söndag 28 februari 2010

Hade Seagal vågat göra det här?

Nä, jag såg inte Melodifestivalen igår heller. Men jag kollade förstås in lite av det som hittills lagts ut på nätet. Och Dolphs följetong är nog bland det konstigaste som visats på TV. Här är en oklippt version av hans partydans. Vem hade trott detta om Dolphan för tio, tjugo år sedan?
Jag känner inte Dolph, jag har inte ens träffat honom, men jag har kontakt med några av hans samarbetspartners i Hollywood och de har förstås försetts med dessa besynnerliga TV-inslag. De tror inte sina ögon. En kille tycker att Dolph bör bli politiker (riktigt varför fattar jag dock inte).



Hela avsnittet av DOLPHS UPPDRAG:

fredag 26 februari 2010

En mardröm på Almstigen

Jag bodde ett tag på Almstigen i Landskrona. Rätt passande för mig som gammal skräckförfattare, då det ju i princip betyder Elm Street. Extra passande då Almstigen är en liten gata som går längs gamla kyrkorården - min utsikt var en lummig liten park med flera hundra år gamla gravar. Vid ett vägarbete medan jag bodde där, hittade de en massa rester av skelett - människoskelett. Jag gissade på en galen seriemördare i kvarteret. Dock hade jag fel. Historikerna jublade, eftersom det visade sig att kyrkogården en gång i tiden varit större - det var väldigt gamla döingar man hittat.
Detta skriver jag för att en ny trailer till nyinspelningen av TERROR PÅ ELM STREET nu ploppat upp på nätet. Jag kan ju inte säga att jag är positiv till denna onödiga film. Fast jag var aldrig någon större fan av Elm Street-filmerna när det begav sig. De var lite för plastiga och logiken och lagarna ändrades hela tiden för att passa de långsökta historierna.
...Men just den här nya trailern innehåller ett par grejor som inger hopp. Som repliken "Why are you screaming? I haven't even cut you yet..."


A Nightmare on Elm Street Trailer 2 in HD

Trailer Park Movies | MySpace Video

Hört på landet på 60-talet

Bonden: Kan du flytta på de där fyra höstackarna?

Drängen: Det är inga höstackar, det är Beatles.

torsdag 25 februari 2010

Bio: I Love You Phillip Morris

Foton copyright © Scanbox Entertainment
Det har varit mycket bögfilm den senaste veckan. Först den utmärkta EN ENDA MAN. Sedan musikalen NINE (som inte är en uttalad bögfilm, men ju automatiskt blir det). Och nu I LOVE YOU PHILLIP MORRIS.
Pojkarna bakom BAD SANTA; Glenn Ficarra och John Requa (båda både manus och regi) är tillbaka med en komedi producerad av Luc Bessons franska bolag Europa Corp. I LOVE YOU PHILLIP MORRIS premiärvisades i Cannes förra året, och har sedan dess bland annat även visats i Sundance. Men reguljär biopremiär i USA kommer filmen inte att få förrän i april - och då blir det en begränsad release.
Vänta nu här! En komedi med Jim Carrey? Begränsad release? Och en film som inte är pretentiös arthouse à la ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND?
Jo, förstår ni, I LOVE YOU PHILLIP MORRIS klassas som kontroversiell i USA.
Baserad på verkliga personer och händelser, spelar Carrey Steven Russell, som när han är barn på ett bryskt sätt får veta att han är adopterad och därför kanske inte som andra. Han bestämmer sig för att bli världens bästa människa och växer upp till polis. Han är gift med djupt religiösa Debbie (en underbar Leslie Mann) och har en dotter.
Men Steven lever ett dubbelliv - han är nämligen homosexuell; "always have been", och hittar på ursäkter för att komma hemifrån och spänna på karlar. Efter en bilolycka bestämmer sig Steven för att komma ut, vilket han gör. Han lämnar Debbie och lever ett lyxigt liv som superbög med sin kärlek Jimmy (Rodrigo Santoro).
Dock är det dyrt att leva lyxliv. För att få råd med allt, börjar Steven ägna sig åt bedrägerier och när han går för långt, kastas han i fängelse. I finkan träffar han så Philip Morris (Ewan McGregor) och det är kärlek vid första ögonkastet.

Efter att de muckat flyttar paret ihop, men Steven kan inte sluta med sitt fifflande för att kunna leva lyxliv. Han myglar sig till en flott chefsposition, han utger sig för att vara advokat, och han har hela tiden lagens väktare hack i häl. Men hans beteende beror på hans kärlek till Phillip, han bedrar för deras skull.
I USA har den här filmen fått åldersgränsen "R", det vill säga att barn under 17 behöver vuxens sällskap. I Sverige hamnade åldersgränsen på 11, vilket innebär att sjuåringar glatt kan se den med en vuxen. Inte för att jag tycker att sjuåringar ska se I LOVE YOU PHILLIP MORRIS, men det säger en del om skillnaden mellan USA och Sverige. Där kan ju en våldsam actionfilm få låg åldersgräns så länge ingen svär eller är näck, medan samma rulle blir barnförbjuden i Sverige. En komedi om homosexuella är ett fett no-no i USA. (Undrar hur roliga, svenska familjefilmen PATRIK 1,5 skulle funka där borta)
Det är synd att Ficarra och Requas film ska behandlas så ute i den stora världen, för det här är en underhållande och riktigt rolig film. Jämför till exempel med den pissusla I NOW PRONOUNCE YOU CHUCK AND LARRY, som försökte göra en komedi om homosexuella och homofobi, men som misslyckades eftersom den i slutändan blev homofobisk själv.
Filmen är utmärkt spelad och håller en vid gott humör hela tiden, och här finns ett flertal scener som lockar till gapskratt. I mångt och mycket är det här en traditionell Jim Carrey-komedi, men en gnutta mer allvar instoppat. Jag förstår inte hur någon kan ta illa vid sig av filmen eller tycka den är upprörande. När Steven kommer ut som bög, blir han lite fjollig och kanske inte alltför övertygande som autentisk bög. Phillip är mer feminin i tonen, vilket ju McGregor även är i verkligheten. Men jag tycker inte att de driver med bögar - de här killarna råkar bara vara det.
Roligast i filmen är dock den ende homofoben som figurerar i filmen, en gigantisk, smällfet svart kille i fängelset, som bara går runt och svär och klagar på fucking faggots. Okej, i början finns en härligt klyschig scen där Jim Carrey sätter på en bodybuildad kille med mustasch, vilket förstås ser helfestligt ut.
Scenen där Steven visar sin nye, nervöse cellkamrat runt i fängelset kan bli en klassiker. Varje intern med bra kontakter presenteras med orden "You pay him or suck his dick - it's your choice!"





(Biopremiär 26/2)

onsdag 24 februari 2010

Varför jag saknar gamla, goa PM Entertainment

'Nuff said:

Medusa versus Skräckens timmar

Min gode vän, serietidningsredaktören Göran, kommenterade min recension av Percy Jackson med att Uma Thurman som Medusa påminner om en gammal Neal Adams-teckning. Jag höll med. Någonstans i bakhuvudet hade jag en bild.
Och så kom jag på det!
Efter en stunds intensivt letande lyckades jag hitta bilden:

Bio: Nine

Foton copyright © Noble Entertainment
Det finns en del personer och företeelser jag önskar jag gillade mer än jag gör. En av dessa är Federico Fellini. Jag vill verkligen tycka om Fellinis filmer.
Mitt förhållande till den legendariske italienaren började inte så bra. När jag var i tolvårsåldern såg jag FELLINI ROMA på Landskrona Filmstudio. Jag kan väl inte påstå att jag tillhörde målgruppen, och jag tyckte filmen var skittråkig - förutom vissa scener. Då visste jag förstås inte heller vem Fellini var.
Jag har långtifrån sett alla Fellinis filmer, men de jag sett har inte fått mig att helhjärtat ställa upp i hyllningskören. Det finns en väldig massa saker jag gillar hos Fellini: han hävdade att orsaken till att han blev filmregissör var att det var för svårt att bli serietecknare. Och han samarbetade ju med serietecknaren Milo Manara (som jag inte helt oväntat gillar); Manara gjorde filmaffischer samt ett seriealbum baserat på ett ofilmat Fellinimanus.
Jag gillar att Fellini är lite mytisk, att han omtalas som "trollkarl" och liknande, jag gillar att hans filmer kan vara burleska, frodiga, sexiga och coola, och fyllda med tjusiga människor och miljöer. Men i praktiken tycker jag ofta att filmerna blir för långa, tråkiga och ibland för tramsiga på ett irriterande prettovis.
För några år sedan gick 8½ från 1963 upp på bio på nytt i restaurerad version. Jag såg den då för första gången under Filmdagarna. Marcello Mastroianni spelar filmregissören Guido - Fellinis alter ego - som för att stressa av efter sin senaste film, tar in på ett spa där han ska planera nästa verk, ett slags självbiografi. Guido uppsöks dock hela tiden av människor, främst kvinnor, ur hans förflutna. Mastroianni glider omkring och är cool. Barbara Steele dyker upp och är cool. Claudia Cardinale är tjusig. Jag somnade under denna väldigt långa film. När jag vaknade höll fortfarande samma scen på.

Jag är inte den största vän av musik-
aler. Jag kan uppskatta klassiska filmmusikaler som SINGIN' IN THE RAIN, som är en fantastisk film, och så älskar jag Danny Kaye-filmer, som ju har flera sånginslag. Men att åka till Stockholm eller London för att gå på musikal? Det är en vision av helvetet. Typisk musikalmusik är bland det värsta jag vet och en del av bögkulturen jag inte kan med; ge mig hellre disco. Jag förstår inte varför folk som aldrig annars skulle gå på musikal plötsligt ska se en massa skit bara för att de semestrar i London eller New York.
Rob Marshalls biofilm NINE är en filmatisering av musikalen med samma namn och som hade Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen när den spelades i Sverige. Och NINE bygger i sin tur på 8½.
Italien i början av 1960-
talet. Över-
spelets konung Daniel Day-Lewis spelar regissören Guido, som efter en rad floppar håller en presskonferens under vilken han tillkännager att han ska göra en film som heter ITALIA och som i huvudrollen ska ha Anita Ekberg-varianten Claudia Jenssen (Nicole Kidman). Det är bara det att han inte har något manus. Han tar in på ett spa, men får inget gjort. Han har problem i förhållandet med sin fru (söta Marion Cotillard), hans älskarinna Penélope Cruz dyker upp, och han hemsöks av sin döda mor Sophia Loren.
Och så blir det sång och dans, oftast framfört på en Colosseumliknande scen.
Den här väldigt dyra filmen blev en dunderflopp i USA och fick produktionsbolaget The Weinstein Company att hamna på fallrepet. Jag förstår att NINE floppade, och jag tror inte att den svenska publiken kommer att se till att filmen blir en succé här.
Handlingen i NINE är ... ingenting. Det hela känns så tomt och meningslöst, att man lika gärna hade kunnat stryka storyn helt och hållet. Dessutom är precis allting en hyllning till Fellini och italiensk film, och ska man vara riktigt ärlig: Fellini må vara hur stor som helst, men jag tror att en stor majoritet av dagens svenska biopublik inte har den blekaste aning om vem han var. NINE känns som en påkostad film riktad till cineaster med vissen musiksmak.
...För sångerna i NINE är verkligen ruttna. Har finns inte en enda låt man kommer ihåg - om man nu inte är musikalfantast. Nu kommer jag att låta fördomsfull här, men NINE är en bögmusikal. There, I said it.

Men om jag nu tar och skjuter musiken och ursäkten till handling åt sidan, hittar jag en hel del försonande inslag. I och med att filmen hyllar det italienska 60-talet, ser NINE bitvis oerhört cool ut. Ibland är det svartvitt, Day-Lewis glider omkring i solglasögon och kedjeröker, här finns fantasieggande interiörer och exteriörer från CineCitta, man har gjort tidstypiska fejkaffischer för filmer, och det körs ofta omkring i små sportbilar. Flera av shownumren ser ut att ha designats av Milo Manara på ett burleskt och bra sätt; det är gott om raffiga damer som drar upp kjolen och sitter bredbent. Penélope Cruz framför ett nummer som fick mig att svettas - hubba hubba. All denna sexighet blir förstås märklig när den kombineras med musik som låter som Peter Jöback möter Rikard Wolff.
Judi Dench gör inte bort sig, Kate Hudson brås på sin mor när det gäller sång och dans, Sophia Loren är parant och stilig men lär släppa sig om hon försöker blinka. Nicole Kidman har kritiserats för sin insats. Jag tycker mest att hon ser otäck ut - hon ser ju stelopererad ut efter alla ingrepp.
NINE är ett gäng snygga bilder bortkastade på en kass film. Vore jag en tysk kritiker, skulle min recension lyda så här:
NINE? NEIN!






(Biopremiär 26/2)

Kåbåjsare

Minsann om inte Fred Olen Ray varit framme och gjort en westernfilm. Alldeles ny sak, har just hamnat på marknaden. Brta titel - AMERICAN BANDITS - och bra folk i den; Jeffrey Combs och Peter Fonda. Om filmen är bra återstår förstås att se, men det är ju positivt att de görs nya westerns. HÄR är en trailer för filmen.

tisdag 23 februari 2010

Bio: Percy Jackson och kampen om åskviggen

Foton copyright © 20th Century Fox
I bokform har det kommit en del hel- och halvplagiat på Harry Potter under det senaste decenniet. Märkligt nog har det vad jag vet inte kommit några Potterinspirerade filmer. Kanske beroende på att rättrådiga JK Rowling envisas med att försöka sätta dit till och med små barn som inkräktat på copyrighten?
Här har vi så till slut en uppenbart Harry Potter-influerad film av Potterregissören Chris Columbus - dock baserad på en bok av Rick Riordan. Och det är en film jag hade kunnat vara utan.
Av någon anledning häckar de gamla grekiska gudarna - Zeus, Poseidon och gänget - numera i USA, och då främst i New York City. Vill man ta sig till Olympen, tar man en specialhiss i Empire State Building; det hade nog aldrig de gamla grekerna gissat.
Någon har snott Zeus blixt. Detta gör Zeus så sur att han hotar med att ställa till med krig mellan gudarna. Han misstänker att det är Poseidons halvgud till son som snott blixtskrället.
Poseidons son heter Percy Jackson, en tonåring som är lyckligt ovetande om att han är halvgud; han vet inte vem hans farsa är. Han bor hos sin morsa Catherine Keeler som är gift med ett riktigt kräk spelat av Joe Pantoliano. Som om detta inte vore nog, lider Percy av ADHD och dyslexi (?!), men han kan vistas under vatten i sju minuter - alltid något.
Plötsligt attackeras Percy av en lärarvikarie som förvandlas till monster. Hans rullstolsbundne lärare (eller vad han nu var) Pierce Brosnan rycker då in, det visar sig att han är kentaur (fniss!) och klasskompisen Grover är en satyr med getben. De jagas av en minotaur i skogen och Percys morsa fångas och dödas - men Percy verkar inte bry sig nämnvärt. Han tycker inte att det är särdeles konstigt att han placeras i ett träningsläger där halvgudar lär sig slåss med svärd och allehanda konstiga varelser traskar omkring.

Percy träffar den väna Annabeth, som har påtagligt stora bröst för att vara så ung, och som är dotter till Athena. Hon är tuff och slåss med svärd, men det verkar som om hon och Percy blir lite betuttade i varandra. Tillsammans med Grover bildar de en trio som beger sig ut på jakt efter åskviggen. De hamnar i Nashville, i Las Vegas och i Hollywood, och det visar sig även att Percys morsa inte alls är död, utan placerats i Hades, som ju är Helvetet - och som i den här storyn ligger under Hollywood.
Herrejösses vilken jävla röra det här är! PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN är ett uppenbart hafsverk. För det första är storyn oerhört fånig, vilket jag gissar framgår av försöket till referat ovan. För det andra saknar rollfigurerna karaktär och det finns ingen som helst karaktärsutveckling. Percy visar sig vara bra på att slåss och tänka smart på en gång, och han svingar sitt svärd utan att tveka från första början. Inte så konstigt att han knappt reagerar på sin mors förmodade död. Killen som spelar Percy heter förresten Logan Lerman och ser ut som Zach Efrons lillebror. Han och de övriga, unga skådespelarna är väldigt bleka och intetsägande.
Filmen är fullkomligt charmbefriad. Det är action mest hela tiden, men vad spelar det för roll när man inte bryr sig? Det borde ju vara coolt att hjältarna beväpnas som i en James Bond-film; en kulspetspenna förvandlas till ett svärd och så vidare, men det blir mest irriterande och dumt.
Vissa scenerier impo-
nerar, en del effekter och monster - och de är rätt många - är fräsiga, men allt är bortkastat på denna menlösa, trista film. Grover ska vara något slags comic relief, men är inte speciellt rolig. Jag valde mellan att sätta en etta eller en tvåa i betyg. Det blir trots allt en tvåa, dels på grund av vissa detaljer, men främst beroende på:
A) Rosario Dawson som Hades' fru - hon är något makalöst hått! Hades spelas förresten av Steve Coogan. Han är bortkastad i rollen, vilket även Sean Bean är som Zeus.
B) Uma Thurman som den sexigaste Medusa jag sett - och då hör det till saken att jag inte tycker att Thurman är så sexig i vanliga fall. Hennes illasinnade superkraft utnyttjas på kul sätt ett par gånger.
PERCY JACKSON fick mig att vilja se nyinspelningen av GUDARNAS KRIG nu på en gång. Vill jag se fåniga filmer om antikens gudar, ser jag hellre Luigi Cozzis två Herkulesfilmer med Lou Ferrigno. De är fåniga med finess.
...Och jag kan tänka mig att mockbusterbolaget The Asylum skulle kunna komma med en bättre kopia på Harry Potter om de vågade och ville...






(Biopremiär 24/2)

måndag 22 februari 2010

Omvänd kändisspotting

Idag när jag var på Malmborgs stod Bengt Fahlström och tittade på mig. Märkligt länge.
Läser förresten på Wikipedia att han växte upp på Ven. Hade jag ingen aning om.

Fotnot: Fahlström bor i närheten av Malmborgs.

Blu-ray är ute, här är framtidens filmformat!

För ett gäng år sedan satt jag i en soffa med en en tösabit soim var rätt mycket yngre än jag, och gjorde vad man gör med söta tösabitar på tu man hand. Apropå något jag inte minns,m sa han plötsligt: "Kommer du ihåg när man var liten och sjuk och låg hemma och tittade på video hela dagarna?"
Nej, det gjorde jag verkligen inte:
"Lilla vännen, om jag ville se en film när jag var liten och sjuk, fick mina föräldrar gå bort till en fotobutik och hyra en Kalle Anka-film eller en komprimerad långfilm på Super-8!"
...För så var det!
Jag har flera vänner som samlar på gamla komprimerade långfilmer på Super-8. I de flesta fall har resultatet blivit obegripligt - man klippte alltså ner en långfilm till ungefär åtta minuter. I en del fall blev resultatet en bättre film.
Men nu behöver du inte leta upp farsans gamla projektor och jaga filmer på eBay. Nu kan du förstås se flera turboversioner av filmklassiker på Internet! Varför inte avnjuta originalversionen från 1941 av nu bioaktuella THE WOLFMAN?



Här har vi MUMIEN med Karloff:



Tod Brownings DRACULA med Lugosi är en rätt trist och överskattad film, men i den här versionen blir det fett ös (notera att man klippte bort hela upptakten i Transsylvanien):



James Whale var uppenbarligen i racerform när han gjorde sin klassiska FRANKENSTEIN:



...Och THE DEADLY MANTIS är dödligare än någonsin!

Universal bara snor idéer!

Latino Review är en sajt jag aldrig tidigare varit inne på, men den unga TWILIGHT-hatande tjejen som driver skräckbloggen Day of the Woman länkade dit. Latinosajten publicerar nämligen en fullkomligt fantastisk insändare från en TWILIGHT-fantast som anklagar Universal för att ha snott Stephenie Meyers varulvskoncept när de gjorde THE WOLFMAN! Enastående! Kolla HÄR!

söndag 21 februari 2010

Söndagsbetraktelser

Härommånaden stoppades jag av en ung, utländsk turist vid Triangeln. Klockan var ungefär nio på kvällen. Han såg yr ut frågade efter närmaste Apotek. Skojar du? kunde jag inte låta bli att säga. Det här är Sverige. Har du huvudvärk, feber eller är täppt i näsan får du allt vänta till nästa dag om du inte har grejor hemma.
Bara en kort tid senare hävdes monopolet och enklare mediciner dök upp på bensinmackar och på Malmborgs. Häromveckan gjordes "gamla" apoteket på gågatan om till "nya" Apoteket Hjärtat, men jag gissar att det inte är någon skillnad. Och alldeles där killen stoppade mig vid Triangeln, håller ett apotek i en ny kedja på att öppna.
Som om detta inte vore nog: när jag igår genade genom Åhléns, konstaterade jag att de mitt i lokalen håller på att bygga upp Åhléns Apotek.
Med andra ord: så fort monopolet släpptes, började apotek slå upp som svampar ur jorden och genast är det betydligt enklare att få tag på Treo. Men frågan är vad som händer om alkoholmonopolet hävs. Skulle utvecklingen bli densamma? Att det inom ett par veckor ploppar upp spritbutiker lite varstans, och var och varannan butik har små alkoholavdelningar? Det vore onekligen trevligt att kunna spontanköpa en flaska vin på kvällen utan att behöva planera ett besök på bolaget i förväg.
Satt tidigare idag och läste Sydsvenskan. Högst upp på en sida fanns ett foto på Hans-Uno Bengtsson, ni vet; han den spexige fysikern från Lund. Det var längesedan jag såg till honom, tänkte jag, han var ju ofta på TV förr. Vad har han för sig nuförtiden? Jag läste: "Hans-Uno Bengtsson (1953-2007)"... Vaffan? Är karln död?! Hade jag ingen aning om. Det fick jag kolla upp och jodå, han fick cancer och gick hastigt bort för två år sedan. Han nämndes i dagens tidning eftersom det kommit ut en bok med hans texter.
Dagens Sydis innehåller även en lång intervju med en stenhård James Ellroy.
Apropå Sydsvenskan: i fredags recenserades fem biopremiärer (varav en bara gick upp i Lund, därför har inte jag skrivit om den). Samtliga filmer fick betyget fyra! Recensionen av DU OCH JAG var speciell, inte nog med att recensenten tyckte precis tvärtemot vad jag tyckte, hon har även lyckats skriva en fullkomligt oläslig och obegriplig text.
I dagens Sydsvenskan finns förresten en kort intervju med nyblivne malmöbon Svante Grundberg. Hans ska starta nattsuddsklubb här i stan, med början i mars. Bra initiativ.
Natten till idag blev jag vittne till världens fånigaste slagsmål inne på McDonald's. Jag hade återigen lyckats halka och slå mig som fan på precis samma ställe som de tidigare gångerna, så jag linkade in på McD för att kunna sitta ner i väntan på att benet skulle sluta värka.
Jag tänkte att de som jobbar på detta etablissemang måste vara oerhört tålmodiga. Som alltid är stället fyllt av skrikande idioter på lördagsnätterna. Jag ville gå, men satt kvar och försökte ignorera aphuset. Tre överförfriskade tonårskillar bar sig åt som fan. Vi pratar Snorungar med stort S här. De verkade fullkomligt bakom flötet, de var spända som bandybollar och de kaxade sig å det grövsta. Efter ett tag slog de sig ner runt ett långbord där det satt några andra ungdomar, bland annat några tjejer.
Snorungarna gick igång som neandertalare och frågade om tjejerna gillade hårt sex. De fattade inte att tjejerna drev med dem. "Jag ska knulla dig så att du inte kan gå efteråt!" skrek den minste av gossarna. "Åh, ja, men bara om du rövknullar mig!" skrek en tjej tillbaka. På den nivån låg det. Trevlig miljö för måltider, alltså. "I'm lovin' it"? Njä.
Snorungarna blev mer och mer puckade. Jag önskade att de skulle gå. Jag fick lust att halta fram och örfila upp dem. Inte slå dem på käften, utan bara örfila dem, det vore mer förnedrande för dem. Tjejerna gick, men ett par andra killar satt kvar. Snorungarna började käfta med killarna. Nu hade de nog hållit på i en halvtimme eller kanske till och med en timme med sitt fjant. Plötsligt skrek en av Snorungarna "Men vi är ju tre mot dig, vågar du det?" eller något liknande. En ensam kille reste sig upp, gick fram till en av Snorungarna och knuffade omkull honom så han damp i golvet, och sedan välte han ut en bricka med läsk över Snorungen, som började gråta. En annan Snorunge började tjafsa och lät som som en stucken gris. Den uppretade killen slog ut med knytnäven mot snorungen, men missade i princip - vilket inte hindrade Snorungen från att ta sig för kinden och börja storböla och fly. Den tredje Snorungen sprang och gömde sig.
Den uppretade killen erbjöd den omkullknuffade hjälp att resa sig upp, men ungen nekade. Gästerna på McD skrattade åt Snorungarna. Den uppretade killen bad om ursäkt till en städerska för att han stökat till det, men hon sa att det var lugnt. Killen gick ut.
Några tjejer bredvid mig skrattade och så "Så kaxiga de var - och så börjar de böla som småflickor när någon petar på dem!"
Ett par minuter senare kom det in fem (!) poliser och en väktare från Securitas. Snorungarna hade ringt snuten. Poliserna hade haffat den uppretade killen på torget utanför. Nu fick Snorungarna rekonstruera vad som hänt inne på restaurangen. De ljög och hittade på. Jag tittade fascinerat på. Jag tänkte gå fram och berätta vad som egentligen hänt, men valde till slut att avstå, vilket kanske var dumt, men jag orkade inte bli inblandad i dumheterna. I stället föreställde jag mig hur Kemiske Ali återuppstod från andra sidan, kom in och tog hand om Snorungarna.
Benet hade slutat värka sedan länge. Jag lämnade stället. Undrar om "slagsmålet" kommer att omnämnas i tidningen i morgon.

lördag 20 februari 2010

Kanske de roligaste och mest oväntade jag någonsin sett

Nej, jag tittade inte på Melodifestivalen idag heller - men jag kollade förstås in Dolphs följetong, som återfinns på nätet.
Det är fortfarande väldigt konstigt och jag vet inte vad jag ska tycka ... MEN!!!
Jösses jävlar! DOLPH LUNDGREN KLÄR UT SIG TILL BJÖRN RANELID!!! Blir det bättre än så? Det är ju fullkomligt sanslöst! Dolphan skulle ju kunna leda en egen version av Party hos Parnevik!

...Undrar förresten om Dolphan vet vem Ranelid är...

Bio: En enda man

Stillbildsfoton: Melissa Moseley.
©2009 Fade to Black Productions, Inc. All Rights Reserved.

Av någon anledning pressvisades inte EN ENDA MAN i Malmö, så återigen blev det till att traska iväg till den reguljära premiären. Skulle jag åter hamna på en visning från helvetet? Filmen visades i den minsta salongen och det var fullsatt. Fem minuter in i filmen hördes plötsligt en massa brak från entrén. Jävlar, tänkte jag, nu kommer drägget infarande!
Det visade sig dock vara en kritikerkollega. Den långhårige slarvern var försenad och kunde inte hitta sin plats, så han gav upp och fick sitta på golvet.
Jag har sett en hel del debut-
filmer - ofta svenska debut-
filmer - som fått biopremiär trots att de sett ut som avgångsfilmer någon filmskola, om ens det; rena amatörfilmer. Det senaste året har vi ju fått både MAÑANA och nu senast MISS KICKI.
...Och så kommer då modeskaparen Tom Ford. Han har aldrig gjort långfilm tidigare, och här drämmer han till med en film han regisserat, medproducerat och varit med och skrivit manus på. Och det vi fått är allt annat än en amatörproduktion. Har man talang kan saker bli rätt från början.
Baserad på en bok av "Farväl till Berlin"-författaren Christopher Isherwood, utspelar sig EN ENDA MAN i Los Angeles 1962. Den homosexuelle engelskprofessorn George Falconers (Colin Firth) livspartner sedan sexton år har omkommit i en bilolycka och livet ter sig meningslöst. Vi får följa George under den dag han avser ska bli hans sista i livet - han har förberett allt, skrivit alla avskedsbrev och revolvern är laddad.

Dock blir dagen inte som han tänkt sig. Hans gamla kompis Charley (Julianne Moore) som alltid varit kär i honom bjuder över honom på drinkar, en spanjor som ser ut som James Dean flörtar med honom, och mest oväntat av allt är att en av Georges elever; en ung kille, fattat intresse för den strikte britten och söker upp honom. Kanske finns det hopp om framtiden ändå.
Det har hävdats att Colin Firth gör sitt livs roll och han har Oscarnominerats för sin insats. Och visst är han bra! Även Julianne Morre är bra. Men jag vet inte om det bara är jag som känner så här, eller om det är en strikt heterosexuell reaktion, men jag upplevde det som att kemin mellan Firth och Moore kändes mer äkta och påtaglig än den mellan Firth och de olika männen; det framgick att Firth egentligen är straight. Eller kände jag så bara för att Firth spelar en typisk stiff upperlip-britt?
Med risk att låta politiskt inkorrekt måste jag även medge att vissa homoerotiska bilder fick mig att fnissa. Närbilder på mäns munnar, ögon, nakna överkroppar och så vidare. Liknande bilder på kvinnor har jag sett hur många som helst utan att jag funnit dem lustiga, om det nu inte varit sexploitationfilmer. En annan kritiker skrev en gång att exploatering av manskroppen känns mer kinky än kvinnokroppen - och det ligger nog något i det. Dessutom tycker jag att män utan kläder ser rätt fånigt ut. Ska jag föreställa mig en stilig man, ser jag honom alltid iförd kostym.
EN ENDA MAN är en av de snyggaste filmer jag någonsin sett. Ja, det är något rent makalöst vad snyggt det är. Inte bara fotot, utan allt. Inte helt oväntat kommer Colin Firths kostymer från Tom Fords skrädderi i Italien. Vidare har vi alla prylar från 50- och 60-talen. Jag kände mig som Steve Carrells rollfigur i början av ANCHORMAN, när han missuppfattat något och säger "I love lamp. I love carpet." Genom hela EN ENDA MAN ville jag säga "I love toaster. I love car. I love typewriter. I love radio. I love clock." och så vidare - i all evighet. Ja, jösses vad snyggt. Vilken estetik!
Tom Fords film kan närmast beskrivas som hypnotisk. Det är som att titta på ett medvetandeflöde. Jag blev upslukad av bilderna och av huvudpersonen, och allt flyter fram i ett välavvägt tempo; allt är kryddat med ett utomordentligt score av Abel Korzeniowski.
Bara en sådan sak som att i stort sett hela publiken satt kvar under eftertexterna säger en hel del om hur hypnotisk och fascinerande EN ENDA MAN är!





(Biopremiär 19/2)

Chock: Jamie Gillis död!

Porrlegenden Jamie Gillis har dött, 66 år gammal, efter en längre tids kamp mot cancer. Dödsfallet rapporteras bland annat HÄR och HÄR.
Gillis medverkade i över 400 filmer, varav en handfull icke-pornografiska: till exempel dyker han upp i Stallonerafflet NIGHTHAWKS och han spelade huvudrollen som agent Nick Monroe i NIGHT OF THE ZOMBIES; en osedvanligt dålig nazizombiefilm i regi av Joel M Reed som gjorde BLOODSUCKING FREAKS. Ett tag gick filmen ofta på små obskyra kabelkanaler.
I Harry Reems' memoarer omnämns Gillis som "My crazy friend Jamie". Sexuellt höll han på med de mest udda grejor. Han experimenterade med att försöka ejakulera, bajsa, kissa och spy samtidigt. Han var även känd för att medverka i sadomasochistiska filmer och han levde länge i ett S/M-förhållande med Serena.
Jamie Gillis hann med att spela Dracula och liknande vampyrer ett par gånger, bland annat i DRACULA SUCKS (1979) med Reggie Nalder från SALEM'S LOT (!) och i DRACULA EXOTICA.
HÄR är AVN:s första rapport.



fredag 19 februari 2010

Konst: Hans-Peter Feldmann på Malmö Konsthall

Bland det värsta jag vet är när man kliver in på en konstutställning utan att ha en aning om vad det är man ska få se och börjar beskåda och uppskatta verken - och så kommer det en person och förstör allt. Det kan vara konstnären själv, eller konsthallschefen, galleriägaren eller en inplockad expert, som får för sig att förklara verken på ett sätt som gör att de inte längre känns spontana, roliga, drabbande, tilltalande, utan snarare det motsatta - ofta direkt tråkiga.
Så icke med tysken Hans-Peter Feldmann, vars soloutställning på Malmö Konsthall pågår från den 20:e februari till den andra maj, och vars vernissage går av stapeln i kväll. Feldmanns verk heter ingenting; han har inte döpt dem - och det finns inga förklaringar till vad han vill med dem. Och detta gjorde mig glad. Jag gick nämligen en vända i konsthallen och kände att, oj, det här gillar jag verkligen, innan Feldmann presenterades på pressvisningen.

Golden Shoes with Pins on Velvet
Feldmann är född i Düsseldorf och var litet barn under kriget och åren efter detta. Han berättar att han växte upp i en värld utan bilder; enligt honom förde kriget med sig det faktum att bildkonsten försvann från det tyska samhället, vilket förstås låter märkligt i våra öron.
Vad den sympatiske Feldmann gör, är att ta vardagsföremål och ge dessa en extra twist. Min enda invändning mot detta, är en liten avdelning där han bara ställt saker rätt upp och ner på podier; en kudde, en urgröpt brödskiva (från konsthallens restaurang!) och så vidare. Det känns lite banalt och påminner om konsthallens förra utställning där en annan tysk gjort något liknande.
Men resten av utställningen är lustfylld och tilltalande. I ett rum hänger det 101 foton på människor i en lång rad. Först ser vi en nyfödd flicka, därefter ett barn som är ett år gammal, sedan en tvååring, och sist en hundraåring. Jag gick bort till porträtten på de i min ålder och ville inte riktigt identifiera mig med de männen. Jag är ju mycket yngre, tycker jag!
I ett rum har Feldmann skapat skuggspel. På en rad roterande plattor framför spotlights har han placerat en massa fåniga plastfigurer. Skuggspelet i sig är fascinerande, men jag som gillar dumt plastmög hade större utbyte av att betrakta de lustiga prylarna.
Uppförstorade foton på brödskivor pryder en vägg (märkligt dekorativt), medan skor är temat för flera verk; allt från en hylla med damskor till en ritning över danssteg. Eftersom jag är den jag är, uppskattade jag mest de omslag till spanska pulptidningar och en Tarzantidning som Feldmann målat av i större format.

Measure Sticks
Ibland går mina tankar till popkonst och de mest uppenbara namnen som Warhol och Lichtestein, men ofta känns det mest som att Feldman lustfyllt gått sin egen väg, till exempel när han gjort ett collage med foton på kvinnors knän, eller insisterade på att den tjocka, inbundna utställningskatalogen skulle innehålla ett foto på en drottning.
Nu har jag för övrigt för första gången i mitt liv ätit sej. Under familjens skidresor till Norge, med början 1978, var sejbiff ett stående skämt. Det lät så äckligt och det hotades med detta som middag titt som tätt. Fast vi fick aldrig någon sejbiff. En av Malmös trevligaste restauranger är SMAK, inhyst i just konsthallen. Lokalen är kanske inte den mysigaste och mest intima, men jag har alltid ätit utomordentlig mat där - och nu åt jag sejbiff med murkelsås. En av SMAKs kockar har förresten nu öppnat den så omskrivna restaurangen Bastard i Malmö.
Two Girls, One Clipped

torsdag 18 februari 2010

Årets julklappsbok redan nu:

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx