torsdag 2 december 2010

Bio: I'm Still Here

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Vi såg ut som snögubbar när vi anlände till Spegeln, efter att ha sprungit genom Malmö. Men inne i värmen bjöds det både på kaffe och pepparkakor, och vi såg nog alla med nyfikenhet fram emot filmen vi skulle se: Casey Afflecks dokumentär om Joaquin Phoenix. Eller, jag borde väl snarare skriva "dokumentär" inom citationstecken, eftersom Affleck härommånaden medgav att alltihop är fejk.
Vi minns ju när Phoenix under 2008 plötsligt lät meddela att han skulle hoppa av sin karriär som framgångsrik skådespelare för att istället bli rappare. Om det var sant eller ej visste ingen, jag har för mig att jag själv skrev något om att om det nu är sant, kommer Phoenix säkert att göra en Mickey Rourke - han dyker upp i några B-filmer innan Tarantino handplockar honom för en comebackroll, vilken leder till en stor, Oscarsnominerad roll.
Vi fick se Joaquin Phoenix bli fetare och fetare medan skägget växte, vi läste rapporter om han fiaskoframträdanden som rappare, det lades ut pinsamma klipp på YouTube, och han besökte Letterman och betedde sig exceptionellt underligt.
Det första jag lär mig när jag ser filmen, är att Joaquin uttalas "Woakin" och att många kallar honom "Woak". Filmen öppnar med en hemvideo från 1981 i vilken lille Joaquin hoppar ner i en sjö. Därefter är det nutid och under repetitionerna av en pjäs som ska framföras på en välgörenhetsgala till Paul Newmans minne, berättar Joaquin att detta kommer att bli hans sista jobb som skådis. Han tycker att yrket är fjant, det har inget med äkta kreativitet att göra; att bara göra vad regissören säger till en.
Så tillsammans med sina två assistenter satsar Joaquin på att bli J.P. - rapstjärna. Han skriver sina låtar själv och hans mål är att få Sean Combs, alltså P Diddy - eller Puff Daddy, som han fortfarande borde heta, att producera debutalbumet.
Den ständigt svärande, kedjerökande amatörrapparen beter sig allt underligare - och det är ganska uppenbart att det är fejk. I synnerhet vid ett tillälle där han ringer efter horor som han och assistenterna sedan har sex med efter att ha snortat kokain. Han tar mer droger under filmens gång. Om detta vore en äkta dokumentär tror jag knappast att han skulle ägna sig åt illegala saker i en film som går upp på bio.
Om man fortfarande vill ha det bevisat att det hela är fejk, räcker det med att läsa filmens eftertexter. I en av slutscenerna hälsar Joaquin på sin far. Fadern spelas av en som heter Tim Affleck... 
I'M STILL HERE varar i nästan två timmar - men den känns som fyra. Oj, vad långt och segdraget det här blir. Det hade räckt med en timme. Joaquin Phoenix är en ganska osympatisk kille. Hans beteende är lite roligt i början, men det blir för mycket. Jag förvånas över att ingen ber honom dra åt helvete eller ger honom en fet smäll. Till slut får en av hans assistenter nog och bajsar honom i munnen när han sover (tyvärr i ett mörkt rum och lite på avstånd, vilket förstås signalerar fejk).
Casey Affleck hävdar att filmen utforskar vad kreativitet innebär och vad ett liv framför kameran kan göra med en, och han har säkert flera poänger med sitt verk. Men jag tröttnade på filmen och satt mot slutet mest och irriterade mig. Om jag inte vetat att det var fejk, hade jag kanske mottagit den annorlunda. Roligast är de andra personer som medverkar, som Ben Stiller, samt alla klipp ur Oscarsgalan och Letterman.
Jag bör kanske skjuta in att jag aldrig varit någon större beundrare av Joaquin Phoenix. Nu har jag förvisso inte sett WALK THE LINE (Nix, faktiskt inte!), men jag tycker mest att han gått omkring och sett tårögt melodramatisk ut.
...Och som rappare stinker han!
(Biopremiär 3/12)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx