fredag 1 oktober 2010

Människor jag förstört

Under Bokmässan stod jag en dag och hängde vid Nya Upplagans monter, när tre tonårstjejer utspökade som, ja, jag vet inte vad de skulle föreställa, mangafigurer kanske? Nå, de här kom fram och frågade om Kalle Lind fanns i montern. Det fanns han inte, eftersom det inte gick att få in någon levande människa i montern. Förutom Stefan Sundström ätandes spiddekaga. Och fru Yngve. Fast inte samtidigt. Men Kalle var inte i närheten och jag hade inte sett till honom. "Va synd!" stånkade töserna. "Det hade varit så roligt att få träffa honom!"
Jävla Kalle, tänkte jag. Ung och framgångsrik. Det kommer fram små snuttgurkor och frågar efter honom.
Men kanske ska jag inte klaga. Under mässan kom det fram några personer, fyra-fem kanske, alla tio-femton år yngre än jag och hävdade att det var jag som fått dem intresserade av film. De hade läst mig i NST, Total Film, Expressen och/eller Magasin Defekt på 90-talet, då de var unga tonåringar. Jag hade visst utmärkt mig så pass mycket att jag förändrade deras liv och intressen.
Vilket ju är fullkomligt ... barockt. Nog var det fräckt när det på den tiden kom fram folk för att hälsa, men när det idag kommer fram gamla fans, blir jag nästan lite generad. Men visst är det smickrande. Jag hade ju liksom inga som helst avsikter att förändra folk när jag började skriva om film i början av 90-talet. Dessutom imiterade jag bara folk jag själv läste, som Michael Weldon. Men jag var ju rätt ensam om att skriva om udda film och B-film i kommersiell media med bred distribution i Sverige.
Fast årets mest oväntade kommentar kom från en ung serietecknare som sa "Du ser ut som han som är med på bonusmaterialet i EVIL DEAD-boxen".

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx