måndag 15 november 2010

När konsten går för långt - eller ingenstans

Jag besöker i princip alla konstutställningar i Malmö. Jag har min traditionsenliga vernissagerunda varje lördag och ibland trillar jag in på utställningar även andra dagar. Och så går jag på pressvisningarna av de mer prestigefyllda utställningarna på Malmö Konsthall och Moderna Museet.
Det är inte ofta jag ser något jag verkligen gillar. Som jag tidigare rapporterat, tycker jag att Modernas pågående utställning med Alice Neel är utomordentlig. Ibland träffar jag på saker som är okej, eller åtminstone skickligt utförda.
Alldeles för ofta undrar jag vad konstnärerna håller på med. Jag känner mig som klichébilden av en person som inte förstår sig på experimentell konst och installationer. Men allvarligt talat. Nog fan får det väl finnas gränser. Ibland vill jag bara gå fram till konstnären eller galleriägaren, eller curatorn, och vråla "Vad i helvete är det här för jävla skit?". Och vem vet, det är kanske skit. Det är mycket möjligt att konstnärerna driver med oss - på samma sätt som jag försökte lura seriekritiker i mitt album "Giallo", vilket innehåller en del konstiga, "konstnärliga" inslag, som bara finns där för att kritikerna ska analysera i tron att de betyder något. Men konstnärer som håller på med svår konst har sällan humor.
Förra månaden, tror jag det var, var jag på en vernissage, där jag omedelbart höll på att trampa i något utspillt mög på golvet. Jag sa till galleriägaren, som påpekade att det där klägget på golvet minsann var ett av utställningens verk.
I lördags besökte jag Galleri 21, som ofta har ... udda utställningar. Förra gången handlade det om två konstnärer som i sort sett bara målat... Öh... Tja... Okej, för att säga det rent ut: de flesta tavlorna föreställde kukar. "Åh, vilken uppfriskande utställning!" utbrast en tant på vernissagen.
Den nya utställningen är mindre fallisk. Eller om den är det, syns det inte. När jag närmade mig galleriet trodde jag det var stängt. Alla fönster var svarta. Vaffan, var det ingen vernissage här idag? tänkte jag. Stod det fel i tidningen? Men på dörren satt en lapp: Galleriet är öppet. Välkommen in!
Jag äntrade källarlokalen Galleri 21 är beläget i och fann mig omsluten av mörkaste mörker. I ett rum, som ligger i anslutning till det första man kommer in i, blinkade en massa lampor ordning. På golvet stod två pallar. Deras skuggor flyttade sig runt, runt och det såg ut som om pallarna dansade - rätt fräsigt, faktiskt.
Men resten vet jag inte hur jag ska kommentera. Övriga tre rum ligger på raken i en följd, man kan se rakt igenom alla rum till bortersta väggen. Vid ena kortsidan stod en projektor som projicerade en ljusstråle som gick genom samtliga rum. Långsamt rörde den sig upp och ner. Var trettionde sekund, ungefär, hördes ett pip.
Jaha.
Och hur ska jag tolka det här? Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Det intressantaste var nog att försöka hitta vinglas och snacks i mörker. Många hade visst dessutom misslyckats med att signera gästboken; det var för mörkt.
Och så har vi årets sista utställning på Malmö Konsthall, en liten utställning i C-hallen; det nya, lilla annexet. Fem konstnärer från olika länder. Curatorn var glad, positiv och superentusiastisk när hon presenterade utställningen. Här var det minsann viktiga saker som vankades!
En konstnär från New York bidrar med några målningar och dessa gillade jag. Det sista verket som presenterades, däremot... Ja, jösses. "Ni står på det!" trumpetade curatorn. "Det är en golvskulptur!".
Golvskulptur?
En annan kille från New York har gjort en kopia av golvet i sin atelje.
Åh herregud, vad dumt.
Svartmålad plywood.
Det handlar alltså om ett golv.
Ett jävla golv!
Jag vet inte, men jag skulle snarare klassificera det som, tja, heminredning. Och jag hade betitlat New York-bon "golvläggare" snarare än "konstnär".
Till saken hör att golvet inte får tvättas eller sopas under tiden det ligger i Malmö. Alla skitiga fotspår ska bli en del av, öh, konstverket. Därefter ska golvet skeppas vidare till ett galleri i New Mexico. I samma skick som när det lämnar Malmö. Jag kan redan nu höra de mexikanska kulturarbetarna när de öppnar försändelsen:
"Caramba! It's a fucking floor, señor! And it's dirty!"
Är man intresserad av golvskulpturer kan jag tipsa om att IKEA har öppet nästan 365 dagar om året.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx