torsdag 18 november 2010

Siwan & jag

Rubriken ovan får er säkert att tro att jag ska berätta något rafflande om Siw Malmkvist. Om att jag spenderat kvällen på krogen med Siwan. Eller avslöja att jag och Siwan är gamla vänner sedan årtionden. Eller kanske något mer spektakulärt om en hotellnatt jag tillbringade med Siwan och Camilla Henemark*, som senare kommer att avhandlas i boken "Den motvilliga musikstjärnan".
Men sanningen att säga har jag aldrig pratat- eller ens träffat Siw Malmkvist, mer än att jag sett henne vid flera tillfällen. Fast vi har ju en gemensam och enorm beröringspunkt, hon och jag: Landskrona.
Ibland anordnar Malmö Stadsbibliotek författaraftnar. Det brukar väl oftast handla om någon som skrivit en drabbande bok om sitt miserabla liv, eller en utländsk poet jag aldrig hört talas om, eller, nä, jag vet inte, men det brukar aldrig vara något som lockar mig. Bob Hansson har framträtt flera gånger, men han är inte heller någon som drar. TV-sportens Bo Hansson hade varit intressantare.
Ikväll var gästen dock Siw Malmkvist, som är aktuell med sina memoarer "Tunna skivor av mig" - en bok som tyvärr inte är tryckt på tunna psalmboksblad. Under en timme skulle Siw samtala med den alltid trevlige Jan Sigurd, en herre jag trott att jag känt i tjugo år utan att egentligen göra det. Märkligt. Jag har alltid nickat ett "hej" till honom när jag sett honom, och sedan undrat, vaffan, känner jag verkligen honom? (Jag tror även att jag känner Pernilla Månsson-Colt, vilket jag definitivt inte gör) Numera känner jag dock Jan.
Landskrona, som sagt. Jag vill minnas att min mormor och morfar kände Siws föräldrar, men det är inte säkert - det är en förhållandevis liten stad, ännu mindre vid mitten av 1900-talet, och det är möjligt att de bara visste vilka Malmkvists var, eller hade träffat dem på lokal. Jag har även ett minne av att min moster berättat att Malmkvists inte hade det så fett, så en gång - eller flera? - när Siw och hennes syster skulle ut och svira och inte hade råd med strumpbyxor, hade de sotat benen med kol. Om det nu är sant, undrar jag hur de eventuella stolar och soffor de nyttjade under kvällen såg ut efteråt.
Det var ett glatt och uppsluppet samtal mellan Siw och Jan, den sistnämnde behövde bara skjuta in lite frågor här och var, eftersom stjärnan hade så mycket att berätta. Och antagligen var det ännu trevligare för min del, eftersom jag kunde relatera till en hel del av Siws uppväxt. Hon är trettio år äldre än jag, men vissa saker var sig lika, åtminstone fram till 70- och kanske 80-talen.
Redan i början av samtalet log jag av välbehag. Vi är uppvuxna på samma gata, Siwan och jag. I början av 80-talet låg förresten Vlado Video på samma gata, och efter ytterligare mer än tjugo år spelade bandet Quit Your Dayjob in en låt om Vlado Video.
Malmkvists bodde i kvarteret som gick under namnet Barnrike, som skilde sig vitt från mitt kvarter. De bodde hur många som helst i en lägenhet, vi bodde i en stor villa med stor trädgård. Fast Barnrike kunde stoltsera med att det var den första fastigheten i Landskrona med sopnedkast. Sopsortering? Vad var det? Är det något jag saknat i alla lägenheter jag bott i, är det sopnedkast, fast det blev jag med när jag flyttade till Malmö. Sopnedkast och gasspis. Men vore det inte coolt med även en avfallskvarn i vasken som de har i amerikanska filmer?
När jag efter samtalet på scenen själv småpratade lite med Siw (Ja! Nu har jag pratat med henne!) berättade hon med strålande ögon att det minsann var hennes make Fredrik Ohlssons far - eller farfar? - som byggde husen i mitt kvarter, och mannen hade själv bott i vad som troligen var vårt grannhus. Han jobbade på tegelbruket i Ålabodarna; ett litet fiskesamhälle alldeles intill det ännu mindre fiskesamhället i vilket min familj har sommarstuga. "Ioh, va varrden e liten!" suckade Siwan på sin unika dialekt; mjuk Landskronadialekt - men ibland bryter hon på stockholmska.
Den första delen av samtalet med Jan handlade om Landskrona, och det kändes ungefär som att sitta och lyssna på mina släktingar, tyvärr utan kaffe och en bit mjuk pepparkaka och kanske ett par schackrutor. Vid närmare eftertanke skulle jag inte bli förvånad om jag låter likadant själv när jag berättar om allt jag älskade med Landskrona när jag var barn.
Som vallarna runt Citadellet; slottet. De stupar några meter brant ner. Där åkte vi pulka på vintern, eller vid avsaknad av pulka, störtade vi ner för backarna ändå. Idag har jag svårt att förstå hur vi vågade. Vallarna är alltså branta - och slutar tvärt. Men alla åkte pulka där, det hade de gjort i alla tider. Frågan är om dagens kids skulle få för sig att göra det. Det finns kanske pulkaspel till Wii istället? Min farmor undrade en gång varför vi alltid åkte ända till Österrike för att åka skidor. Vi hade det ju så fint där vi bodde.
På vallgraven kunde man åka skridskor på vintrarna. Det här var ju på den tiden då somrarna var varma, vintrarna snöiga, och vallgraven frös till is, och alla lov varade i evigheter för oss bekymmerslösa barn.
Fast jag var skitdålig på att åka skridskor. Jag kunde inte och ville heller aldrig riktigt lära mig. Jag avskydde att släpas iväg med klassen till Ishallen och tulta runt där som en bebis på hal is. Men jag hade en blå hockeyhjälm det stod "VM" på. Eller stod det "Jofa"? Nåja. När jag var riktigt, riktigt liten fick jag en söt liten hockeyklubba, Honken-klubban kallade vi den, men den använde jag mest som gevär när jag och min bästis Adam lekte krig, en för oss intressantare sysselsättning. Nej, proggen bet inte på oss. Airfix' byggmodellkataloger var mer inspirerande.
När jag väl gick i skolan, hade jag många klasskompisar som spelade hockey i Lejonet, stans lag. Jag varken kunde eller ville vara med där, men jag fick en puck och en riktig hockeyklubba. Hm, märkligt, jag minns fortfarande puckens gummidoft. Klubban var hur lång som helst och jag begrep inte att man skulle såga av den till rätt längd. Eller så begrep jag det, men ville inte sabba min fina hockeyklubba.
I vilket fall, en kväll gick jag och morsan ner till den frusna vallgraven. Morsan tittade på, medan jag skulle spela hockey. Vilken jävla dödfödd idé. Där stod jag alltså helt ensam på isen med en puck och en gigantisk klubba. Och inte kunde jag åka heller. Jag minns att jag sköt iväg pucken några meter åt ena hållet. Sedan stapplade jag bort till puckfan och sköt iväg den åt andra hållet. Åh, herregud, vad dumt! Jag avundades min moster, som hade ett TV-spel. Vita prickar som rörde sig mot blå bakgrund var betydligt roligare än frisksport. Det tycker jag än idag.
Siw berättade att hon även brukade jumpa på isflaken när det var islossning, det låter rätt farlig. Mest överraskande var dock att hon sa att hon till och med badade i vallgraven på somrarna. Bada i vallgraven? Det finns ju inte på kartan, och det fanns det inte heller på 70-talet.
Efter några anekdoter om andra världskriget gled Jans och Siws samtal över till artistkarriären, och om den kan ni förstås läsa i boken. Fast det är klart, ni missar Siwans livfulla framställningar av de olika episoderna, kryddade med kul uttryck. Dels om de första stapplande stegen som artist i Landskrona ("...Å då kom den där rälige Månsson å slängde ut oss. Jäkla Månsson!"), men framför allt om schlagerkarriären i Tyskland, då hon i början inte förstod vad hon sjöng och engång lurades att byta ut "träumen" mot "bumsen".
Jo, förresten, jag har en liten beröringspunkt med Siw Malmkvists artisteri. På hemmaplan brukar hon uppträda med den legendariska orkestern Domnivet, som funnits åtminstone sedan 50-talet - till exempel uppträdde de i samband med Landskronapremiären på VÄND DEM INTE RYGGEN/THE BLACKBOARD JUNGLE, då de spelade filmens ledmotiv "Rock Around the Clock" om och om igen. När jag i slutet av 80-talet jobbade på reklambyrå var jag arbetskamrat med en av Domninets medlemmar; en riktig spjuver.
I slutet av 80-talet fick jag även rösta för första gången i mitt liv. Just den valsöndagen var det ett litet uppträdande på Landskrona Museum. Siw Malkvist, förstås! utbrister ni. Nej, men - Jan Sigurd! Jag hade hört Jan på radio och troligen även sett honom på TV, och jag tyckte han var ohemult rolig. Så efter besöket i vallokalen gick jag dit och fick se honom framföra sketcher och sånger, ackompanjerad av en kvinnlig pianist. Vissa i publiken reste sig och gick medan andra tillkom och Jan hojtade glatt att "Här slänger vi ut folk och drar in nya!". Han fick även mig att utföra något slags huvudräkning.
När det var dags för final försvann Jan in i ett annat rum, medan pianisten höll en högtravande, pretentiös introduktion; nu skulle ett allvarligt ämne avhandlas. Och så kom Jan kutande tillbaka - iförd långklänning. Han skulle föreställa Ing-Britt Stiber.
Ing-Britt Stiber var gift med Arbetets- och Kvällspostens nöjesjournalist Tony Kaplan, som gick bort förra veckan.
Se, där knöt jag ihop denna lika välfyllda som spretande text på ett allt annat än planerat sätt.


*Den hotellnatten existerar, men det var inte Siwan, utan Stefan Malmqvist, och jag gick när det började urarta rejält. Dagen efter hörde jag att Henemark hade dödförklarat mig; fönstret stod öppet och hon trodde att jag hoppat på fyllan.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx