måndag 13 september 2010

DVD: Harry Brown

HARRY BROWN (Nordisk Film)
Det är inte längesedan jag skrev att det är något av en skandal att BROOKLYN'S FINEST inte gick upp på bio i Sverige. Redan nu är det dags att ta till liknande formuleringar.
Vi går på bio och tittar på svenska TV-deckare på stor duk, på dokumentärfilmer som har TV-premiär veckan därpå, på de mest obskyra art house-filmer som inte ens gick hem i Cannes. Men inte får vi se HARRY BROWN på bio i Sverige. Och det är för sorgligt.
För drygt fyrtio år sedan var Michael Caine Carter. 1999 gick GET CARTER upp på nytt i London, och stadens bussar var försedda med reklam för nypremiären. "Caine is Carter" stod det - och det såg förstås oerhört tufft ut. Jag var där och passade på att se filmen. Om flickan jag hade med mig uppskattade den vet jag inte. Jag behöver väl inte påpeka att jag uppskattade den. Remaken med Stallone har jag inte sett.
På omslaget till DVD-utgåvan av HARRY BROWN står det "Michael Caine is Harry Brown". Redan där är liksom filmen hemma. Det här måste vara bra. Fast jag visste att det skulle vara bra - jag hade ju fått rapporter från utlandet.
På omslagets baksida skriver man att HARRY BROWN är som en ultravåldsam version av GRAN TORINO. För en gångs skull stämmer denna beskrivning. Det här är en brittisk GRAN TORINO - fast i total avsaknad av humor, och oändligt mycket mörkare och hårdare.
Michael Caine, 77 år gammal i år, är änklingen Brown, före detta marinkårssoldat, som lever ett ensamt, tomt och sorgligt liv i ett bostadsområde i en förort som får Kumlabunkern att framstå som Villa Villerkulla. Det förfallna hyreshuset påminner mest om något slags sardinkonserv för människor.
Ibland träffar Brown en annan ensam pensionär, Leonard (David Bradley);  de brukar sitta på puben och spela schack. I området härjar en farlig massa kriminella gäng och annat slödder. Rån, misshandel och skottlossning hör till vardagen. Det är precis som Malmö.
Leonard berättar att han trakasserats av slöddret, så nu har han beväpnat sig med en bajonett. Men det dröjer inte länge innan polisen Alice (Emily Mortimer) och hennes kollega ringer på hos Brown för att berätta att Leonard hittats död; ihjälhuggen. Alice berättar att man inte hittat några som helst bevis på brottsplatsen, mer än Leonards bajonett, vilket troligen kommer att innebära att fallet avskrivs som självförsvar och avskummet får fortsätta att härja.
Självklart kan Brown inte acceptera detta. De skyldiga måste sättas dit. Så den gamle, smått skröplige - men fortfarande benhårde - mannen söker upp en knarkarkvart för att köpa vapen. Affären slutar i ett blodbad och sedan fortsätter Brown att rensa upp bland det mänskliga möget.
Alice misstänker hela tiden att det är Brown som ligger bakom alla dödsskjutningar, men självklart tror ingen på henne. Skulle en gubbe på snart åttio år gå omkring som The Punisher i den här varbölden till förort?
Långfilmsdebuterande Daniel Barbers HARRY BROWN är något alldeles makalöst hård och ibland direkt motbjudande. Sällan har man skådat en vidrigare knarkarkvart (på film) än den Brown går till. Fy satan. Och drägget som huserar i trakten är lägre stående varelser än gråsuggor. Deras vokabulär består mest av "Fucking cunt!" och de drar sig inte för att sparka på liggande eller skjuta ner folk på måfå. Det enda de förtjänar är en kula i pannan. Och det får de.
Som jag skrivit flera gånger tidigare, finns det något ytterst tillfredställande med att titta på vigilantefilmer. Att se filmer om hårdingar som gör det man inte kan göra i verkligheten - de slår tillbaka, och det med besked. Jag blev ju själv rånad av en knivman hösten 2008, och det enda jag tänkte var att jag ville skjuta ihjäl den fan. Fast det gjorde jag ju inte. Jag polisanmälde händelsen. Och såg om DIRTY HARRY. Dessutom har jag ingen picka.
Men nu ska man inte förvänta sig en actionfilm av DEATH WISH-stuk när man ser HARRY BROWN. Det här är något annat. Filmen har fler kvaliteter. Framför allt har den en mängd ypperliga skådespelare.
Det här är en gripande och spännande film. Den borde fått gå ett varv eller två på bio.

4 kommentarer:

Repoman sa...

Ojojoj, det här måste ses!
Fan att man inte har bättre koll på dtdvd-släpppen.

Jag tackar filmgudarna för att du finns, Pidde.

Pidde Andersson sa...

Berätta gärna hur du tackar filmgudarna. Offerriter?

Repoman sa...

Det beror mycket på vilken av gudarna man tackar.
Splatterguden kräver exempelvis ett tappat ägg på nystädat golv, så jag har slutat kolla på splatter.

Den europeiske filmguden kräver bara offer i form av lite spillt vin, så honom gillar jag.


Kan förresten tipsa så in i heeelvete om BBC:s (hyfsat) nya Sherlock Holmes om du inte sett den. Högst troligt den bästa serien jag sett. Dock finns det bara tre avsnitt, men VILKA avsnitt! Jisses.

Johnny Månsson sa...

Håller helt med dig i det du skrivit och den här är mycket bra och bör ses av alla som är tveksamma till att ungdomsvåldet existerar.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx