onsdag 8 december 2010

Bio: Svinalängorna

Foton copyright © Rolf Konow
LACKALÄNGA.
Det var en TV-serie av Max Lundgren (för övrig bördig från Kävlinge). Jag vill minnas att det var en skitdålig serie.
LACKALÄNGA har ingenting med SVINALÄNGORNA att göra, så den kopplingen skrotar vi här och nu.
Jag och Susanna Alakoski skriver i samma tidning, och på årets bokmässa presenterades vi som hastigast för varandra. Hon verkade glad och trevlig - men jag har inte läst hennes bästsäljande bok "Svinalängorna". Allvarkligt talat: varför skulle jag göra det? För att alla andra gör det? Ger jag intryck av att gå loss på självbiografiska romaner om att växa upp med alkisar i Ystad?
Men den fruktansvärda attityden, varför bemödade jag mig att gå och se på filmatiseringen och därefter skriva om den? Därför att jag ser allt som går upp på bio i Malmö, och därför att ni vill veta vad jag tycker om allt, oavsett min utgångspunkt (i det här fallet ointresserad).
Som säkert är bekant är det Darth Vaders morsa, Pernilla August, som regisserat SVINALÄNGORNA. I augusti, medan hon fortfarande satt och klippte filmen, kom hon till Malmö och visade ett par scener för pressen. Det såg fult och deprimerande ut.
Sedan dess har hon åkt världen runt med sin film och vunnit en rad priser, och nu får filmen sin svenska biopremiär.
Noomi Rapace är Leena, som är gift med Johan (Ola Rapace), och tillsammans har de två små döttrar. På Luciamorgonen ringer telefonen. Leenas morsa (Outi Mäenpää) nere i Ystad ligger för döden. Leena har i princip ingen kontakt med tanten, och vi får förstås reda på varför. Den motvilliga Leena med familj åker ner till Ystad, medan Leenas barndom spelas upp.
Ja, det gick minsann för jävligt till. Lilla Leena (Tehilla Blad) flyttar med sina finska föräldrar och lillebror till en lägenhet i Ystad. Inte nog med att de är finnar - de är rediga klichéfinnar till på köpet! Farsan (Ville Virtanen) super mest hela tiden. Föräldrarna har spritfester. De slåss. De skriker. Farsan brottas med julgranen på julafton. Det är skit och mög.
Fast Leena tycker om att simma. Hon är duktig på att tävlingssimma. Den vresige badhusföreståndaren talar en skånska man kan skära djupfryst fisk med. Lilla Leena försöker också få socialen att ta hand om stackars lillebror.
Vuxna Leena går omkring och ser ut som om hon har förstoppning genom hela filmen, innan hon slutligen får ett utbrott. Johan verkar mest vara en lugn, schysst snubbe - och han kände visst inte till att Leenas morsa var i livet.
Innan pressvisningen blev jag tipsad av en kollega som redan sett filmen att hålla ett öga på ett fönster i bakgrunden i filmens början. Det gjorde jag. Det är tidig Luciamorgon och Leenas och Johans små döttrar kommer skridande vitklädda med ljus i hår. Det är bara det att genom den tunna gardinen i fönstret bakom dem, ser man att solen skiner och träden är gröna.
Filmatiseringen av SVINALÄNGORNA är egentligen bara en enda lång rad misärklyschor staplade på varandra. Det känns som om jag sett filmen förr - och det flera gånger. August har inte lyckats tillföra någon ytterligare dimension på det hela. Det är bara grått och sprit och bajs.
Den vuxna Leena finns visst inte med i boken, utan lades till i filmen för att ge perspektiv på uppväxten. Det märkliga är bara att resultatet snarare känns som en skildring av Noomis och Ola Rapaces förhållande. Mellan inspelningen och premiären har ju de hunnit skilja sig. Jag kan mycket väl tänka mig att Noomi Rapace är lika konstig som Leena, och att Ola är en rätt lugn snubbe. Jag hade också skilt mig om min fru fick psykbryt som Leena.
Tehilla Blad har fått mycket beröm för sin prestation. Men jag tycker mest hon är lillgammal - och hon påminner om en dvärgupplaga av Vanna Rosenberg, en skådespelerska jag inte tycker om. Unga fröken Blad artikulerar och talar så tydligt att hon känns lite obehaglig. Förresten, varför har alla svenska skådespelande barn så konstiga namn? Tehilla, vad är det för hittepånamn?
En sak i filmen gjorde mig konfunderad. Noomi Rapace fyller 31 om ett par veckor. Scenerna med henne uppfattade jag som att de utspelar sig i nutid. Men återblickarna känns som 1970-tal! Men om Noomi ska spela ungefär sin egen ålder, och det är nutid, och om Tehilla ska föreställa cirka tio, då handlar det plötsligt om 1990. Väldigt märkligt.
Filmfotot är grått och murrigt och gör det hela än mer deprimerande. Jag förstår absolut inte vad det är som är så lockande med den här filmen. Jag var dessutom nära att nicka till ett par gånger, jag fick nypa mig i armen.
Jag kan inte komma på någon orsak att se SVINALÄNGORNA, men jag kan ge mig fan på att den kommer att locka rätt mycket folk till  landets biografer.







(Biopremiär 13/12)

4 kommentarer:

Biscanbauer sa...

Suck, jag som måste se den här med jobbet.... :/
Helt oväntat jobbar jag på en socialförvaltning.
Hade varit mycket roligare, och betydligt mer oväntat, att få se Tron eller Piranha.

Pidde Andersson sa...

Kan du inte lura iväg folket på TRON istället? Låtsas att det är en film som inger hopp för samhällets bottenskikt, den handlar om att man aldrig ska tappa TRON.

Öh...

Den var dålig. Jag vet.

Biscanbauer sa...

Alright, detta blev ju faktiskt ganska intressant. Jag var alltså och såg filmen med jobbet i veckan som gick. Måste säga att jag blev positivt överraskad. Skildringar av social misär har aldrig varit och kommer aldrig att bli min kopp te, men jag tyckte ändå att filmen var... riktigt bra! Det var osminkat, väl berättat och tack och lov förekom inga gråtande barn som klamrade sig fast på förälderns axel och gråtskrek ”Men jag älskar ju dig!”. Det intressanta är att jag gjorde nästan exakt samma detaljiakttagelser som du anger i din recension, men jag förhöll oftast på ett annat sätt. Exempel: Tehilla (ja, fjöntigt namn) Blad är lillgammal och påminner om Vanja Rosenberg. Håller helt med, men det stör mig inte alls. För det första inbillar jag mig att lillgammalheten (?) kommer naturligt för ett barn som tvingas ta hand om sin familj för att bokstavligt talat överleva, sen gillar jag Vanja Rosenberg.

Sen var det det där med klichéfinnarna. Det slog mig också oerhört tydligt, men vafan, de v-a-r- ju finnar. Och alkoholister. Hur skulle man skildrat det på ett nyskapande sätt? Jag säger inte att det inte går, men hur skulle regissören gjort? För övrigt hade jag stora svårigheter att inte brista ut i ett rejält skratt när pappan kommer ut i köket under socialens besök. Snacka om klichéfinne! Men omgiven av ca 150 socialtjänstanställda lyckades jag kväva skrattet till ett litet fniss och därmed förmodligen rädda livet på mig själv…

Pidde Andersson sa...

Jag har ingen aning om hur man skulle kunna skildra det hela på annat sätt, i synnerhet då de ju faktiskt var alkade finnar på riktigt. Men grejen är ju att folk, och i synnerhet kultureliten, har en tyendens att raljera över alla klyschor i underhållningsfilmer; action, romantik och så vidare, och missar totalt att sådana här "seriösa", allvarliga dramer, i synnerhet svenska, har lika många klyschor om inte fler. Tittar man på SVINALÄNGORNA och framför allt SEBBE, kan man sitta och bocka av alla ingredienser.
Självklart hör det till saken att jag även är totalt ointresserad av misärskildringar. Om de inte bygger på amerikanska bestsellers och går ut på att huvudpersonen flyr till USA och blir A) franmgångsrik fotomodell, eller B) mäktig affärsman. Den sistnämnde får gärna spelas av Peter Strauss.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx