tisdag 14 september 2010

Bio: Ladies & Gentlemen: The Rolling Stones

Det var väl inte alltför längesedan jag recenserade Martin Scorseses konsertfilm med Rolling Stones som kom häromåret. Den filmen går ju att se oavsett om man gillar Stones eller ej; den har ett visst driv. Som jag skrev i min recension (i "gamla" TOPPRAFFEL!) har jag ingen som helst relation till Stones, jag har aldrig intresserat mig för dem, knappt lyssnat på dem och känner bara till de största hitlåtarna. Med det inte sagt att jag ogillar dem.
På torsdag har LADIES & GENTLEMEN: THE ROLLING STONES världspremiär. Igen. Det här är nämligen en konsertfilm från 1974 som går upp på nytt i uppsnofsad version. Fast om den här versionen är uppsnofsad, undrar jag verkligen hur den tidigare såg ut...
Den långfilmslånga filmen är ett hopklipp av fyra konserter som hölls i USA 1972, men det ser ut som en och samma tillställning. Bandet framträder på en beckmörk scen och publiken syns inte alls. Jo, förresten, ett par gånger skymtar några silhuetter på en avsats i bakgrunden.
Bandmedlemmarna rör sig in och ut ur mörkret. Mick Jagger är i centrum mest hela tiden, och blir det närbilder är det på honom. Plötsligt dyker Paul Paljett upp på gitarr längst till vänster. Men jag informeras om att det inte alls är Paul Paljett - eller ens Pontus Platin - utan Mick Taylor, killen som tog över när Brian Jones gick hädan.
Det dyker även upp fler människor till vänster i bild. Oj, vad många de var i Stones 1972! En kille som ser ut som en syokonsulent på saxofon, en skäggapa på trumpet, och något som knappt går att urskilja i mörkret på piano. Fast de där tre var visst bara förstärkning.
Det enda sättet att se att det rör sig om fyra hopklippta konserter, är på de blixtsnabba klädbytena. I synnerhet vad gäller Jagger. Och hans kläder är inte av denna världen. Inte nog med att han har glittrande paljetter i ansiktet - han bär även dambyxor. Ofta till och med en hel dampyjamas. Jag hörde hela tiden repliken "...för du har ju dambyxor!" från ATT ANGÖRA EN BRYGGA i huvudet. För att visa att man kan vara manlig och sexig även i mysdress, har Jagger stoppat en hoprullad strumpa i skrevet. Det ser jätteroligt ut. När det stora bulan i skrevet börjar flytta på sig inser jag att det nog faktiskt är en strumpa. Om han nu inte har en dragg som vuxit ut på låret.
Filmen inleds med en intervju med Mick Jagger gjord nu i somras. Han är glad och uppsluppen och skämtar om kläderna. Han säger även att man förbättrat bilden till den här versionen, gjort den ljusare. I originalversionen gick det knappt att se vad som händer, säger Jagger. Ljudet är också förbättrat - men ärligt talat: det låter för jävligt. Det är tunt och burkigt.
Stones kör sina låtar rätt upp och ner. Det finns ingen som helst interaktion med publiken, som ju inte syns och knappt hörs. Bandet kunde lika gärna att framträtt i en mörk källare. Det hela är oerhört repetitivt. Det är oinspirerat och tradigt filmat. Detta i kombination med det kompakta mörkret, det taskiga ljudet och en del saggiga låtar, gör att LADIES & GENTLEMEN blir en tradig konsertfilm. Till och med de inbitna Stonesfans som var på pressvisningen tyckte det var tradigt.
Vid ett par tillfällen dricker Mick Jagger och Keith Richards Jack Daniel's direkt ur flaskan på scenen. Rock'n'roll.






(Biopremiär 16/9)

3 kommentarer:

Morgan sa...

Och nu väntar vi med spänning på biopremiären av Cocksucker Blues från -72...

Morgan

Pidde Andersson sa...

...Med tanke på strumpan i Mick Jaggers brallor, blir det väl snarare Cock-socka Blues.
HÄPP! Ka-dish!

Johnny Månsson sa...

Kul skrivet och roligt att en "Skäggapa" har skrivit den då vi även får se en sådan i filmen..-)

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx