Sverige

Sverige har försetts med en ny bio- och DVD-distributör: Future Film. Kul! Och vilken blir deras första release, om inte THE EXPENDABLES, som går upp den trettonde augusti - samma datum som i USA. Jepp, ni vet vad som gäller - vi får inte tillåta att Julia Roberts-filmen som går upp samma dag spelar in mer pengar!
Övriga filmer som Future Film kommer att släppa är bland annat THE CRAZIES och BROOKLYN'S FINEST.

Foto copyright (c) Future Film Distribution Sweden AB

Mina gamla VHS-recensioner, del 1 av 4

Dario Argento läser andra numret av magasin defekt 1996.

I mitten av 1990-talet gav jag och Magnus Paulsson ut den numera legendariska filmtidningen magasin defekt (som skulle stavas just så). Uppenbarligen gjorde vår lilla tidning (som trots allt var ett hyfsat glassigt magasin) djupt intryck på folk. Det här var ju innan DVD:ns ankomst och Internet var fortfarande något väldigt få hade tillgång till.
Jag hittade digitala versioner av några av mina gamla VHS-recensioner från defekt. Jag tänkte att jag ju kan reprisera dem här. Jag återger dem rätt upp och ner, utan att redigera dem. Jag var en väldigt ung man när jag skrev dem, kanske har min smak förändrats (men troligen inte). Min stil har kanske förändrats den med. Ibland smög det sig in grava faktafel i defekts recensioner och artiklar, eftersom vi inte kunde kolla fakta på nätet. Dessutom var vi inte anala samlare, något som gjorde att vi hatades av just anala samlare.
Nåja.
Här är första delen av fyra i min nya samlarserie!



AMERICAN YAKUZA
(Filmco)
Regi: Frank Capello
Med: Viggo Mortensen, Michael Nouri, Ryo Ishibashi
USA 1994

En liten överraskning på actionvideofronten. Vad som borde blivit ännu en dussinactionrulle, blir plötsligt intressant och bra, p g a att hjälten spelas av Viggo Mortensen, och av att den är snygg och kompetent gjord.
Yakuzan, den japanska maffian, breder ut sig i USA. Mortensen spelar en agent som infiltrerar yakuzan, och blir intagen som medlem. Snart utvecklas en vänskap mellan honom och den lokale yakuzaledaren. Föga originellt, men konceptet har funkat tidigare, och funkar även nu.
Även den italienska maffian, ledd av den cigarrökande Michael Nouri (som säger "fuck" så ofta som möjligt) dyker upp, och försöker sätta käppar i hjulet för yakuzan.
I sann Hong Kong-anda handlar det mycket om Ära, Heder och Blodsband, men filmens raison d'être är de många, och klart John Woo-inspirerade eldstriderna. Folk skjuter med en pistol i varje hand, samtidigt som de kastar sig (filmat i slowmotion, såklart).
Scenen där Mortensen åker omkring i en skåpbil tillsammans med några skrattande och sjungande japaner, som envisas med att spela lustig japansk popmusik borde bli klassisk.


OPEN FIRE
(Egmont)
Regi: Kurt Anderson
Med: Jeff Wincott, Patrick Kilpatrick, Mimi Craven
USA/Canada 1994

Kanadensiska bolaget Image Organization, drivet av producenten Pierre David, brukar vara pålitliga när det gäller snabbproducerade actionrullar där underhållningshalten är lika hög som våldshalten. Det rör sig om kompetent tillyxade filmer, som påminner om TV-deckare, förlängda med hjälp av brutala, väkoreograferade kampsportsdrabbningar. Jag har en viss svaghet även för Jeff Wincott, känd från odödliga klassiker som ”Martial Law II: Under Cover”, ”Mission of Justice”, och ”Martial Outlaw”, en kanadensare som faktiskt agerade på film och TV långt innan han blev martial arts-stjärna. Han är alltså inte ännu en i raden av kampsportare som skaffat sig filmkontrakt. Wincott agerar lika bra som han sparkar motståndarna sönder och samman. Med lite bättre tur borde han ha blivit en större stjärna än töntar som Steven Seagal och van Damme. För övrigt är han bror till Michael Wincott, dvs Top Dollar i ”The Crow”! Image slår hårt på trumman för Open Fire. Tillsammans med recensionskassetten medfölde ett texthäfte författat av produktionsfolket själva. Korta biografier om de medverkande framför och bakom kameran är alltid intressant, men i övrigt är det mest en massa uttalanden om hur bra och ovanlig filmen är.
Open Fire är varken bra eller ovanlig. Det här är Die Hard rakt av. Ett gäng hårdföra bovar ockuperar någon sorts kemisk fabrik, och tar arbetarna som gisslan. De - bovarna alltså - tänker framställa nervgas. FBI och polisen omringar stället, men vågar inte göra något. Wincott är en fd FBI-agent, vars far finns bland gisslan.
FBI skickar hem Wincott, men självklart tar sig vår hjälte in i fabriken ändå, och dödar rutinmässigt alla bovarna.
Man sitter filmen igenom och retar sig på alla stölder. Okay om de gjort en Die Hard i ny miljö, men detta är för likt originalet. Det finns t o m en scen, i vilken Wincott hänger i en hisstrumma, som fylls med eld efter en explosion. Slutstriden står mellan Wincott och Kilpatrick i ett verktygsskjul. Har vi inte sett detta tidigare? Jojomen. En nästan identisk scen återfinns i Hong Kong-rullen In the Line of Duty med Michelle Khan.
Fajterna är självklart väl genomförda, men alltför likartade, och går aldrig över gränsen som i Wincotts tidigare filmer. Vi får inte se Wincott utföra sitt varumärke, dvs att med hjälp av två käppar slå sönder alla ben i motståndarens kropp, nerifrån och upp, som om han spelar xylofon. Regin är osedvanligt träig. Med andra ord, Open Fire är en rätt tråkig film.
...Hm. Jag upptäckte just att jag faktiskt suttit och skrivit en lång, ingående recension av en ointressant dussinrulle. Tja, någon ska ju göra det.



SERIAL MOM
(Filmco)
Regi: John Waters
Med: Kathleen Turner, Sam Waterson, Mink Stole, Ricki Lake, Traci Lords, L7
USA 1993

Vågen! Vågen! Serial mom är en otrolig film! Jag kunde omöjligt sitta ner när jag såg den - jag gjorde vågen stup i ett!
Enligt ett av recensionscitaten på kassettens omslag, är detta Waters mest helgjutna komedi, och det måste nog stämma. Jag kunde omöjligt slita mig från TV:n. Det här var så fantastisk bra och roligt, att jag inte visste till mig.
Kathleen Turner är minst sagt strålande som den Doris Dayiga hemmafrun, som spårar ur, och förvandlas till USAs populäraste massmördare. Jodå, som satir över människans fascination över-, och medias spekulationer i våld, är Serial mom betydligt bättre än den i mitt tycke rätt kassa Natural Born Killers (fast jag antar att herr medredaktör Paulsson allt annat än håller med på den punkten).
Är man dessutom något så när bevandrad i psykotronisk film, kan man även avnjuta flertalet scener med filmanknytning. Bl a ser vi en kille som läser en Betty Page-tidning, och senare går hem och hetsar upp sig med Chesty Morgan-filmen Double Agent 73. Wooga wooga.
Till filmens absoluta höjdpunkter hör scenen med rockkonserten, där L7 uppträder under namnet Camel Lips. Turner flyr in i publikhavet, men blir igenkänd, och gör stor succé. Hyr eller dö!



LIKET SOM FÖRSVANN
(Walthers video/ Cinehollywood)
äks Silence the Witness
Regi: Giuseppe Rosati
Med: Bekim Fehmin, Rosanna Schaffino
Italien 1970

Ännu en film i Walthers för mig okända Cinehollywood-serie. Det här är en thriller om en läkare, som blir indragen i en mordhistoria med maffian och toppolitiker inblandade.
Två skurkar mördar en polis. När de kör från brottsplatsen, håller de på att krocka med läkaren. Skurkarna kör av vägen. Den ene dör, medan den andre blir svårt skadad. Läkaren rusar in i bilen för att erbjuda hjälp. Den sårade skickar iväg läkaren till en telefon i närheten. Där stöter läkaren på en polisbil. När han tillsammans med poliserna återkommer till olycksplatsen, har skurkarnas bil försvunnit. Poliserna tror inte på läkarens historia.
Läkarens liv blir alltmer komplicerat. Sjuksystern på hans privatklinik säger upp sig. Han och hans fru blir vräkta. Han kopplas ihop med mordet på en hora. Och så vidare. Visst är det maffian som försöker sätta dit honom.
Det här är en helt okay film - fram till slutet. Silence the Witness lider nämligen av vad som på fackspråk brukar kallas an irritating non-ending. Men musiken är rätt fräck (även om jag saknar bongos). Filmen är släppt i letterbox.


Jack Hill läser första numret av magasin defekt 1995.

måndag 26 juli 2010

Jag recenserar Faceless

För en tid sedan släpptes Jess Francos FACELESS från 1988 på DVD i USA. Fin film. Sexscen filmad genom akvarium. Jag recenserar filmen på främmande språk HÄR.

Champagnepartiet...?!

Nedanstående pressrelease dök upp idag. Öh. Va?
Det har kanske skrivits och pratats mycket om de här på sistone, vad vet jag, men jag har inte hört talas om dem förr.
Väldigt illa valt namn - men det känns som om delar av programmet kunde vara skrivet av mig. Annat skriver jag inte under på.
TOPPRAFFEL! är en hyfsat opolitisk blogg. Men ändå. Att ange "större presstöd för mindre tidningar" redan som andra punkt bland de viktigaste frågorna är ju unikt. Men varför ska kollektivtrafiken vara fri enbart i stor-Stockholm? Jag har slutat åka buss i Malmö eftersom det är löjligt dyrt; när jag flyttade hit lade jag flera hundra kronor i veckan på bussfärder, innan jag insåg att jag lika gärna kan promenera.
Inte ett ord om flyktingpolitik och sådant.
Synd att jag inte är så förtjust i champagne. Det vore bättre med gratis whisky på kvällarna.
Men allvarligt talat. Vem fan röstar på ett parti som heter Champagnepartiet?
Här är pressreleasen:


Champagnepartiet på väg in i riksdagen

2010-07-26 00:58
Champagnepartiet på väg in i riksdagen
Champagnepartiet tar nu upp kampen på allvar om ett ekonomiskt friskare Sverige i fyra år framåt. Ett Sverige som jag och många med mig vill leva i ett bra tag till även om vårt partinamn klingar lite skumpigt är vi definitivt inget överklassparti, tvärtom. Med vår framfart och kaliber kommer vi att kunna tala till punkt i media under valrörelsen och visa att vi är ett seriöst parti att räkna med på valdagen säger Peter von Walden.
Vi känner att det är dags för Sverige att öppna portarna till ett framtidsparti som slåss för dom svaga i samhället, som vill göra sin röst hörd och alla dom som vill kunna dricka champagne men inte har råd. Partiets 12 viktigaste frågor!

1. Lägre skatter för låginkomsttagare
2. Större presstöd för mindre tidningar
3. Sänkt restaurangmoms
4. Skatterabatter till unga företagare
5. Bort med revisorer för småföretagare
6. Höjda bensin-/utsläppsavgifter
7. Höjda skatter på biltullar
8. Inga STÖD-pengar till vissa statliga företag som går dåligt
9. Fri kollektivtrafik i Stor-Sthlmsområdet
10. Fritt att deklarera inkomster under 55.000 SEK
11. Förenkla alla skatteregler
12. Fri Champagne mellan 22-02 på samtliga krogar
Champagnepartiet kommer inte bara vara de roligaste partiet i valrörelsen utan kommer även att bjuda alla på champagne under hela valkampanjsturnén, fortsätter Peter von Walden.
Med våra 9.2 % från Demoskop senaste mätning ger det oss en klar bild på vart vi är på väg, nämligen in i riksdagen med stormsteg säger en nöjd partiordförande Peter von Walden
Välkommen till Champagnepartiet
Peter von Walden
Partiordförande
0763088022
http://www.facebook.com/#%21/group.php?gid=113408118697507&ref=ts

Champagnepartiet är partiet som är mer än ett vanligt parti. Vi är en mix av de bästa tänkbara i alla färger.

söndag 25 juli 2010

Halldoff död

Fan, jag hade helt missat att Janne Halldoff gått och dött. Jag läste om det alldeles nyss i Kalle Linds blogg En man med ett skägg.
Någon gång i slutet av 1990-talet attackerades jag av Sveriges Radios Gunnar Bohlin med en mikrofon i högsta hugg. "Om jag säger Janne Halldoff, vad säger du då?" undrade han. Jag svarade med att citera - och imitera - Ernst-Hugo Järegård ur Halldoffs CHEZ NOUS. Jag minns inte exakt nu, men Järegård äger en sexklubb i filmen och pratar om att det ur högtalarna strömmar Segovia.
Jag såg en hel del Halldoff på den tiden. Jag såg nog hela hans produktion, förresten. Han var rätt ojämn. Ibland jättebra. Ibland totalt jävla osebar (som STENANSIKTET med Ted Gärdestad). Men alltid intressant.
Som barn såg jag FIRMAFESTEN på TV. Det torde ha varit i slutet av 70-talet. Dagen efter berättade jag för min moster att jag sett den, varpå hon frågade "Får du se på sådana porrfilmer?". Det dröjde två decennier innan jag lyckades se om FIRMAFESTEN. Det enda jag kom ihåg från TV-visningen var sexscenerna. Och att Lasse Berghagen medverkade.

Litterära parodier

Det är söndag och blåsten till trots var jag ute och flanerade. Fast jag väntade tills det blåste lite mindre och solen tittade fram.
Jag hade turen att råka passera Stortorget just som den dansande polisen framträdde. Jag gissar att idag var sista dagen. En rätt stor klunga människor hade stannat upp och utgjorde applåderande publik. Precis som för en vecka sedan var det roligare att betrakta publiken, i synnerhet de som inte kände till att det handlar om en performance. En tjej med okänd dialekt pratade i mobil och sa "Jag är på Stortorget och ser på ... en polis som ... öh ... dansar..."
Som jag ju så ofta gör tittade jag in om Hamrelius och plockade lite bland de engelskspråkiga böckerna.
Jag läste aldrig "Pride and prejudice and zombies" när den kom för, vad var det, ett eller två år sedan. Visst, den fick rätt bra kritik, men det hela lät som något som hade varit kul på fem sidor i MAD och inte som en hel roman.
Nu har "skräckparodier på klassisk litteratur" - eller vad jag ska kalla det - blivit en egen genre. På skräckbordet (Hamrelius har ett sådant) låg ett flertal liknande böcker. Och de känns inte så lockande. Visst, "Jane Slayre" är en kul titel, men jag vet inte om det är så kul med en hel roman om Jane Eyre som vampyrjägare. Eller den där om Henrik den åttonde som varulv, vad den nu heter. Ett skämt på 400 sidor är för mycket. Det är som filmen EN DING, DING, DING, DING VÄRLD - tre timmar slapstick.
Hmm.
Men det finns kanske en hacka att tjäna här? Kanske är det läge att börja skriva skräckparodier på svenska klassiker?
"Blodröda rummet".
"Doktor Glas & herr Hyde".
"Kungsgatan som Gud glömde".

lördag 24 juli 2010

DVD: Deadly Impact

DEADLY IMPACT (Twentieth Century Fox)
Robert Kurtzman var en gång i tiden K:et in make up-effekttrion KNB (de överiga heter Nicotero och Berger). Sedan ett tiotal år tillbaka händer det att Kurtzman även regisserar, och då förväntar man sig förstås något som innehåller massor av, just det, make up-effekter.
Därför blev jag lite förvånad när jag såg den här thrillern av standardsnitt. DEADLY IMPACT - det låter som en martial arts-rulle. Men det är det inte.
Filmen öppnar märkligt trist med att en polis håller på att klä en julgran och hans kollega Tom Armstrong (Sean Patrick Flanery; TV:s Young Indiana Jones, och en kille som mest ser ut som Michael J Fox) kommer in. Den vissnaste öppning jag sett på länge, ingen tuff etableringsbild eller några finesser.
Då piper Toms personsökare och de måste genast ut på uppdrag - Toms ärkefiende The Lion har slagit till igen. The Lion är en tosing som spränger saker i luften och ingen vet vem han är. När nu DEADLY IMPACTS prolog fortsätter blir det plötsligt väldigt bra, oväntat svettigt.
Poliserna och en bombpatrull anländer nämligen till ett hus i vars källare Toms fru är fastbunden vid en pelare. Hela kåken är full med C-4. Fäst vid frugans bröst finns en anordning som desarmerar de tidsinställda bomberna. Det är bara det att enda sättet att desarmera bomberna, är att skjuta ett skott genom anordningen och därmed även genom frugan. Om detta inte görs, kommer hela kvarteret att sprängas i luften. Toms val är att antingen döda sin fru, eller låta flera dussin människor - inklusive frugan - dö.
Åtta år efter att ha skjutit ihjäl sin fru, sitter Tom i Mexiko och super, när en raffig dam från FBI letar upp honom. FBI behöver hans hjälp - The Lion är tillbaka. Tom låter sig övertalas och åker hem till Albuquerque, New Mexico.
...Och därefter rullar det på som ett avsnitt av en TV-deckare. Vilket detta på sätt och vis är - filmen är producerad av MGM Television, men innehåller blod och svordomar.
The Lion spelas av Joe Pantoliano, och han är bra, som han brukar vara. Härligt galen och säger saker som "Saving your wife is not an option". I en scen har han tagit sig in i Toms hem och medan han går runt där, passar han på att pissa i en guldfiskskål. Fantastiskt!
DEADLY IMPACT är en okej liten film. Efter inledningen hoppades jag att den skulle vara bättre än den var, men det är ingen plåga att titta på filmen. Mitt betyg är lite luddigt.

fredag 23 juli 2010

Kändisspotting på Norra Vallgatan

Det har varit en ganska kändisspäckad vecka. Både Ingvar Andersson och Maj Sjöwall. Men de båda överskuggades av Klabbarparn.
Jodå, Michael Segerström var på vernissagefesten för Sjöwall/Wahlöö-utställningen. Men han verkade inte ha lust att prata om Åsa-Nisse, han såg lite besvärad ut. Och jag vågade inte ens nämna PÅ KURS MED KURT.
Men tidigare nu ikväll såg jag veckans störste kändis.
Iförd kostym och solglasögon korsade han Norra Vallgatan...



...Kjell Lönnå.

...Och här har vi Thor

Inte bara Kapten Amerika har fått en affisch, så här ser promoaffischen till THOR ut:

Machete & The Expendables - igen!

Alice in Wonderland with machine guns

SUCKER PUNCH. Vad är SUCKER PUNCH? Zack Snyders nya film. Killen som gjorde WATCHMEN och 300. I mars nästa år ska den ha premiär.
Storyn verkar skitkonstig. Något som en tös som på 1950-talet sitter inlåst på ett mentalsjukhus och har hamnat i en drömvärld, och som måste stjäla fem prylar för att kunna fly.
Det låter som om resultatet kan bli precis hur som helst.
Men det spelar ingen roll.
Jag vill inte missa en film vars promoaffischer ser ut så här:

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx