lördag 9 oktober 2010

Konst: Alice Neel: Målade sanningar

Jag besöker en väldig massa konstutställningar i Malmö; jag går på de allra flesta, och alldeles för ofta lämnar jag dem total likgiltig. Ibland för att det är direkt dåligt, ibland för att det är löjligt pretto, ibland för att konstnären ägnar sig åt en gren jag är fullkomligt ointresserad av (som vävnader...). Och alldeles för ofta är konsten fullkomligt humorbefriad. Trenden idag är fortfarande installationer, och vill man vara rebell i dagens konstvärld, ska man satsa på något riktigt traditionellt. Som klassisk, figurativ målarkonst.
Därför är det otroligt kul att Moderna Museet Malmö överraskar som rebeller och ställer ut 60 verk av New York-konstnärinnan Alice Neel (1900-1984). Malmö är tredje och sista anhalten, efter Houston och London.
Jag hade aldrig hört talas om Neel innan den här utställningen, men enligt museichefen Magnus Jensner ska jag inte skämmas för det. Neel var inte särdeles uppmärksammad under sin livstid, men fick ett uppsving under 1970-talet, då feminismen frodades, och ett par år innan sin död medverkade hon i The Johnny Carson Show på TV - två gånger, eftersom hon gjorde succé första gången. Hon lär ha varit rolig och slagkraftig, tanten.
Utställningen är indelad i olika avdelningar och teman, men bortsett från ett par väggar med stadsvyer, handlar det uteslutande om porträtt. Det är familjemedlemmar, lokala kändisar, och några riktigt kända kändisar i konstvärlden; folk som ingick i Andy Warhols Factory - och Warhol själv, som porträtterats med bar överkropp, visande ärren efter skottskadan. Han ger ett minst sagt svagt och sårbart intryck.
En del av Neels tidigaste verk är uppenbart influerade av mexikansk konst, men vad som utmärker merparten av verken, är att de påminner om serieteckningar. Neel hade egenheten att hon målade figurernas konturer med svarta linjer; något de flesta bildlärare anser att man inte ska göra. Men just denna aningen serieinfluerade stil - ibland närmar hon sig karikatyren - gör att bilderna känns oerhört levande, och konsten känns ärlig på ett intressant sätt. Ett par tavlor påminner om omslag till spanska serietidningar från 80-talet av den typ Horst Schröder publicerade. Hennes bilder på New Yorks gator, gränder och byggner känns som en korsbefruktning mellan Edward Hopper och Will Eisner. Verken må vara stumma, men ljuden hörs ändå.
Neels bilder besitter ofta även humor, vilket jag gissar kommer av att hon levde ett ganska dramatiskt och intressant liv. Och så var hon en jävel på att måla manliga könsorgan, i nakenstudierna gav hon verkligen järnet på den fronten. Sicken en!
"Målade sanningar" är den i särklass bästa och mest intressanta konstutställning jag bevistat sedan jag flyttade till Malmö.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx