måndag 31 maj 2010

DVD: Grotesque

GROTESQUE (Njutafilms)
Den här filmen har jag nämnt ett par gånger tidigare här på TOPPRAFFEL!, eftersom den totalförbjöds i England (och tydligen även i Norge). GROTESQUE har nämligen ett rykte om sig att vara värre än värst när det gäller sadistiskt våld, och till skillnad från SAW och HOSTEL hävdade censurinstanserna att denna japanska motsvarighet saknar handling och ordentliga rollfigurer. Enligt de bekanta som sett filmen skulle den dessutom vara ren skit.
Nu har jag sett GROTESQUE. De perverterade dårfinkarna på Njutafilms har nämligen släppt filmhelvetet på DVD i Sverige - och att rullen förbjudits i andra länder kan man ju alltid använda i marknadsföringssyfte!
Kôju Shiraishi står för manus och regi. Fast mycket till manus är det inte. Det här visade sig nämligen vara värre - kvalitetsmässigt - än jag trodde. GROTESQUE inleds med att ett par vi inte introducerats för promenerar längs en trottoar. Det är kväll eller natt, och ut ur en skåpbil kliver en tredje person; en karl som klubbar ner mannen och kvinnan, och slänger in dem i sin bil.
De två vaknar upp i en källarlokal. De är fastspända vid varsin vridbar bordsskiva, och deras kidnappare - en medelålders, omaskerad man - pratar lugnt och stilla med dem. Han säger att han tänker låta dem gå om de kan hetsa upp honom sexuellt, varpå han sliter upp kvinnans kläder, suger på hennes bröst och för upp några fingrar där solen inte lyser. Därefter låter han den bundne mannen lukta på hans fuktiga fingrar. 
Nu följer en flashback. Mannen och kvinnan sitter på en restaurang. Vi får veta att det är första gången de träffas. På väg från restaurangen blir de nerklubbade.
Tillbaka i källaren. Nu dyker kidnapparen upp iförd kirurgoutfit; gröna kläder, grön mössa och munskydd. Och han håller en motorsåg i högsta hugg. Han sågar av mannens fingrar. Sedan gör han ett halsband av fingrarna och hänger det runt kvinnans hals. Men mannen måste ju också få ett fint halsband, så han sågar i kvinnan också. Kirurgen tycker även att det är på sin plats att hamra in spik i mannens könsorgan, innan han skär av det. Kvinnan råkar ut för något som känns inspirerat av THE NEW YORK RIPPER, fast kirurgen använder en stor sax och inte rakblad.
Plötsligt vaknar paret upp i en ljus sjukhussal. Kirurgen har skött om deras sår och bjuder på mat. Här blev jag lite konfunderad. På DVD:n omslag står det något om att kirurgen mitt i alltihop blir trevlig och hjälpsam. Själv tolkade jag detta som en drömsekvens. I synnerhet som de snart åter vaknar upp i källaren, för mer tortyr.
Avslöjar jag för mycket av handlingen? Vilken handling? Nå, jag ska inte berätta mer nu, men jag måste nämna att upplösningen är minst sagt ... vansinnig. Jag undrar han fan Shiraishi kom på det som händer.
GROTESQUE varar inte speciellt länge; drygt 70 minuter. Ändå lyckas den bli seg och tråkig. Det förekommer bara tre skådisar i filmen (fråga mig inte hur man fick tag på folk som ställde upp på den här). De presenteras knappt. 90% av filmen är bara ultrasnaskig, grafisk tortyr - precis som jag beskriver här ovan. Eftersom det dessutom är så sexualiserat, blir det ännu snaskigare. Eftersom vi inte precis lärt känna huvudpersonerna, blir GROTESQUE dramaturgiskt sett en porrfilm; detta är verkligen tortyrporr i långt större utsträckning än till exempel HOSTEL. En man och en kvinna torteras i närgågna bilder. That's it. Ingen spänning. Ingen handling. Ingen humor heller, för den delen. Dessutom blev jag lite förvånad över hur ful och slarvig filmen är; i alla fall alla de scener som saknar våld. Som restaurangbesöket. Och förtextsekvensen.
Vad är det egentligen med japaner? Varför är alla filmer av den här typen japanska? Minns GUINEA PIG-serien på 80-talet; en rad videofilmer gjorda av en (eller flera?) mangtecknare, och som många trodde var autentisk snuff. I synnerhet filmen om samurajen som styckar en tjej - är det den som heter FLOWER OF FLESH AND BLOOD? Charlie Sheen råkade ju få tag på en GUINEA PIG-film, trodde det var snuff och kontaktade rättvisan. Kassetten härstammade från nyligen bortgångne skräckspecialisten Chas. Balun, som råkade lite illa ut. Men självklart var det inte snuff. Det handlade bara om en smaklös våldsfilm utan handling.
...Och på sätt och vis känns GROTESQUE som ännu en film i GUINEA PIG-serien. Jag tycker att det här är totalt värdelöst, jag förstår absolut inte nöjet i det här. Fast du är kanske sjuk i huvudet och älskar det. Eller så är du ung och försöker tänja på gränserna; se hur mycket du pallar med.
I sitt hemland var förresten filmen censurerad med några minuter. Jag skulle gissa att det är fingerfuckingscenen som fått stryka på foten; det förekommer pubishår och annat där, vilket är no-no i Japan.
Blanda inte ihop GROTESQUE med det bisarra gamla 80-talsrafflet med samma namn, och med Linda Blair i huvudrollen. 

Vinterskägg och Tintin

1960-62 gjorde Bonniers ett misslyckat försök att ge ut Tintin på svenska. Jag har aldrig sett de här albumen i verkligheten, aldrig hållit dem i mina händer; jag har bara läst och hört talas om dem och deras lite ... annorlunda översättning till svenska (Haddock fick inte dricka whisky, så han hinkar "Kalasmust").
Men i lördags var jag hemma hos Johannes Jazz, och vad hade han i bokhyllan, om inte de fyra Bonnieralbumen. Johnny Månsson passade på att föreviga ögonblicket då jag för första gången någonsin vidrör albumen.
Notera att jag fortfarande bär vinterskägg eftersom sommaren vägrar infinna sig.
Efter fotograferingen spårade kvällen ur.
(Herregud, kan det verkligen stämma att vi tittade på videon till "Ullared" och skrålade med? Jag minns ingenting...)

Mrs. Callahans little Harry blir 80!

Visst svindlar tanken.
Mannen med oxpiskan, Harry Callahan, Josey Wales - Clint Eastwood fyller 80 idag. Och karln är fortfarande lika aktiv som han var för 40 år sedan.
Jag misstänker att jag tillhör den sista generationen som tyckte - och tycker - att Clintan är den tuffaste som finns. När jag växte upp var Clintan fortfarande Statens Biografbyrås ärkefiende och alla moralisters nemesis. Visst, då härjade ju även Bronson, men Clint Eastwood var större, han var larger than life.
Jag har träffat eller åtminstone sett en lång rad filmstjärnor de senaste decennierna och har kanske blivit lite avtrubbad. Men när jag en gång var på en presskonferens med Clintan, och han stod kanske två meter bort och såg glad ut innan han slog sig ner på sin plats, kände jag nackhåren resa sig. Herregud - det är ju Clint Eastwood som står där!
Den första Clintanfilm jag såg, var APACHEÖVERFALLET VID CIMARRON PASS från 1958. Fast då visste jag inte vem Clintan var. Jag visste inte ens att han var med i filmen, förrän jag som vuxen läste en artikel om Eastwood i vilken filmen, och hans första, större roll, nämndes. Den här billiga westernfilmen visades som matiné när jag gick på lågstadiet. Jag konstaterar att Clintans popularitet ledde till att filmen fick nypremiär med hans namn i stora bokstäver, även om han inte har huvudrollen. Jag har inte sett filmen sedan dess, och det är drygt 35 år sedan. Den lär vara väldigt dålig - men jag kan tänka mig att den är helt okej.
Här skulle jag kunna illustrera texten med en ikonisk bild på Clint Eastwood. Men det gör jag inte. I stället tar jag och lyfter fram vad som troligen är Clintans minst kända film! THE WITCHES/LE STREGHE från 1967. Märklig antologifilm.

Min gamle vän och kollega Stefan Lindqvist har förresten även han skrivit en liten hyllningstext, som kan läsas HÄR.

Bio: Kommissarie Späck

 Foton: Alexandra Aristarhova © 2010 Sonet Film AB
För femton år sedan eller något i den stilen pratade jag och några polare om att göra en parodi på svenska polisfilmer. Vi hade en titel - DEN UTSKRATTADE POLISEN - och några gags. Fast vi kom aldrig längre än så. När nu Fredde Granberg gör debut som långfilmsregissör är det med "filmen vi aldrig gjorde".
    Jag har väl aldrig tillhört Granbergs främsta anhängare; jag tittade sällan på BYHÅLA (1991) med Ronny och Ragge, SNUTARNA (1994) var väl inte särdeles lyckad, och DR MUGG (2002) och HEM TILL MIDGÅRD (2003) har jag aldrig sett. Det är möjligt att jag dyrkat de här grejorna om jag vore yngre; jag var ändå hyfsat vuxen redan '91. Och jag är några år äldre än Fredde Granberg. De som var barn när BYHÅLA gick verkar älska serien. Granberg har jag bara träffat som hastigast en gång, han kom fram och skakade hand på Parkbaren i Göteborg för några år sedan. Han gav ett sympatiskt intryck.
    KOMMISSARIE SPÄCK är ett försök att göra en svensk film i samma tradition som TITTA VI FLYGER, TOP SECRET och DEN NAKNA PISTOLEN - filmer som i sin tur var inspirerade av 1950-talets MAD med alla så kallade eyeball kicks. Det har aldrig tidigare gjorts i Sverige, vilket ju är lite märkligt.

    Filmen öppnar med att Beckregissören Harald Hamrell spelar regissören Harald Hamrell, som blir brutalt mördad när han lagar middag. Polisen anländer till brottsplatsen och kommissarie Späck (Leif Andrée) misstänker genast att det handlar om ett självmord. Till saken hör att Hamrells kropp är genomborrad med ett stort antal knivar och köksredskap. Eftersom några andra lik också hittats, är Späck säker på att det är en seriesjälvmördare som härjar.
    Den ständigt ätande Späck och hans alltid fly förban-
nade kollega Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) förses med en ny partner, den alltid muntra och våldsbenägna Irene Snusk (Cecilia Frode), som av någon anledning är baserad på Lara Croft från TOMB RAIDER - vilket är lite märkligt. Vad har TOMB RAIDER med svenska poliser som Beck och Wallander att göra?
    Att försöka återge mer av handlingen är egentligen meningslöst. Det handlar bland annat om en liga som säljer piratkoperade filmer; filmer som inte gått upp på bio än, som DET SJUNDE INSEGLET 2, GÖTA KANAL 5 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - ÄNNU EN GÅNG. Men detta är förstås sekundärt. KOMMISSARIE SPÄCK skulle kunna handla om vad som helst, det går bara ut på att spruta ut så många skämt per minut som möjligt.
    Filmen börjar fantastiskt bra med en parodi på THX-loggan. "Denna film visas i ADHD". Därefter blir det svajigare. De senaste årens amerikanska filmer i genren har varit mer än lovligt usla; EPIC MOVIE och MEET THE SPARTANS och de där. De enda som riktigt kan stuket, är Zucker, Zucker och Abrahams, som skapade genren med TITTA VI FLYGER! 1980. Nej, Fredde Granberg är ingen Zucker eller Abrahams.
    KOMMISSARIE SPÄCK satsar självklart på "hit or miss", om ett skämt inte funkar kommer det ett nytt några sekunder senare. Tyvärr blir med oftare miss än hit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett problem är att jag inte tycker att Leif Andrée är rolig. Det är något med hans uppenbarelse och spelstil som gör att jag inte skrattar åt honom. Hedenberg som argsinte Grünvald funkar mycket bättre.

    Tajming är A och O i sådana här filmer, och där brister det också en del. Men vad som är positivt, är att filmen håller bra tempo, den blir aldrig tråkig, och förutom Harald Hamrell, dyker flera kända ansikten upp: Ulf Malmros har en videobutik, Markoolio är en pundare, Dogge Doggelita är ett pizzabud, och Kjell Bergqvist är strikt polis. Späcks chef, Margareta Orehn, spelas av Per Morberg.
    Nu såg jag filmen på en pressvisning, vilket innebar väldigt få personer i salongen och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Det var inte precis partystämning. Och även om jag är kritisk till filmen, kan jag ge mig fan på att jag hade tyckt den var jätterolig om jag klämt ett gäng öl innan och satt i en fulsatt salong; eller om jag såg den på DVD med några polare och en back öl. Det är den typen av film. Kanske borde jag inte sett och recenserat KOMMISSARIE SPÄCK nykter.
    Något jag reagerade på när jag såg filmen, var att den är så våldsam och blodig - jag hade förväntat mig en familjevänlig komedi, men det radas upp en väldig massa splatter. Minst sagt förvånande. Jag frågade maskinisten vilken åldersgräns KOMMISSARIE SPÄCK har, och han sa att filmkopian inte var försedd med åldersgräns när den anlände. Jag tog en titt på Biografbyråns hemsida, och konstaterade att den granskats två gånger. Först blev den tillåten från femton år, därefter fick den elvaårsgräns. Men längderna förvirrade - versionen med lägre åldersgräns är längre än den barnförbjudna. Jag kontaktade Biografbyrån för att reda ut det hela. Så här svarade de:
KOMMISSARIE SPÄCK har granskats tre gånger. De två första gångerna saknade filmen för- och eftertexter och vissa effekter var ofullständiga. Den första granskade versionen fick åldersgräns 15 år (71 min). I den andra inlämnade versionen hade man tonat ned vissa våldsscener och filmen fick 11-årsgräns (74 min). Och slutligen lämnades en komplett 35:mm-kopia av filmen in. Åldersgräns: 11 år, Längd: 81 min.
    Motiveringen till åldersgränsen är egentligen mycket roligare än filmen:
"Flera blodiga våldsscener, bl a en man som genomborras av en förskärare och en man som upprepade gånger hugger sig själv i torson medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
    Jodå! Tänk på det när du ser KOMMISSARIE SPÄCK! Du riskerar att drabbas av psykisk skada.
    Själv fick jag psykiska men av SEX & THE CITY 2, och den var barntillåten.
    Eftersom Granberg och hans bolag själva klippte i filmen innan omgranskning, innebär detta att KOMMISSARIE SPÄCK är den första film som självcensurerats för att få lägre åldersgräns sedan THE LEAGUE (2003).







Biopremiär 4/6

Åsa-Nisse Overload

Eftersom vi ju inte kan få nog, kommer här ytterligare ett gäng reportage om ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET:

TV4Play
Aschbergs blogg
Sveriges Radio

söndag 30 maj 2010

Dennis Hoppers kalas

Så har då Dennis Hopper dött. Det kom väl knappast som en överraskning. Han har varit illa däran ett bra tag nu.
Jag är glad att jag hann träffa och intervjua honom inför LAND OF THE DEAD. Mitt i alltihop blev han Frank i BLUE VELVET och låtsades inhalera lustgas.
...Och det pratas fortfarande om Hoppers födelsedagskalas jag var på i Cannes för drygt tio år sedan. Jag minns inte om Hopper själv var där, men alla andra var där. Jag pratade Fantomen med Billy Zane. När jag stod vid baren kom en storbystad brud och trängde sig förbi och pressade sin kropp mot min rygg. Upptäckte dagen efter att hon var en Playmate - det var en bild på henne i någon tidning. Playboy hade haft en fest i närheten.
Jag fick världens största whisky i baren; ett långdrinkglas nästan fyllt till bredden. Jag minns inte så noga vad som hände därefter.
Frid över Dennis Hoppers minne.

lördag 29 maj 2010

Ännu mer om Åsa-Nisse

Här är TT:s filmade reportage från inspelningen!

fredag 28 maj 2010

DVD: I Sell the Dead

I SELL THE DEAD (Njutafilms)
Liktjuv var av allt att döma ett populärt yrke förr i tiden. Minns legendarer som Burke och Hare. Alltid fanns det någon galen doktor som behövde lik. Exakt vad de skulle ha liken till vet jag inte, men döingar behövde de - och då kontaktade de ortens liktjuvar, vilka kändes igen på deras dåliga hygien, ruttnande tänder och gemytliga engelska dialekter.
I SELL THE DEAD är en amerikansk film, inspelad i New York - staten, inte City - men utspelar sig av allt att döma i England under 1800-talet. Filmen öppnar med att en ful liktjuv blir giljotinerad, och därefter hålls ett förhör med den avrättades unge kollega. Denne berättar om duons karriär, vilket leder till en rad smått komiska, alltmer bisarra episoder.
Till en början är det bara "vanliga" lik de knycker, men snart börjar det övernaturliga krypa in i anekdoterna. Tjuvduon hittar till exempel en vampyr med en påle genom hjärtat. Drar man ut pålen börjar vampyren fara runt som en av demonerna i EVIL DEAD. Detta visar sig vara praktiskt och kommer till nytta. Därefter dyker det upp både begravda rymdvarelser och zombies.
Ibland konfronteras duon med ett gäng konkurrerande liktjuvar, och filmen slutar med en punchline av EC Comics-modell.
Jag hade aldrig hört talas om den här filmen, skriven och regisserad av Glenn McQuaid, och som visst var framgångsrik när den visades i Sundance, och den blev en rätt trevlig överraskning. Tonen är mysigt sagoaktig och episoderna ramas in av serierutor, som i CREEPSHOW och TRICK 'R TREAT. Prästen som leder förhöret spelas av Ron Perlman, den unge liktjuven av Dominic Monaghan; en av hobbitarna i SAGAN OM RINGEN. Minsann om inte Angus Scrimm från PHANTASM-filmerna dyker upp som fiolspelande doktor i behov av lik. Han måste väl vara hundra år, va?
Filmen är föredömligt kort och du kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här lilla tjoflöjtfilmen. 

Gråtande ungjävel

Var blev dessa tavlor av? Var blev hemmen dessa hängde i av? Vart tog konstnärerna vägen?
Eller är det jag som är så snobbig att jag inte umgås i de kretsarna?

torsdag 27 maj 2010

SVT om Åsa-Nisse och det svarta guldet!!!

Ska du köpa mors dagspresent? Födelsedagspresent? Julklapp? Här är bästa tipset:

onsdag 26 maj 2010

Bio: Sex & the City 2

Images: Craig Blankenhorn © MMIX New Line Productions, Inc.
Ålrajt, jag erkänner: jag har aldrig sett ett komplett avsnitt av SEX & THE CITY. Nix. Aldrig. Och jag såg aldrig den första långfilmen baserad på TV-serien. Jag var i Cannes när den hade premiär och brydde mig aldrig om att se den när jag kom hem. Och jag vill minnas att jag sålde DVD:n omedelbart efter att jag fått den.
Det är ju bara att inse fakta: Jag är en grabb! Jag läser inte chick-lit. Jag läser inte modebloggar. Jag ser inte på TV-serier som SEX & THE CITY. Jag gillar TV-serier som ... ROCKFORD TAR ÖVER. Och MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. Riktig television.
Så varför ger jag mig då på att recensera den här filmen? Först och främst: det här är min blogg. Jag skriver om vad jag vill här. Och de som läser TOPPRAFFEL! är - förhoppningsvis! - inte bara intresserade av att veta om en film är "bra eller dålig", de vill veta vad jag tycker. Och ni skulle bara veta hur vanligt det är med olämpliga filmkritiker, i synnerhet i Europa och framför allt i Sverige. Ni tror väl inte att alla stofiler som recenserar STAR TREK-filmerna har ens funderat på att se TV-serierna? Och hur många kan relatera till alla de gamla B-filmer Tarantino hyllar för jämnan?
Så idag stegade jag in på pressvisningen av SEX & THE CITY 2 med alla mätare nollställda. Trots detta kändes allt så bekant, som om jag kände till samtliga rollfigurer, och det väl. Tja, det beror bland annat på att jag för en del år sedan var stammis på en bar där serien nästan alltid visades på TV:n i hörnet just när jag kom in. Och om jag inte hade någon att snacka med, såg jag de sista 10-15 minuterna. Utan ljud, förstås. Och sedan serien startade 1998 har dagstidningar och magasin varit fullproppade med artiklar om serien, dess persongalleri och skådespelare. Det är de än, trots att serien lades ner 2004. Det är jävligt svårt att undvika Carrie och hennes vänner.
Så. Vad tycker jag då om den här splitternya filmen med den originella titeln SEX & THE CITY 2?
Den är plågsam!
Jag kommer ihåg serien - det jag sett av den - som rätt okej. Jag tillhör inte målgruppen, men den gick att titta på. Och den var överraskande vågad för att vara amerikansk - jo, den gjordes för kabel-TV, men ändå. Sextidningen Screw Magazines utgivare Al Goldstein har sagt att om SEX & THE CITY hade handlat om ett gäng män som betedde sig som kvinnorna i serien, hade moralister och feminister gått i taket och fått serien stoppad.
Men det enda upprörande med den här nya filmen, är att den är dålig och korkad.
Carrie (Sarah Jessica Parker, som en brittisk kritiker tycker ser ut som en kokt häst) gifte sig med mr Big (Chris Noth) i förra filmen. Nu, två år senare, tycker de - i synnerhet Carrie - att äktenskapet har gått i stå.
Carrie hänger fortfarande med Charlotte (Kristin Davis), som har problem med att ta hand om sina små, skrikande, irriterande döttrar; med Miranda (Cynthia Nixon),som har sagt upp sig från sitt arbete, och med Samantha (Kim Cattrall) som fortsätter att ligga med halva New York City, trots att hon är (jag citerar henne) "fifty-fucking-two", något hon inte skäms över.
Carrie har skrivit en bok om äkten-
skap, och filmen öppnar med ett kitschigt homo-
bröllop, under vilket Liza Minnelli medverkar som sig själv (hon ser ut att ha tillbringat de senaste tjugo åren med att dricka sprit och knapra piller). Det händer i stort sett ingenting under filmens första timme, det känns bara som ett ovanligt dåligt avsnitt av TV-serien. Och då ska den här filmen vara två timmar och 23 minuter! Men så springer Samantha på en sheik från Abu Dhabi i Mellanöstern, vilket leder till att de fyra kvinnorna reser dit för en superlyxig semester. 
...Och så förvandlas filmen till HAREM HOLIDAY (1965), Elvis Presleys absolut sämsta film - och det säger en hel del.
SEX & THE CITY 2 blir nu en väldigt konstig komedi. Nya figurer introduceras, men utvecklas aldrig och glöms snabbt bort. Carrie springer på sitt ex Aidan (John Corbett), som bara råkar vara där av en ren slump. Samantha träffar en rik dansk (?!). De hamnar i en massa förutsägbara situationer, vad jag antar är försök att göra en lite gammaldags fars faller platt till marken; detta är direkt genant. Storyn är en enda röra och filmen håller inte riktigt ihop.
I Abu Dhabi attraheras våra hjältinnor av en massa karlar. Australier, amerikaner, en dansk, en indier - men deras värdar; araberna, porträtteras som fula och korkade män med förtryckta kvinnor i burka i släp. Det hela blir märkligt rasistiskt på ett skumt sätt.
Ameri-
kanska kritiker har anklagat filmen för att vara sexistisk, de anser att huvud-
personerna är dumma, enfaldiga, ytliga dockor. Tja, jag vet inte om detta är sexistiskt, men jag håller med. Jag attraheras inte av de här kvinnorna, jag tycker de är irriterande. Jag kände för att ge dem smisk. Okej, det hade Samantha gillat, så henne hade jag fått straffa på ett annat sätt. Men jag hade inte stått ut tio minuter med de här damerna, de hade drivit mig till vansinne. Jag har svårt att tänka mig att Carrie är krönikör och skriver böcker, hon ger inte intryck av att kunna göra något annat än att shoppa.
I USA har SEX & THE CITY 2 fått åldersgränsen "R" (från 17 år) på grund av "strong sexual content and language". Här i Sverige är den barntillåten. Den här filmen är egentligen ganska kysk, på ett hollywoodskt sätt. De tror att det är vågat och "vuxet", men i realiteten är det hela ganska barnsligt och det enda (ända?) vi får se i nakenväg, är några killars blänkande rövar när de stångar på Samantha. En storbystad tjej visas upp i våt T-shirt, och antalet "fuck" rollfigurerna får ur sig är väldigt lågt; de är amatörer på den fronten.
Det enda stötande med den här filmen är dess kvalitet - eller brist på sådan. Filmfotot är rudimentärt och TV-mässigt, dialogen ofta styltig och skådespeleriet är påfallande ofta överraskande dåligt.
I två scener tittar mr Big på TV. Han ser IT HAPPENED ONE NIGHT med Clark Gable och THE TALK OF THE TOWN med Cary Grant. Om du nu inte är en rabiat SEX & THE CITY-fanatiker, gör dig själv en tjänst: se de här två filmklassikerna istället!






(Biopremiär 27/5)

Hawaii Five-O kommer tillbaka

Den klassiska TV-deckaren har ännu en gång återupplivats. Här är de nya förtexterna:

tisdag 25 maj 2010

Bio: Blått Blod

Foton copyright (c) Laika Film & Television
En gång när Dario Argento regisserade en TV-film, valde han att göra det under pseudonymen Sirio Bernadotte. Fråga mig inte varför. Han kände kanske att han hade blått blod i ådrorna.
Det finns det fler som tror att de har. Oscar Hedin har gjort en liten dokumentär om några herrar - svenskar och norrmän - som är tvärsäkra på att de är släkt med kungen. Vi träffar folk som har gamla signerade och sigillförsedda brev från sedan länge döda kungar, vi får möta en norrman som är släkt med en gammal, död trollkarl som hette Bernadotte, och så får vi följa en ung kille som forskar om de bortglömda Bernadotterna och som hjälper några av filmens huvudpersoner att hitta sina eventuella blåblodiga rötter.
En gubbe vi inte får glömma, är greve Jan Bernadotte, som brände alla sina tillgångar redan vid trettio års ålder och som blev utsparkad ur kungahuset efter alla sina fruntimmeraffärer - han är gift och skild sex gånger och var på sin tid en riktig partysnubbe. Det vill han nog fortfarande vara.
Det visar síg vara lite svårt att få DNA-prov från kungen, men den gamle greven ställer glatt upp. En av de medverkande blir oerhört besviken när resultatet redovisas.
Allt detta varvas med gamla filmklipp på våra kungligheter, inklusive klassiker som "Kungen badar klädsim", "Kungen hälsar Arbogaborna med ett glatt 'Kära örebroare!'" och det trevliga reportaget där kungafamiljen julstökar och gör korv, och Victoria får psykbryt och vrålar "Mer kött! Mer kött!".
Det här är en rätt rolig och underhållande liten film, sättet den är gjord på för tankarna till PLÖTSLIGT I VINSLÖV. Men - BLÅTT BLOTT är ett TV-program på 57 minuter. Jag har absolut ingen aning om varför det här ska upp på bio. Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här. Jag drar till med en trea mest för att sätta ett betyg.
Efter Malmöpremiären på Spegeln på fredag, kommer man att ha en liten paneldebatt om ämnet.





(Biopremiär 28/5)

Pang på pungen i parken!

Idag bevistade jag Sommarscen Malmös presskonferens i Slottsparken. Mellan den elfte juni och femtonde augusti kan man ta del av 193 konserter, föreställningar och biovisningar på 42 spelplatser runtom i Malmö.
Efter en kort introduktion, steg vi ombord på en av museets bevarade spårvagnar, just denna var tillverkad 1907. Oerhört trevlig sak. Just runt Slottsparken och slottet finns en bevarad spårväg man kan åka lördagar och söndagar sommartid.
Under färden bjöds det på smakprov ur några sommarscenföreställningar. Snutten ur operan "Mästersångaren" gjorde mig lite ställd tack vare dess amatörmässiga inramning, men nog var det ... annorlunda med en operasångare klädd som Kolingen och en lutaspelande kille ombord på en spårvagn.
Därefter spelade en skådespelare upp en snutt ur en enmanspjäs, och jag satt som ett frågetecken. Varför tog han på sig en Mireille Mathieu-peruk?
Men sedan hände det! Plötsligt stormade två WRESTLERS ombord! Hot Topic (iförd mexikansk wrestlingmask) och Anderson (iförd skägg) från Wrestling Syd pucklade på varandra mellan sätena, innan Hot Topic slutligen lyckades sparka ut Anderson genom dörren. Men Hot Topic var inte den som var den, hon hoppade efter och fortsatte att spöa upp Anderson i parken - och då inträffade dagens höjdpunkt:
Först stannade en bil och en gubbe klev ur för att se vad som stod på; det var ju misshandel på gång mitt på ljusa dan i parken!
Därefter blev det ännu bättre! Medan spårvagnen rullade vidare kunde vi se hur en civilklädd polis kom fram till de två brottarna och legitimerade sig. Av alla ställen man kunde hoppa av och wrestlas på, valde de att göra det framför en polis.
Vi anlände till slottet och innan vi kunde gå över bron, fick vi titta på två dansare som hoppade runt och viftade med pinnar. Tjejen hade vit mask och såg ut att vara hämtad ur en Jean Rollin-film. Efter gitarrspelande och historielektion på borggården, fick vi kaffe med mackor (ost, gurka, röd paprika) och morotskaka. Vi pratade med en av spårvagnsförarna. Det var intressant. Den sista spårvagnslinjen i Malmö lades ner 1973. Wrestlarna dök upp till kaffet. De hade inte blivit arresterade.
Synd - det hade onekligen blivit ännu roligare om deras performance avslutats med att de fördes bort i polispiket.

På Wrestling Syds hemsida hittade jag dessa bilder på Hot Topic och Anderson. Fotograf är av allt att döma Lisa Arfwidson.

Dagens bok

...Hmm...
Jag kommer inte ihåg att Dirk Pitt var med i Nicolas Winding Refns film...

Dagens film


...Det här är en nyutgåva av ONE NIGHT WITH THE KING, ett drama från 2006 som utspelar sig under antiken. Inte mycket action, ingen brud som svingar svärd och knivar. Men varför spela in en ny lågbudgetfilm för att casha in på PRINCE OF PERSIA, när det går lika bra att döpa om en gammal film?

måndag 24 maj 2010

DVD: Horsemen of the Apocalypse

HORSEMEN OF THE APOCALYPSE (Nordisk Film)
En gång för tio år sedan eller så, behövde jag ha tag på Jonas Åkerlund och ringde upp honom. Han var upptagen när jag ringde och han frågade om han fick återkomma. Vi kom överens om ett datum och klockslag - och han ringde exakt på utsatt tid! Det hade jag inte väntat mig, det händer i princip aldrig. Väldigt trevlig var han också.
Jag såg aldrig Åkerlunds första långfilm; SPUN, men den lär vara jävligt dålig. Det kan jag mycket väl tänka mig att den är - jag har aldrig gillat skruvade dramakomedier om knarkare. Jag drar gränsen vid HEAD WITH THE MONKEES, i vilken Mickey Dolenz och de andra bland annat agerar mjäll.
Den här andra filmen heter i original HORSEMEN, men tydligen tyckte man att en förlängd titel passar bättre på vår marknad. Michael Bay har producerat den här biofilmen, men i Sverige gick den direkt på DVD. Och det kan jag förstå. En tysk bekant såg den på en festival förra året och skrev i ett mail att jag måste ursäkta, men min landsman har gjort en riktigt usel film.
Dennis Quaid innehar huvudrollen i HORSEMEN. Han är polis och änkling, och lever med två söner; en liten sjuåring och en i övre tonåren. Pojkarna tycker att farsan försummar dem. Det är vinter och snöslask, och bisarra mord äger rum runt om i storstaden. Folk hittas upphängda i krokar, fastgjorda i specialtillverkade ställningar. "Suspension" kallas det här. Pionjärer på fältet var Richard Harris i A MAN CALLED HORSE och den blonda bruden i CANNIBAL FEROX.
Efter att några lik hittats, dyker plötsligt lilla söta Ziyi Zhang upp och beter sig först som en liten flicka, innan hon anger sig själv. Hon sitter i ett förhörsrum och hävdar att hon är döden.
Quaid kommer fram till att morden är inspirerade av Apokalypsens fyra ryttare och att mördaren kommer att slå till två gånger till. Det kan inte vara Zhang. Eller kan det?
Filmen är ett försök att rida på SAW- och tortyrporrvågen - samtidigt som man försöker göra ett slags intellektuell thriller. Filmen påminner nog snarare om SE7EN än om SAW - eller möjligtvis om den där misslyckade tortyrporrfilmen WAZ med Stellan Skarsgård, som av någon anledning fick biopremiär häromåret.
Åkerlunds verk ser bra ut, fattas bara. Och Dennis Quaid gillar vi ju, liksom Ziyi Zhang. Det förekommer fler bekanta, pålitliga ansikten, och Peter Stormare har en mycket liten roll. Fast den karln verkar ju göra allt för pengar. Jag gillade att Quaids polis har en mustaschprydd kollega som heter Stingray. 
Men filmen är fullkomligt befriad från spänning. Det finns inte en antydan till spänning här. Inte ens den billiga variant som uppstår i väntan på nästa (eventuella) äckelscen. Dialogen är bitvis under all kritik; första samtalet mellan Quaid och Zhang känns riktigt taffligt.
Vidare känns handlingen alldeles för långsökt. Visst, jag gissade inte vem som var mördaren. Rättare sagt, medan jag såg filmen fick jag en idé till en rysare i vilken en viss person skulle vara mördaren - men så visade det sig att HORSEMEN slutade precis så. Bummer! Men om vi säger så här - mördaren genomför saker som borde vara ytterst svåra att verkställa, ännu mer så för en ensam person. Och som sagt: det är krystat långsökt för att få till en unik historia.
Men om Jonas Åkerlund en dag gör en långfilmsversion av sin video till Lady Gagas "Telephone", lär vi få något att diskutera i fikarum och församlingshem. Eller på valfritt annat ställe.

RIP Udo Magazine

Jag har helt glömt bort att nämna det här, men min gamla, fina sajt Udo Magazine - min första sajt överhuvudtaget - är död sedan en tid tillbaka. Yahoo! GeoCities gick i graven, och med dem alla deras hemsidor.
Var ska ni nu läsa mina gamla Kultfilmskrönikor ur NST? undrar ni med darrande underläppar.
Enkelt:
För två år sedan sammanställde jag ju boken SEX & VÅLD! Den innehåller de flesta krönikorna, dessutom är de uppsnofsade och korrigerade. Klicka på omslaget här intill för att beställa boken!

Nu har även Brittany Murphys make kolat

Hur märkligt är väl inte det här? Under söndagen gick även manusförfattaren Simon Monjack, som var gift med Brittany Murphy, och dog. Fem månader efter att frugan satte tofflorna. Än så länge inga uppgifter om hur han dog, men CNN rapporterar HÄR.

söndag 23 maj 2010

Bio: Greenberg

Foton: Wilson Webb © 2010 Focus Features LLC. All Rights Reserved. 
År 2005 kom det en komedi med Will Ferrell som heter KICKING AND SCREAMING. Detta gjorde mig lite förbryllad. 1995 såg jag en film med samma titel på marknaden i Cannes. Det enda jag minns av KICKING AND SCREAMING från '95, är att det var en liten independent dramakomedi med Olivia D'Abo i en av rollerna. Jag tyckte den var rätt okej, men jag har inte sett- eller hört talas om den sedan dess.

Tills nu. Ja, och då, 2005, när Ferrell-filmen kom.

Jag tänkte att jag borde kolla upp Noah Baumbachs karriär innan jag skriver den här recensionen av hans senaste film.

Tamme-
fan om inte 1995 års KICKING AND SCREA-
MING är Baum-
bachs regidebut! Där ser man. Det hade jag ingen aning om.

Noah Baumbach är en sådan där regissör som går hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder, och på tidningar som Dagens Nyheter. Själv tycker jag oftast att någon borde klubba Baumbach med ett trubbigt föremål. Han tillhör de där irriterande typerna som gör irriterande filmer. Wes Anderson och de där. Baumbach skrev till och med manuset till Andersons DEN FANTASTISKA RÄVEN; en film som gick hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter.

Även GREENBERG lär gå hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter. Jag missade pressvisningen i torsdags, eftersom jag var på ett pressmöte på konsthallen (rapport kommer) och åt sej (ännu en gång). Mina förväntningar på filmen var förstås inte alltför stora; trailern sa det mesta, och en av mina kollegor sa att han gissar att jag kommer att sätta en tvåa i betyg.

Först igår kom jag iväg att se filmen, som handlar om 41-årige Roger Greenberg (Ben Stiller) och Florence (Greta Gerwig), som är tjugonågonting. Florence är hemhjälp hos den välställda familjen Greenberg i Los Angeles, och när de ska åka på semester till Vietnam, flyttar herr Greenbergs bror Roger in för att passa huset. Roger bor i New York och har precis skrivits ut från ett sjukhus, där han suttit på grund av psykiska problem.

Roger återupptar kontakten med några gamla vänner, bland dem Ivan Schrank (Rhys Ifans), och så träffar han förstås Florence. Roger och Florence inleder ett väldigt märkligt förhållande. Eller, tja, förhållande är att ta i. Vänskap är också att ta i. Men de verkar göra sitt bästa för att starta ett förhållande, även om de båda två verkar rätt motvilliga.

...Och det här är väl i princip allt som händer i GREENBERG. Grå vardag i ett villaområde i LA.

Det här är en väldigt grå film. Färgerna är urtvättade och fotot är rudimentärt. Självklart är detta medvetet. Det blir ju mer independent om det är småfult och trist.

Florence är blek och har flottigt, tradigt hår. Något hon har gemensamt med de flesta i filmen. Hon är också en rätt osympatisk typ. Jag vet inte om jag stått ut med att umgås med henne. Hon är inte speciellt attraktiv vare sig till utseende eller som människa. Florence, inte Gerwig som spelar henne.

Och eftersom ju Roger har psykiska problem är inte han heller den mest lättsinnige muntergöken i kvarteret; han är väldigt oberäknelig, efter att ha varit trevlig och social en stund, kan han vända på en femöring och bli tvär och neurotisk, nästan direkt aggressiv.

Det här är en film om irriterande männi-
skor, en berättelse som egent-
ligen inte leder någon vart. Jag borde tycka att GREENBERG är totalt värdelös.

Men jag såg den alltså på en ordinarie visning med vanlig publik. En skrattande publik. Och det smittade kanske av sig. För jag tyckte inte att filmen var så pass hemsk som jag förutspått. Jag skrattade minsann till flera gånger jag också. Jag gillade Rhys Ifans' (Spike i NOTTING HILL) rollfigur och de besynnerliga konversationer han ibland för med Roger. Det dyker upp sjungande, mexikanska servitörer. Ett par pinsamma sexscener blir rätt skoj. I en scen spelas en väldigt cool låt med Serge Gainsbourg. Så jag plockar faktiskt fram en tredje dvärg. Men jag är tveksam när jag gör det. Om inte biopubliken fått med mig på noterna, hade jag säkert låtit den tredje dvärgen sitta kvar i sin skrubb.

För inte så längesedan skrev jag lite grann om Lea Thompson här i TOPPRAFFEL!. En annan skådespelerska som var lite stjärna på 1980-talet, är Jennifer Jason Leigh. Liksom Thompson försvann hon från de största strålkastarna under 90-talet. Men i GREENBERG har hon en liten roll. Inte nog med det, hon har även producerat filmen och skrivit storyn tillsammans med Baumbach. Driftig kvinna, det där. För den som undrar kan jag upplysa om att hon hunnit bli 48.

Personen som översatte GREENBERG lyckades få Leonard Maltin att bli Maitlin i den svenska texten, och "mullet" (hockeyfrilla) översattes med "raggarfrisyr".



 
 
 
 
(Biopremiär 21/5)

Guldpalmen utdelad i Cannes

Alldeles nyss från The Hollywood Reporter:

Thai director Apichatpong Weerasethakul's "Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives" won the Festival de Cannes' top honor the coveted Palme d'Or as the 63rd annual Festival de Cannes wrapped Sunday night.

Hela artikeln finns HÄR.

Mode: ...Och hur ska jag tolka detta?

Vädret blev inte bättre sedan förra inlägget. Ännu en trist söndag. Jag tänkte att jag kunde ju ta och promenera bort till Värnhem och Entré och gå runt och titta i butiker i lugn och ro. När jag är på Entré är det oftast för att se en film på Filmstaden där, jag tar mig sällan tid att kolla i affärerna.
På andra våningen ligger en massa modebutiker med konstiga namn. En heter G-Star Raw. G-Star Raw?! Vad är det för namn? Låter som porr. Eller science fiction. Eller som science fiction-porr. I vilket fall gick jag in i butiken, som inte verkade ha speciellt mycket anpassat för en man som jag.
En ung kille stod bakom disken. Han pratade med en kund, men i samma ögonblick jag kom in, vände han sig mot mig, gjorde tummen upp och ropade "Hallå!". Sedan återgick han till att prata med kunden.
Hur ska jag tolka detta? Tummen upp och ett frejdigt Hallå?
Visste han vem jag var? Han tillhör kanske mina läsare?
Eller var det en komplimang för mina kläder? Vilket vore märkligt, då jag var sedvanligt diskret.
Eller gör han tummen upp och ropar Hallå! till alla kunder?
Jag lämnade G-Star Raw och äntrade New Yorker. Herrejävlar! New Yorker har ju en reklamfilmskampanj just nu. Den ger intryck av en flott modekedja. Butiken på Entré ser ut som en nordafrikansk basar, eller något. Stor lokal, hundratals klädställ, tusentals plagg, nästan inget utrymme att röra sig på. Och nästan bara konstiga kläder. Finns den här kedjan i New York? Det har jag svårt att tänka mig. Det vilar ingen air av New York över det här billighetsgyttret.
Jag tittade på några T-shirts. En var knallblå och på bröstet stod det med gula bokstäver DEATH BY FUCKING. Intill låg en grön T-shirt, på vilken det stod ADDICTED TO BITCHES. Och alldeles i närheten en svart med texten PORN CASTING CREW. Fast den sista var riktigt snygg.
Sedan gick jag till Onoff och tittade på en 60-tums-TV.
...Jag lämnade Entré och gick bort och drack kaffe på kasinot.

En doft av kontinenten

Vaknade och hade ont i ryggen. Jag hade legat konstigt, antar jag. Fanns bara en sak att göra. Okej, det fanns säkert betydligt fler saker att göra, men jag kom bara på en sak. Jag klädde på mig för att ta en promenad, och sedan återvända hem och gå och lägga mig igen, då jag tyckte att det var för tidigt för att stiga upp en söndag.
Jag promenerade ner mot hamnen. Det ryggonda försvann ganska omgående.
Strålande solsken.
Så kom jag ner till hamnen, restaurangbåten Prins Bernhard och puben The Green Lion. Där stod det av någon anledning sex röda Ferraribilar! Två modeller, tre av av varje. Precis när jag kom dit klev det i folk, de startade motorerna och började rulla så nätt. De hade alla svenska nummerplåtar. En av dem hade registreringsskylten "BYE BYE". Kaxigt.
Vad hade de där att göra? En söndagsförmiddag?
Så här många Ferraris på en gång har jag bara sett i Cannes. Knappt ens där. De skänkte onekligen stil åt Malmö.
Jag vände och strosade på Stortorget. På hotellen satt folk och åt frukost. På en uteservering tillhörande ett hotell satt en ensam man i solen och åt frukost och läste en utländsk dagstidning. Det såg väldigt proffsigt och kontinentalt ut. Ingen linsgryta och loppbitna rastaflätor där, inte!
I stället för att återvända till bingen, gick jag till Kungsparken och slog mig ner på en bänk.
Solen var stekhet. Kanadagässen såg skojiga ut.
Plötsligt slog vädret om och det blev kallare.

lördag 22 maj 2010

När Sveriges Television bjöd till

SVT Malmö har nyligen flyttat till nya lokaler i Västra Hamnen. Okej, nya lokaler är det inte; de har rustat upp en gammal Kockumsbyggnad som har stått och förfallit i åratal. Idag hade de öppet hus, så jag gick dit.
Vad skulle jag få se?
Skulle det bli kändistätt?
Fast det chans att hamna i ett TV-program?
Och framför allt:
Skulle det bli giveaways och gratis kaffe?
Eftersom det sistnämnda är viktigast tar vi det först. De enda giveaways som delades ut, var Bolibompakrimskrams till barnen. Och inte bjöds det på kaffe. Det är för sorgligt.
När jag dök upp var det typ hundra meter kö för att komma in. Väl inne gick vi i stort sett i led längs en snitzlad bana, ungefär som turister på guidad tur.
Nackdelen med att besöka en TV-studio idag är att stället skulle kunna vara vad som helst. En väldigt massa kontor. Skrivbord med datorer på. Dessutom var de flesta rummen tomma. Sydnytts redaktion var helt öde. De anställda visade upp hur programmen redigeras och så vidare. Det hade varit roligt om det var "förr i tiden" - om det satt någon och klippte 16mm-film. Nu såg det ut som om de byggde en hemsida. Eller laddade upp film på YouTube. Den analoga magin är ju borta. Pensionärerna stånkade hänfört IIIOOOOUUUUH! åt moderniteterna. "Va di kan hitta pu!"
I en avdelning stod min gode vän Tommy och förklarade effekterna i VINTERGATAN; en barnserie jag aldrig sett. Och det var väl intressant för de små liven på besök. Tänk att om de stod framför den där duken såg det på TV-skärmen ut som om de var någon annanstans! Om man var med och tävlade i någonting fick man en tablettask.
I studion spelade man in nya frågesporten VÅGMÄSTARNA med Kalle Lind som domare. En utvecklingsstörd tjej kom in och skrek "Titta, vi e i ett TV-program!". Jag tittade en stund på inspelningen. Jag fattade inte om de tävlande var några av dagens besökare som anmält sig, eller om de var anmälda sedan tidigare. En av de tävlande verkade i alla fall vara utvecklingsstörd han med, han såg så ut och kunde ingenting, och han pratade konstigt. Så fort han fick en fråga, sa han "........JA!" eller "..........NEJ!". Programledaren såg lätt desperat ut. Jag gissar att någon kommit fram och frågat killen om han ville vara med, varpå han svarade "........JA!". Tjock var han också.
Vid utgången huserade ett trädgårdsprogram. Pernilla Månsson Colt (som jag inbillar mig att jag känner, vilket jag dock inte gör) slog in plantor eller vad det nu var i tidningspapper och delade ut till förbipasserande. Hennes kollega lagade något slags efterrätt som var rätt god. Man fick en snapsglasstor portion. På en scen spelade ett par unga tjejer rocklåtar. Var de ett känt band från ett barnprogram, kanske? De spelade bland annat en av The Sounds' hitlåtar. Alldeles intill fanns ett bord med info om ett ungdomsprogram om mens. Verkade inte vara någon höjdare.
När man gick ut ur byggnaden kom man in i ett tält. Där sålde man Bolibompadrakar i tyg och andra prylar, och så hade, öh, Karls fäktningsskola uppvisning. Tre ungdomar utklädda till alver fäktades lite. De såg jönsiga ut. Förutom en av tjejerna som var snygg och hade tuff läderoutfit.
Därefter kom jag åter ut på gatan.
Det var det hela.
I princip hade det lika gärna kunnat handla om hur SJ:s tågrafik övervakas. Eller vad som helst annat som görs i kontorslandskap.
Jag fick en tidning om SVT, den där efterrätten, och en sådan där plastgrej man kan stoppa i kundvagnar som kräver tiokronorsmynt eller en Euro. Det står Sydnytt på den.
Ingen goodiebag.
Och inget kaffe.
Kalle, varför bjöd inte du på kaffe?
Och var höll alla kändisar hus? Som Gunnar Bernstrup. Eller Kryddan Petersson.
En stund efter att jag lämnat SVT såg jag en blond tjej låsa fast sin cykel vid en stolpe. Det såg allt ut att vara Maja från The Sounds.
...Men det kan ha varit någon helt annan.

Bio: Valhalla Rising

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment
Visst är det märkligt att det gjorts så få vikingafilmer. Här uppe i Norden skulle ju vikingafilm kunnat bli vår motsvarighet till westernfilmer, men icke. Och inte har det blivit så mycket i utlandet heller. Överraskande få Hollywoodfilmer, en handfull italienska 60-talsraffel... Och det är ju konstigt.
När Nicolas Winding Refn började prata om VALHALLA RISING för några år sedan, förväntade jag mig att han skulle gå loss med ett frejdigt svärdsvingaräventyr, i synnerhet med en så pampig titel. Refn hade gjort ett par floppar som förlorat pengar, som PUSHER III, och BRONSON var ju en pretentiös arthousefilm.
VALHALLA RISING visades på Göteborgs Filmfestival i början av året och jag kunde inte närvara. Huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen hade där sagt ett filmen är som att röka en imaginär joint, och rapporterna efter visningen handlade mest om vilket märklig, bisarr film det var.
Långt om länge nådde filmen Malmö, så nu har jag till slut sett den.
I denna dansk-engelska samproduktion, inspelad i Skottland, är Mikkelsen den enögde, ähum, Enöga - en karl som är så våldsam att han förvaras i en bur och när han slåss är han fastbunden vid en påle. Filmen öppnar med att Enöga, bunden vid sin påle, tar kål på några vikingar så att blod och gyttja stänker. Det är mycket blod. Det är ännu mer gyttja. Just den här scenen med pålen och gyttjan fick mig att tänka på en scen i CANNIBAL HOLOCAUST.
Det handlar visst om kristna vikingar mot hedniska vikingar med asatro. Riktigt vilka som är vilka uppfattar jag inte alltid, eftersom de flesta är täckta med gyttja och omöjliga att särskilja. Enöga lyckas döda hövdingen som äger honom och flyr tillsammans med slavpojken Are. De ger sig iväg i ett drakskepp och uppslukas av dimma. De kommer ut i vad som kanske är en ny värld.
VALHALLA RISING kan sammanfattas med två ord:
"Pretentious? Moi?"
Jag har inte den blekaste aning om vad Refn vill med den här filmen. Jag hade grava koncentrationsproblem under de 93 minuter filmen varar.
Vissa grejor är jättebra. Mads Mikkelsen, vars rollfigur dessutom är stum, är förstås bra som alltid. Han ser cool ut som skitig viking. Actionscenerna, främst slagsmål, är snaskigt blodiga, med krossade skallben och hjärna som rinner ut och blod som stänker åt alla håll.
Filmfotot är ibland riktigt bra; andra recensenter har jämfört med folk som Kurosawa, men själv kommer jag i första hand att tänka på klassiska, italienska gyttjewesterns som KEOMA och MANNAJA. Stämningen är ofta liknande; långa tagningar, ordfattigt, ödesmättad musik; en härjat ansikte i förgrunden och dramatiska landskap i bakgrunden.
Men VALHALLA RISING blir oengagerande och tråkig. Miljöerna är likartade. Ett gäng karlar går omkring. Det går inte att se vem som är vem. Ibland - och det är inte ofta - fäller de lite högtravande repliker. Ibland visas scenerna i slow-motion. Det hela blir mer och mer spejsat och pretentiöst. Vem är Enöga? Talar han verkligen genom Are? Är han ett överrnaturligt väsen? En gud? Hur fan ska jag kunna veta det? Men det spelar ingen roll. Filmen är fullkomligt späningsbefriad och oengagerande. Jag bryr mig inte.
Filmen är uppdelad i kapitel. Precis som Lars von Triers filmer brukar vara. Och på många sätt känns VALHALLA RISING som en von Trier-film. Hade Refn slängt in några omotiverade hårdporrklipp, hade det här definitivt blivit som en von Trier-film.
Nicolas Winding Refn är en trevlig kille med cool filmsmak. Jag förstår inte varför han envisas med att göra så märkliga, smala filmer. De hamnar mellan två stolar, de blir varken genrefilm/exploitation eller arthouse. De blir alldeles för arty genrefilm/exploitation. Jag hoppas att Refn inte kommer att förvandlas till en posör, som von Trier.
Häromdagen rapporterades det om att Refn nu vill filmatisera Wonder Woman.






(Malmöpremiär 21/5)

fredag 21 maj 2010

Megan Fox kallar Michael Bay Adolf Hitler, men svenskar vann i Cannes

Megan Fox har visst lämnat inspelningen av TRANSFORMERS 3 efter att ha blivit "verbally abused" av Michael Bay. Hon kallar honom Adolf Hitler.
Fox kommer att ersättas av en Real Doll.
Mer info HÄR.

Vidare kom idag en pressrelease från Film i Väst (och en nästan identisk från SFI):


Film i Västs sampro-
duktioner, den svensk långfilmen Sound of Noise och den danska kortfilmen Berik har fått pris vid filmfestivalen i Cannes.  Sound of Noise av Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson prisas i Kritikerveckan och har utsetts till bästa film i klassen OFAJ (Very) Young Critic Award.
Och i Kritikerveckans kortfilmsklass tilldelas Berik av Joseph Borgman priset för bästa kortfilm.
-Jag är jätteglad över båda de här filmernas framgångar. Sound of Noise har också uppmärksammats mycket här nere och det är ju heller inte första gången Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson har framgångar i Cannes, säger Tomas Eskilsson, VD vid Film i Väst.
I rollerna ses bland andra Bengt Nilsson, Sanna Persson, Magnus Börjeson, Marcus Haraldson, Johannes Björk, Anders Vestergård, Fredrik Myhr och Sven Ahlström.
-Det är jätteroligt att filmen är inbjuden till Cannes och det ingår i en långsiktig strategi att producera högkvalitativa filmer med ambition att nå ut till den internationella marknaden, samt att lyfta fram och följa upp en ny generation av nyskapande regissörer, säger filmens producent Olivier Guerpillon vid produktionsbolaget DFM Fiktion.
Handlingen i korta drag:
En grupp excentriska trumslagare slår till mot staden, spelandes på allt annat än vanliga instrument. Polisen Warnebring ställs inför det bisarra fallet. Hans jakt på de musikaliska serieförbrytarna förvandlas snart till en personlig vendetta.
Sound of Noise är inspirerad av kortfilmen Music for one apartment and six drummers som deltog i huvudtävlan i Cannes 2001. Music for one apartment and six drummers räknas som en av de mest spridda kortfilmerna i världen med 30 internationella priser och över sex miljoner tittare på YouTube.
Det är fjärde gången som Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson är inbjudna till Cannes; Bakom Mahognybordet 1996,  Music for one apartment and six drummers 2001, Kvinna vid grammofon 2006 och Sound of Noise 2010.
Även den danska kortfilmen Berik i regi av Daniel Borgmann är uttagen till kritikerveckan.
Det är andra året i rad som en kortfilm av Daniel Joseph Borgman valts ut till filmfestivalen i Cannes. Förra året deltog hans "Lars och Peter" i Short Film Competition, i år hans  "Berik" som är en berättelse om vänskap och ensamhet.
Handlingen i korta drag:
Berik är främst en berättelse om vänskap och ömsesidig förståelse och utspelar sig i Kazakstan. Berik, 33, är blind och lider av skador efter att han utsatts för radioaktiv strålning. Han lever tillsammans med sin bror och tillbringar sina dagar i ensamhet, i väntan på att hans bror ska komma hem från jobbet. Men en dag förändras allt när elvaårige Adil, den minsta och minst populära av pojkarna i huset, blir av med sin fotboll och i sin jakt för att få tillbaka den, knackar på dörren till Beriks lägenhet...
Återigen har Borgman slagit sig ihop med producenten Katja Adomeit, som producerade filmen för Zentropa Productions.
*Den första svenska Film i Väst-samproduktionen som deltog i tävlan i Cannes var Ruben Östlunds De ofrivilliga som tävlade i kategorien Un Certain Regard 2008. Film i Väst har haft en lång rad internationella samproduktioner med i festivalen i Cannes under åren. Exempelvis  vid förra årets Cannes-festival belönades Charlotte Gainsbourg med en Guldpalm för bästa kvinnliga huvudroll i Lars von Triers Antichrist och Kamen Kalevs Eastern Plays tävlade i kategorin Director's Fortnight.
Film i Väst skapar förutsättningar för filmproduktion genom att bidra till finansieringen av filmprojekt. Investeringen i den enskilda filmen gör Film i Väst till samproducent och delägare och i dag är Film i Väst en av de mest framgångsrika regionala filmfonderna i vår del av världen.

Budgetalternativet till iPad

Jag har tidigare ifrågasatt den nya Äppelprodukten iPad, som jag inte begriper vad man ska den till.
Jag har därför låtit ta fram en konkurrerande produkt. Den är oändligt mycket billigare än en iPad, den är mycket snyggare, och man kan ha den till ungefär samma saker.

TOPPRAFFEL!
presenterar
iGriffel

Eugene Klein, 25, har precis blivit popstjärna

Ha ha ha! Det här är tammefan något av det roligaste jag sett! Åtminstone i rockväg.
Den gode Gene har uppenbarligen inte riktigt hittat sin stil och jargong än.

Det är ingen hejd på vad skam går på torra land!

Här är omslaget till andra numret av Dynamites kommande Fantomentidning.
Visst. Det är snyggt. Det är tufft.
Men det här är ju PREDATOR. Knappast Fantomen.
Eller?


...Och här har vi omslaget till nummer tre. Ganska neutralt och väldigt snyggt. Men går Fantomen omkring och målar dödskallar på sina offer? Eller doppar han ringen i rödfärg? Eller slår han så hårt att huden spricker och offren blöder?

torsdag 20 maj 2010

Bio: Youth in Revolt

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment
Som jag säkert nämnt flera gånger förut, har American Independent blivit något av en genre, snarare än filmer som enbart är gjorda oberoende; utanför studiosystemet. Filmerna ska hålla en viss stil och en viss typ av humor. Helst ska de även innehålla Steve Buscemi.
Miguel Artetas YOUTH IN REVOLT hamnar någonstans mitt emellan traditionell, småvulgo tonårskomedi och lätt arty independentfilm. Det hela börjar med en bild på Frank Sinatra och ljudet av sextonårige Nick Twisp som onanerar. Michael Cera (som dock blir 22 nästa månad) spelar Nick, den sedvanlige oskulden och mesen som inget hellre vill än att få ihop det med en snygg brud med samma nischade intressen som han själv.
Nick bor hos sin morsa (Jean Smart), en härlig white trash-kvinna som lever på Nicks barnbidrag, och i hemmet finns även hennes sambo Jerry (Zach Galifianakis från BAKSMÄLLAN), som sålt en defekt bil (med banan i förgasaren) till tre sjömän. När de burdusa sjömännen vill ha pengarna tillbaka, tar Jerry sambon och Nick med sig till en trailerpark i skogen.
Där träffar Nick den söta Sheeni (Portitia Doubleday), som bor i en villa tillsammans med sina djupt religiösa föräldrar, och Nick blir förstås störtförälskad - och känslorna verkar vara besvarade. Dock har Sheeni redan en pojkvän, den superbegåvade Trent, som kan franska och skriver futuristisk poesi. För att kunna imponera på Sheeni, skapar Nick ett alterego; den mustaschprydde och kedjerökande Francois (Cera han också), som med jämna mellanrum dyker upp och ger Nick råd om hur han ska hantera de alltmer bisarra situationer han hamnar i.
Och det är minsann bisarra situationer. Nicks farsa spelas av Steve Buscemi (tänka sig!) som bor ihop med en ung brud som oftast bär bikini. När Jerry plötsligt dör, får Nicks morsa hastigt och lustigt ihop det med en besynnerlig polis, spelad av Ray Liotta. Nicks granne spelas av Fred Willard! Sheenis farsa görs av M Emmett Walsh! Plötsligt dyker Justin Long upp som Sheenis brorsa, som bjuder på magiska svampar. Willard och Walsh borde få varsin Oscar för scenerna där de är höga på svamp! Just det, Sheenis föräldrar har även en kyrkorgel med 60 pipor i vardagsrummet. Sjömännen har på någon vänster lyckats få in Jerrys Lincoln i familjens vardagsrum.
I grunden är YOUTH IN REVOLT en söt kärlekshistoria; pojke möter flicka, som gjorts till skruvad komedi. Och ja, bitvis är det här jävligt roligt. Ett stort antal scener fick mig att skratta högt, vilket jag sällan gör på bio, åtminstone inte i nyktert tillstånd. Dock börjar storyn, som bygger på en roman, att sagga en aning under filmens andra halva, och ibland känns det ... vad ska jag säga... Tja, det känns lite väl sökt emellanåt. Jag tänkte länge att det här kommer att bli en fyra i betyg, men någon måtta får det vara på min snällhet.
Filmen har fantastiska, leranimerade förtexter, en udda animerad sekvens mitt i (den involverar kopulerande par och ett lillfinger) samt tecknad film under eftertexterna. Det här är en väldigt sevärd film med en hel packe kul skådisar, och i vanlig ordning är Fred Willard bäst. Synd att hans roll är så liten.





(Biopremiär 28/5)

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx