fredag 8 oktober 2010

Bio: Pappa på burk

Foton copyright (c) SF
Jag trodde att de svenska distributörerna slutat sätta dumma svenska titlar på filmer, men icke - här har vi PAPPA PÅ BURK, som heter THE SWITCH i original. Förvisso har titeln med handlingen att göra, men herregud, vad jönsig den är. Det är ju genant att gå fram till kassan och be om en biljett till PAPPA PÅ BURK. Dessutom låter det som en barnfilm, och inte en romantisk komedi.
Det var länge-
sedan det kom en bra romantisk komedi. Jag kan omöjligt komma på när jag senast såg en jag verkligen gillade. Och PAPPA PÅ BURK är inte en bra romantisk komedi. Fast det börjar onekligen bra:
Jason Bateman är Wally Mars, en neurotisk singelkille i New York. Hans bästa vän är Kassie (Jennifer Aniston), som vid 40 års ålder börjar bli desperat: hon vill ha barn, men har ingen kille som kan betäcka henne. Så hon letar efter en lämplig donator. Wally är inte att tänka på, eftersom han har så många dåliga egenskaper.
En tid senare blir Wally bjuden på en unik fest hemma hos Kassie. Något slags hednisk tillställning, under vilken Kassie ska befruktas rituellt. Hon har nämligen hittat en kille, en sportig fjönt, som villigt ställt upp och satsat i en burk - och killen är på plats. Wally tycker genast illa om honom.
Wally blir skitfull och går på dass. Därinne hittar han burken med den donerade sperman, som han självklart lyckas spilla ut. Bara en sak att göra - han måste snabbt och enkelt ersätta säden med sin egen. Detta är onekligen oerhört roligt.
Därefter hoppar vi sju år fram i tiden. Och nu är det inte det minsta roligt längre. Wally är fortfarande singel. Kassie hade flyttat från New York, men meddelar att hon nu kommer tillbaka och har sin sexårige son med sig. Kassie vill att donatorn ska få träffa sin son, och hon vet ju inte om att det egentligen är Wally - trots att grabben är en neurotisk knäppgök som är pappa upp i dagen, bortsett från att han till skillnad från sina blåögda föräldrar har mörkt bruna ögon.
Wally inser att han ju älskar Kassie - men hon råkar få ihop det med den sportige fjönten...
Jason Bateman, som ser ut som en korsning mellan Ewan McGregor och Kenneth Branagh, är väl en rätt sympatisk kille, om än aningen blek. Jennifer Aniston är rätt trist, hennes rollfigur är trist. Den lille killen ser ut som Damien; det enda som saknas är att han har sällskap av en stor, svart hund.
PAPPA PÅ BURK, som regis-
serats av Josh Gordon och Will Speck (Späck?!), blir aldrig speciellt romantisk. Rättare sagt, den är inte romantisk alls. Man uppehåller sig mer vid andra saker än den eventuella kärlekshistorien. Mest handlar det om den äcklige ungen, som genast fattar tycke för Wally. Det är smörigt och slätstruket.
Och som sagt: större delen av filmen kan jag hålla mig för skratt.
Dock är det väldigt trevligt att äntligen få återse Jeff Goldblum, som spelar Wallys chef; scenerna med honom är roliga. Tosingen Juliette Lewis är också med som Kassies knasiga kompis. Lewis ser lika bäng ut som hon alltid gjort.
...Nu slog det mig att GOING THE DISTANCE, som jag gillade, kan klassas som romantisk komedi. Även om den ligger närmare den vulgära tramsgenren. Nöjesguiden totalsågade GOING THE DISTANCE, men det säger mer om Nöjesguiden än om mig.






(Biopremiär 8/10)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx