onsdag 29 september 2010

Bio: Honung

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Guldbjörnen i Berlin. Det kan liksom Guldlejonet i Venedig och Guldpalmen i Cannes betyda precis vad som helst - men oftast betyder det att det är en typisk "festivalfilm". En konstnärlig film som främst görs för filmfestivaler och publiken på dessa. Jag har förstås sett mängder av sådana filmer tillsammans med sovande publik.
Tyckte du att THE AMERICAN var långsam? Då har du inte sett HONUNG. HONUNG får THE AMERICAN att framstå som INVASION U.S.A. Eller DÖDLIGT VAPEN 2.
Den turkiske regissören Semih Kaplanoglu har tidigare bland annat gjort filmerna ÄGG och MJÖLK. Han verkar fixerad vid livsmedel, den pågabläran. Jag har inte sett någon av dem. Rent allmänt har jag sett väldigt lite turkisk film. Jag har sett ... KARATE GIRL. Den hyrde jag för tio spänn på A-Video i Helsingborg för minst tjugo år sedan. Den handlade om en dövstum blomsterförsäljerska som blev våldtagen av ett gäng mustaschprydda män. Hon lärde sig karate och hämnades. Och så har jag sett WHITE FIRE med Robert Ginty. Den handlar om att Robert Ginty hamnar i bråk med ett gäng mustaschprydda män. Ginty drar fram en motorsåg och hämnas. Och så har jag sett delar ur alla de där turkiska versionerna av STAR TREK, STAR WARS, STÅLMANNEN, RAMBO och så vidare. 
HONUNG handlar om lille Yusuf. Han bor i en stuga i skogen tillsammans med sina föräldrar. Yusuf är inte som andra barn. Han är tyst. Han tycker inte om att leka med klasskompisarna. Han kan inte läsa. För att säga det rätt ut: det är fel i huvet på Yusuf.
Hans mustaschprydde farsa är biodlare och samlar honung från de höga träden i skogen. Den stackars morsan står hemma och lagar mat och oroar sig för Yusuf. Yusufs mustaschprydde lärare är rätt sträng. Ibland delar han ut medaljer till duktiga elever. Yusuf vill också få men medalj, men det är svårt eftersom han är så jävla kass.
Det ser illa ut med honungsskörden i trakten runt stugan, så farsan beger sig långt bort. Att det kommer att gå åt helvete för farsan vet vi redan, eftersom vi i en prolog fått se honom råka illa ut. Filmen berättas alltså som en tillbakablick.
Vi ett tillfälle kommer lille Yusuf ifrån morsan och hamnar på ett slags enorm fest eller marknad ute på ett fält. Där dansar tonåringar ringdans till stompig folkmusik. Roligare än så blir det inte på den turkiska landsbygden. Filmen utspelar sig 2009 men det kunde lika gärna vara 1899. Alla bor i små mörka stugor. Alla karlar har mustasch. Jag visste aldrig riktigt vem som var vem. Fortskaffningsmedlet är häst.
HONUNG har ett oerhört vackert foto. Varje bild är som en tavla. Hela filmen är som ett poem. Lillglytten som spelar Yusuf är fotogenique och folk tycker säkert att han är så söt så. Trots att han är en knast.
Men kom igen - det händer ju inte ett jävla skit i den här filmen. Den är så långsam, så långsam, att man kan gå ut och ta en dusch och komma tillbaka och det är fortfarande samma scen ... i vilken det inte händer någonting.
Någon tycker kanske det är viktigt att vi får en inblick i hur fattiga bönner har det i de turkiska skogarna. Det är det kanske. Men visst vore det trevligt om filmen faktiskt även handlade om någonting? Någonting intressant, alltså. Någonting som får en att vilja fortsätta att titta.
HONUNG kommer säkert att få lysande recensioner när den går upp på fredag. Det får den inte av mig.






(Biopremiär 1/10)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx