torsdag 25 november 2010

Bio: Fyra år till

Foton copyright (c) Ola Kjelbye, Sofia Sabel, SF Film
Jag har inte sett några av de filmer och TV-serier Tova Magnusson-Norling regisserat, de har helt enkelt inte känts särdeles lockande. Trailern till FYRA ÅR TILL var väl inte heller speciellt lockande, det såg ut som ännu en grå, småtrist komedi där eventuellt budskap eller tema (här av trailern att döma homosexualitet) går före humor och underhållningsvärde.
Därför blev jag positivt överraskad av Magnusson-Norlings nya verk, efter manus av Wilhelm Behrman. I huvudrollen ser vi Björn Kjellman - en herre vars svärmor, frid över hennes minne, faktiskt var min lärarinna i franska och engelska på högstadiet, ett faktum Kjellman informerades om på mest oväntat möjliga sätt.
Nå - Kjellman spelar folkpartiledaren David Holst, som vid filmens början är väldigt, väldigt nära att bli Sveriges nya statsminister, men förlorar i sista minuten posten när sossarna plötsligt går om. David är gift med Fia (spelad av regissören själv), även hon verksam inom partiet och sin makes vänstra hand.
Dagarna efter valet springer David på en av sina "fiender" från sossarna; Martin (Eric Ericson), som visar sig vara jättetrevlig, dela samma intressen (främst Ratata) - och bög. Av diverse skäl blir David hembjuden till Martin, som nyligen dumpats av sin pojkvän, på middag och Ratatakväll, och det bär sig inte bättre än att David vaknar upp i Martins säng dagen efter och konstaterar att han nog är förälskad - och bög. Men hur ska han kunna berätta detta för familj och partikamrater? Inte bara det faktum att han numera spelar på fel planhalva, utan dessutom fått ihop det med en sosse?
Tova Magnussson-Norling hävdar att FYRA ÅR TILL inte handlar om homosexualitet, utan om partitillhörigheter och gränsöverskridande. På sätt och viss har hon rätt; storyn hade funkat lika bra om David träffat en socialdemokratisk kvinna. Men homorelationen tillför ytterligare en dimension.
Filmen öppnar på ett sätt som för tankarna till Roy Andersson. En helbild på ett långbord kring vilket ett gäng folkpartister krokat arm, gungar och sjunger en otroligt fånig sång om Folkpartiet (det är lustigt, men just att det är Folkpartiet gör det hela mer komiskt, det partiet andas ju slätstrukenhet, mesighet, lättmargarin och måltidsdryck; noll rock'n'roll och noll flärd). Kort därpå kommer en helbild på en hotellbyggnad (i Uddevalla?) som är något enastående härligt tråkigt tradesvensk.
Det roliga i filmen är oftast alla små detaljer. David läser David Berg i ett gammalt nummer av MAD; han spelar World of Warcraft och hävdar att SABRINA - TONÅRSHÄXAN är en underskattad TV-serie. Hans märkliga, religiösa föräldrar går inte av för hackor, och det är roligt att se Sten Ljunggren som Martins farsa, en gammal bolsjevik som blivit kvinnomagnet på äldre dar.
Davids förhållande med Fia är lite märkligt och man får aldrig riktigt veta hur de har det utanför politiken, och drygt två tredjedelar in i filmen kommer ett avslöjande som sänker handlingen en aning. Skildringen av livet i maktens korridorer känns väl inte heller så realistisk; om nu David Holst är partiledare och nära att bli statsminister, borde han rimligen vara lite mer påpassad och inte drälla runt som en lokalpolitiker i en sömnig småstad.
Filmfotot innehåller en del roliga bildkompositioner, men känns som helhet alldeles för TV-mässigt, vilket det har gemensamt med de flesta svenska filmer. Magnusson-Norling har nakenscener, vilket inte är något att skriva hem om. Mauro Scocco står för den vad jag tycker förhållandevis anonyma filmmusiken, och ja, det förekommer en rad Ratata-låtar.
Men mina anmärkningar till trots, tycker jag att det här är en trevlig, rolig film som bör gå hem i stugorna.
Frågan är om jag vågar vara så politiskt inkorrekt att jag erkänner att jag blundade under ett par scener - jag har väldigt, väldigt svårt att se på när två män kysser varandra...




 

(Biopremiär 26/11)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx