lördag 25 december 2010

Bio: Megamind

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det är många premiärer den här juldagen. Många premiärer är det. Många, många. Jag har svårt att hinna med. Men det här är den sista, och hinner jag publicera den här recensionen innan lunch, vilket jag gör, har jag hunnit skriva om samtliga innan de haft premiär.
DreamWorks Animation söker desperat efter en ny superframgång som SHREK, och här är det senaste försöket. MEGAMIND har dock omnämnts i ganska goda ordalag, så jag hoppades att det skulle stämma; att den här 3D-filmen verkligen skulle vara jätterolig.
Det hela börjar ungefär som Stålmannen, med att en planet i yttre rymden går under och två föräldrar skickar  iväg sin nyfödde, blåa son i en rymdkapsel mot Jorden. Fast på vägen hit dyker det upp en andra rymdkapsel med en bortskämd, humanoid rymdbebis.
Den bortskämda bebisen hamnar hos en superrik familj i staden Metro City, medan den blå ungen dimper ner i ett fängelse där han även växer upp. Den bortskämda ungen har begåvats med superkrafter och växer upp till superhjälten Mega Man, en självgod Stålmannenvariant av bästa fascistiska, kroppsdyrkande märke (han liknar förresten Bruce Campbell), medan den blå ungen blir superskurken Megamind.
Megamind och Mega Man tillbringar sina liv med att slåss mot varandra, Megamind kommer på de mest långsökta försök att ta över världen med sina Lex Luthor-uppfinningar, och så stoppas han ideligen av Megamind, och ofta är journalisten Roxanne indragen i bataljerna likt Lois Lane.
Men så en dag lyckas Megamind. Han lyckas döda Mega Man! Och det var ju inte planerat. Nu plötsligt är han Mega Citys mäktigaste man och alla dansar efter hans pipa.
Men snart visar det sig att det här livet inte är särdeles kul. Han kan få vad han pekar på, alla fruktar honom, och han känner sig ensam - och till på köpet börjar han bli kär i Roxanne, som hatar honom. Och javisst - precis som i DUMMA MEJ inser han att det nog är bäst att bli snäll.
...Och det är väl detta som är problemet med filmen MEGAMIND. Eller, tja, jag vet inte om det är ett problem, men det är detta som gör att jag inte tycker att filmen blir så kul som den borde vara. Den blir för PK, det blir för mycket Bamse över det hela. Och även om här finns en del roliga scener, är filmen inte lika kul som jag hoppades. Fast det är ju klart - av någon anledning pressvisades den svenskdubbade versionen, så istället för Will Ferrell, Brad Pitt och Tina Fey, fick vi tradiga TV3-röster, samt David Batra. Jag har förstått att Ferrell tillför väldigt mycket i originalversionen.
Tekniskt är det här oklanderligt. MEGAMAN är en fantastiskt tjusigt animerad film; det är snygg design och allting är exemplariskt. 3D:n är helt okej. Guillermo del Toro hjälpte till att redigera filmen.
En diskussion jag och mina kollegor hade efter pressvisningen, är om det är okej att attraheras av en animerad brud. Som Roxanne i den här filmen.
Vi är sjuka människor.





(Biopremiär 25/12)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx