torsdag 7 oktober 2010

Bio: Mumintrollet och kometjakten

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag vet inte varför jag minns det, men som liten gosse i sydda kläder och sandaler satte jag och min kompis Adam oss i vår äppelgröna soffa för att se första avsnittet av julkalendern om Mumintrollen; MUMINDALEN. Året var 1973. Jag blev gruvligt besviken. Jag trodde nämligen att det skulle handla om mumier. Jag hade missuppfattat titeln och hoppades på mumietroll. Istället fick vi se något deprimerande om några knudor till troll som pratade ångestladdad finlandssvenska. Men själva kalendern, på vilken man klistrade figurer istället för att öppna luckor, tyckte jag var frän.
Jag har aldrig förmått uppskatta Mumin. Som barn fick jag några av Lars Janssons serieböcker, och jag tror att någon även försökte sätta Tove Janssons romaner i mina händer, men de tilltalade mig inte alls. De andades ångest. Jag är fortfarande inte tilltalad av dem.
Mumin, det är typex-
empel på barnlitte-
ratur som främst riktar sig till intellekt-
uella vuxna. Jag känner en del personer som tydligen tycker att Janssons värld är hur bra som helst. Jag förstår dem inte. Jag har nog aldrig träffat på några barn som gillar trollen. Fast böckerna skrev nog främst för vuxna. Men vad vet jag.
Nyligen gick en annan muminfilm på bio, en jag inte såg, och här har vi en till. Det här är ursprungligen en polsk animation från 1979, men det står att den bearbetats från 2D till 3D. Fast det vetefan vad de har gjort. Det är ju inte 3D som kräver 3D-glasögon. Jag har ingen aning om hur det såg ut från början. Men animationen är enklast möjliga; figurerna är utklippta i papper, tyg och filt, och de rör sig som om de har både ledgångsreumatism och parkinsons. Alla perspektiv är förvrängda och åt helvete. Det ser förstås riktigt konstnärligt ut, så det går garanterat hem hos medelålders intellektuella.
Filmen är försedd med nya förtexter; en bisarr, konstig och ryckig anima-
tion, och ledmotiv-
et framförs av det isländska mumintrollet Björk. Då vet ni hur det låter. Som en liten flicka som försöker sjunga medan hon sitter på dass och kryster, alternativt stryper en kastrerad katt.
Filmen handlar om att Bisamråttan hävdar att en komet är på väg att träffa Jorden och då kommer världen att gå under. Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken åker iväg på en flotte för att uppsöka ett observatorium där de kan titta på kometen.
Efter att de varit på väg den stund, gav jag upp, kröp ihop i fåtöljen så gott det gick och sov fram till slutet, då de kom tillbaka hem. Fy satan, vad tradigt och irriterande.
Betyg:







(Biopremiär 8/10)






2 kommentarer:

Spiring sa...

Jag gillade Muminböckerna när jag var barn. Även om jag kan hålla med om att framför allt de senare (Pappan och havet, Sent i november) är lättare att uppskatta fullt ut som vuxen. Om man inte har nåt emot ångest och sånt, förstås.

Pidde Andersson sa...

Jag hade föredragit "Tjing i havreåkern, Mumintrollet".

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx