torsdag 14 oktober 2010

Bio: Himlen är oskyldigt blå

Foton copyright (c) Göran Hallberg & Jonas Ingestedt
"Himlen är oskyldigt blå" är en låt med Ted Gärdestad, men det fick jag läsa mig till. Det lär väl inte komma som en överraskning att jag aldrig lyssnade på Ted Gärdestad, förutom när han dök upp i Melodifestivalen. Kanske borde jag hört den här låten ändå, det har jag säkert, men jag har aldrig lagt den på minnet. Mitt främsta minne av Ted Gärdestad är en gång i mitten av 70-talet när jag var hemma hos farmor och farfar i Kävlinge. Farmor tittade på NYGAMMALT, som hon ansåg vara det bästa TV-programmet i mannaminne. Plötsligt ropade hon på mig och sa att "nu är det sån där pop", så jag fick allt komma och titta. Det var förstås Gärdestad.
Hannes Holms nya film HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ har redan blivit väldigt omskriven - framför allt på grund av sin chockerande öppningsscen. Ni har säkert redan läst om det. Martin (Bill Skarsgård) och en tjej klär av sig näck för att ha lite spontan 70-talssex.
Nyligen kom det ut en bok om svenska smek-
namn på könsorg-
anen. Det absolut bästa namnet på det manliga organet är "Stellan Skarsgård", vilket jag aldrig hört - men det är onekligen passande. Stellan har ju en benägenhet att hala fram talangen i var och varannan film.
När jag såg HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ tänkte jag först att, jösses, Bill Skarsgård slår ju farsan med hästlängder! För i öppningsscenen för Martin och tjejen en dialog medan hon nafsar och slickar på hans Stellan i närbild. Tjoflöjt!
Men så fick jag reda på att det var en realistisk attrapp. Då kan man ju undra lite. Eftersom alla ändå tror att det är Bills riktiga dragg, kunde de ju trots allt gjort det på riktigt. Eller så kunde han låtsas som om det vore hans; att han verkligen gjorde en Vincent Gallo.
Hannes Holm sa i en intervju att han valde att öppna filmen med denna "chockscen" för att visa att han inte drar sig för någonting, han la ribban (häpp!) högt, så att säga. Fast detta är ju ett beprövat grepp i skräckfilmen. Öppna med en blodig halshuggning och publiken sitter på helspänn i väntan på nästa chock, som kanske aldrig kommer.
Jag hoppas dock att denna fellatioscen inte drar uppmärksamheten från resten av filmen, eftersom HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ är årets bästa svenska film. Jag stegade in i salongen utan några som helst förväntningar, och kom ut leende, nöjd och belåten. Det finns hopp för svensk film!
Det är 1975 och Martin bor i en sketen lägenhet med sina föräldrar; Amanda Ooms och alkisen Björn Kjellman. Men så erbjuds Martin sommarjobb på Sandhamns seglarrestaurang i skärgården. Peter Dalle är Gösta, chef för stället, en ganska jovial kille som dock ställer väldigt hårda krav på sin personal och folk avskedas stup i kvarten.
Men Gösta bedriver även annan verksamhet - han är knarkkung. Han blir något av en fadersgestalt för Martin, men den senare dras in i den kriminella verksamheten.
Jag var bara en liten gosse 1975 och minns inte den verkliga Sandhamnsligan och skriverierna om denna. Dock har Holm tagit sig friheter vad gäller hur det egentligen gick till. Istället får vi en engagerande, rolig, gripande och underhållande film. Filmhösten verkar tillhöra Bill Skarsgård, som ju även är med i I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR, och han är utmärkt som Martin - men det här är Peter Dalles film. Han fullkomligt lyser som Gösta, han har aldrig varit bättre. När jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin betraktat honom som en seriös skådespelare, men killen imponerar stort. Han borde ha Guldbaggen som i en liten ask.
Gustave Lundh från Just D är en av Göstas sköna hant-
lang-
are, och även kommis-
sarie Späck har en roll.
Sedan är det förstås roligt att sitta och iaktta de coola 70-talsmiljöerna och alla detaljer. Jag må ha varit barn, men jag har starka minnen av tiden, och jag fylls av välbehag när jag ser en brun TV-kanna i plast och minns om en för mig problemfri, oskuldsfull idyll. Oj, sådana där glas drack vi saft ur i sommarstugan! Sådär såg grannarna ut när de hade semester! Det enda jag inte kan relatera till är en sunkig lägenhet. Det var bara farmor och farfar som bodde i lägenhet. Och Ingvar. Och de klasskompisar jag inte lekte med. Jag och mina kompisar bodde i villa och hade stora trädgårdar.
I vilket fall: HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ ska du självklart se. Annars kommer det att kännas som om du står där med brallorna nere, vädrande Stellan Skarsgård.






(Biopremiär 15/10)








3 kommentarer:

Micke sa...

En liten parentes angående låten "Himlen är oskyldigt blå". Den skrevs i original 1978 men fick först sin svenska text 1993 (http://sv.wikipedia.org/wiki/Himlen_%C3%A4r_oskyldigt_bl%C3%A5) så vem fick för sig att ha denna titel på en film som utspelar sig innan 1975...

Pidde Andersson sa...

Men spelade Gärdestad in musik åren innan han dog? För i så fall måste väl detta vara något av det sista han gjorde. Fast jag minns inte riktigt när han dog (pallar inte kolla).

Johan sa...

Bra recension. Känns som att det dock är mer vanligt att "stellan" halas fram i tid och otid i filmer än att den kvinnliga motsvarigheten gör det.

Förresten: Gärdestad koladevippen 1997.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx