torsdag 25 november 2010

Bio: Devil

Foton copyright (c) Universal Pictures Sweden
Jag har hävdat det förr, men det är värt att upprepas: varför klagar så många på Uwe Boll och dennes små stackars filmer, när M Night Shyamalan med råge är den sämste nu aktiva regissören inom mainstreamfilm? Shyamalan gör ju dessutom filmer med betydligt högre budgetar än Boll, och åt stora, etablerade bolag.
Bara en kort tid efter det grandiosa mag-
plasket med THE LAST AIR-
BENDER är nu Shyamalan tillbaka - om än inte som regissör. Ni förstår, Nattmaran Shyamalan har fått en ny idé: "The Night Chronicles".
Detta ska vara en serie skräckfilmer till vilka Shyamalan skrivit manus och som han producerar, men som regisseras av andra. Därför öppnar DEVIL med en "The Night Chronicles"-logga, följd av en etta.
DEVIL bygger på en story påhittad av Shyamalan, medan Brian Nelson (30 DAYS OF NIGHT, HARD CANDY) har knackat fram manuset, som regisserats av John Erick Dowdle ([REC]-remaken QUARANTINE). Det hela börjar intressant, med Philadelphias stadsvyer filmade upp och ner, och dramatisk musik.
En polis (Chris Messina) undersöker ett märkligt dödsfall. En man har fallit till sin död på taket till en bil, men av allt att döma skedde fallet från en helt annan byggnad från vilken bilen rullat iväg av sig själv.
Till denna andra byggnad anländer fem till synes olika människor som kliver in i en hiss. Plötsligt stannar hissen mitt mellan två våningar. Räddningspersonal försöker utan framgång att ta sig in i hissen.
De fem instängda får panik och bråkar, men det blir snart ännu värre - emellanåt släckt lyset i hissen och när det åter slås på har en av dem alltid mördats! Men av vem?
De kommer så småning-
om fram till att en av dem är Djävulen själv, och att de alla bär på hemligheter de måste straffas för.
DEVIL påminner om en liten skräckserie från 1950-talet, typ EC Comics, fast utdragen till 80 minuter. Nej, det är ingen lång speltid, men i det här fallet är det alldeles, alldeles för långt.
När jag tänker efter liknar filmen de två filmer baserade på EC:s serier som brittiska Amicus producerade i början av 1970-talet; TALES FROM THE CRYPT och VAULT OF HORROR, i vilka en grupp människor samlades av en slump (VAULT till och med inleds i en hiss) och tvingades berätta otäcka historier för varandra, innan det hela avslutas med att mötet var ett slags straff för personernas illgärningar.
De fem instängda är ganska osym-
patiska typer, en av dem är riktigt jävla irriterande - tack och lov är det han som dör först. Otrevliga huvudpersoner brukar innebära att jag inte blir särdeles engagerad i det som sker i filmen. Till detta kommer att filmen inte är speciellt spännande eller otäck. Man måste nog vara riktigt rejält lättskrämd för att få kalla kårar av Nelsons film.
Det vilar något slags - antar jag - ofrivillig 50-talskänsla över filmen och dess tydliga moral som skrivs oss på näsan. Tonen sammanfattas i filmens sista replik (nej, det här är ingen spoiler) om att om Djävulen nu finns på riktigt, innebär ju det att även Gud finns. Urk.
DEVIL innehåller några små kul detaljer, som att det spelas fånig hissmusik ("Don't sit under the appletree), men som helhet är det här ingen rälig liten djävul till film. Filmen är inte tråkig, men jag vill inte kalla den bra. Betyget "två" är nog lite för snällt, men filmen kunde varit betydligt sämre. Den kunde varit M NIGHT SHYAMALAN själv som regisserat.






(Biopremiär 26/11)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx