onsdag 13 oktober 2010

Bio: Mother and Child

Foton copyright (c) Pan Vision
Annette Bening är bioaktuell i två filmer just nu. THE KIDS ARE ALL RIGHT och den här. Lustigt nog handlar båda filmerna bland annat om sökandet efter en okänd förälder. Snacka om udda typecasting för Bening... Hoppas hon gör en tredje film på temat inom kort!
MOTHER AND CHILD är ännu en film som går i samma formmässiga fotspår som SHORT CUTS och CRASH. Det handlar om flera olika parallellhistorier på samma tema och som alla vävs ihop på slutet.
Filmen öppnar med att fjortonåriga Karen blir på smällen. Omedelbart hoppar vi till nutid, och Karen har vuxit upp till en ensamstående, barnlös kvinna i 50-årsåldern, spelad av Bening. Dottern hon födde har hon aldrig träffat; flickan adopterades bort och Karen har ingen aning om vem hon är, vad det blivit av henne. Karen själv jobbar på sjukhus, hon är introvert och "svår", men när den nyanställde, jordnära Paco (Jimmy Smits) dyker upp, händer något inom henne.
Naomi Watts spelar 37-åriga Elizabeth, framgångsrik jurist, ingen familj, alltid singel, väldigt bestämd och målmedveten, och på ytan en kall person. Samuel L Jackson är Paul, hennes nya chef, och det bär sig inte bättre än att de två inleder en affär. Elizabeth blev bortadopterad som nyfödd - och det är ganska uppenbart vem som är modern.
Och så har vi Lucy (Kerry Washington) och Joseph (David Ramsey), ett svart par som inte kan få barn och bestämmer sig för att adoptera. Fast frågan är hur pass mycket Lucy verkligen vill adoptera, det är Joseph som drömmer om att bli farsa. En tjugoårig gravid tjej har bestämt sig för att inte behålla barnet, och Lucy och Joseph erbjuds det. (Märker här att jag påpekar att det är ett svart par - som om det spelar någon roll)
MOTHER AND CHILD är väl urtypen för en "kvinnofilm". Handlingen kretsar kring kvinnor och ur en manlig synvinkel upplever jag problemen - och filmens synvinkel - som kvinnliga. Därför blir jag förvånad när filmen är skriven och regisserad av en man, TV-regissören Rodrigo García. En av producenterna är förresten Alejandro Gonzáles Iñárritu, som regisserade BABEL, 21 GRAMS och ÄLSKADE HUNDAR.
Filmen måste vara något av det mest välspelade som haft premiär under 2010. Det är utmärkta skådisar in i minsta biroll. Bara en sådan sak som att David Morse dyker upp i en, och endast en, kort scen. Jag kan tänka mig att i synnerhet medelålders kvinnliga kritiker kommer att skriva upp Bening och dra till med hur härligt det är att hon är 50 och spelar en kvinna som ser ut att vara 50. Själv ser jag inte poängen i att se ut som en Commerce-rökande städerska med tradig frisyr och vars slitna, osminkade, svampiga ansikte hänger. Då är det desto roligare att få se Samuel L Jackson i en ordentlig, riktig roll. De senaste tio-femton åren har Jacksons medverkan indikerat en dålig film och i nästan samtliga fall har han bara dykt upp och varit Samuel L Muthafuckin' Jackson. I MOTHER AND CHILD är han en stilig, varm man och den direkta motsatsen till hans vanliga tuffing.
Jimmy Smits är också kul att återse, jag minns inte när jag såg honom senast. Han var ju något slags åtrådd hunk i slutet av 1980-talet, vill jag minnas. Här är han bara en schysst, sympatisk snubbe - fast jag undrar vad Paco ser i Karen.
Och så har vi då Naomi Watts, som faktiskt hade en dialect coach på inspelningen för att klara amerikanskan. Jag har väl aldrig varit sådär jätteförtjust i henne. Hon är väl söt, men inget speciellt. Det är lite Nicole Kidman över henne - fast Watts ser bättre ut. Men hon är alldeles utmärkt som den ibland nästan lite otäcka Elizabeth. Och så deltar hon i två scener som med råge är det sexigaste som synts på bio på evigheter; när hon förför Paul och när hon senare går ut på balkongen... Iiiooouuuhhh...! Hon har även ett par fina scener med en blind tonårstjej (Britt Robertson).
Jag satt länge och kände att det här är en klockren fyra, en stark fyra, till och med. Men jag ser mig nödgad att sänka betyget ett snäpp. Jag tycker nämligen att filmen är alldeles för lång. Den vara två timmar och sex minuter, och jag hade gärna sett att det vore en halvtimme kortare. Kanske borde man trimmat scenerna med Lucy och Joseph; de två hamnar verkligen i skuggan av de övriga. Dock fyller dessa scener en viktig funktion. Men uppenbarligen har man trimmat filmen, här finns en scen som involverar ett par trosor i en byrålåda, en scen som aldrig leder till något. Det är uppenbart att scener plockats bort.
MOTHER AND CHILD känns ibland nästan som en svensk film. Dialogen är uppenbart författad, lite för genomtänkt, och alla fäller sina repliker en i taget, inga pratar i mun på- eller avbryter varandra. Och det hela ackompanjeras av vemodigt pianoklinkande.
Jag hann tröttna innan filmen nådde slutet. Och jag blev faktiskt inte särdeles rörd av vissa dramatiska, tragiska händelser. Troligen beror det på att de kvinnliga huvudpersonerna inte är helt sympatiska.





(Biopremiär 15/10)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx