fredag 22 oktober 2010

Bio: Somewhere

Stillbildsfoto: Merrick Morton © 2010 SOMEWHERE LLC
SOMEWHERE är Sofia Coppolas första film sedan den förvisso snygga, men rätt förglömliga MARIE ANTOINETTE som kom 2006 och buades ut av de franska kritikerna i Cannes, och jag blir alltid förvånad över att Coppola faktiskt lyckas göra film - och bra film. Hon ger liksom inte intryck av att vara intelligensens högborg. Tvärtom. Jag var på presskonferensen i Cannes 2006, och tösen gav intryck av att vara direkt korkad. Hon kändes som en kvinnlig motsvarighet till Keanu Reeves.
Hennes nya film vann Guld-
lejonet i Venedig och det ska sägas på en gång att det här är en typisk filmfestivalfilm. Jag har sett drivor av liknande filmer på otaliga festivaler - dock av ytterst varierande kvalitet.
Det första jag tänkte när filmen började, var "Ha ha ha - är det här THE BROWN BUNNY 2?". SOMEWHERE börjar nämligen med att Coppola ställt upp en fast kamera vid en, tja, är det en racingbana?, i öknen. Där kör en svart Ferrari runt - i realtid. Jag tror bilen kör fem varv och detta tar några minuter. Därefter stannar bilen och Hollywoodstjärnan Johnny Marco (Stephen Dorff) kliver ur.
Johnny må vara en stjärna, men trots all lyx lever han ett torftigt liv. Han bor på ett lyxhotell där han ointresserat går på fester, alla brudar stöter på honom, han halvslumrar till strippnummer på sitt rum, han dyker upp på diverse promotionarrangemang och ler mot kamerorna, men däremellan sitter han mest ensam och kuckulurar. I en scen kokar han spaghetti, och gör precis samma misstag som jag brukar göra; han lagar för mycket så att det inte får plats i durkslaget. Johnny är bara en vanlig snubbe och klär sig som en vanlig snubbe.
Men så tvingas han plötsligt ta hand om sin elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) och hans liv tar så smått en ny vändning.
Sofia Coppola tar tid på sig, hon berättar i långa tagningar och filmen kan säkert upplevas som långsam och tråkig av den oförberedde. Men långsamheten är en av filmens fördelar. SOMEWHERE andas en realism som förstärks av de starka skådespelarprestationerna; Dorff och Fanning är utmärkta, liksom övriga medverkande.
Nu kan jag inte hävda att jag vet hur det är att vara film-
stjärna, men jag har varit på pressjunkets av den typ Johnny Marco besöker, och vid ett tillfälle i filmen åker han till Milano, och jag känner igen de här miljöerna, de här typerna. En presskonferens med utländska journalister är kockren, jag skulle inte bli förvånad om Coppola snott alla frågor från autentiska presskonferenser. Jag var en gång på en rundabordsintervju på ett lyxhotell, när en trött Ethan Hawke kom inslöfsande för att säga något till en person vid mitt bord, och likheten med Johnny Marco är slående.
Vidare är SOMEWHERE ofta väldigt rolig, filmen kan närmast betraktas som en dramakomedi. En liten scen med Michelle Monaghan är jättekul. Och allra bäst är de två poledansande tvillingblondinerna, som framträder hela två gånger med långa nummer. I synnerhet det andra där de är iförda tenniskläder är bra. Fast nu är jag ju bara en vanlig rödblodig snubbe som gillar brudar som porrar sig. Usch för mig.
SOMEWHERE ska du i vilket fall som helst se. En av årets bästa filmer. Ett väldigt fint porträtt av far och dotter i en absurd värld.





(Biopremiär 22/10)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx