söndag 22 augusti 2010

Nya fräsiga band som bara låter gammalt

Just nu pågår Malmöfestivalen, denna skånska motsvarighet till Dantes Inferno; en fruktansvärd massa människor som likt boskap väller fram längs gatorna, som är kantade av stånd som säljer skit och grillade festivalrätter till överpriser. Ett gytter som bara är i vägen när man ska någonstans.
Och så uppträder förstås en massa band.
Temat i år verkar vara "Jukebox from Hell". Här finns inte en enda artist, ett enda band jag ens skulle överväga att kanske se. Förra året spelade åtminstone Thåström. I år är det bara Melodifestivaltyper och ointressanta hitmakare. Förutom Siw Malmkvist då, men hon har visst redan framträtt. Jag struntar förstås fullkomligt i Lars Wienerbröd.
I fredags hamnade jag på en lustig tillställning på Hedmanska gården. Vi satt ett större sällskap på Paddy's, när ett par killar kollade festivalprogrammet och såg att det utlovades skramlig rock på Hedmanska, så de sprang dit. Jag och några andra följde så småningom efter.
Temat för kvällen var "Det Grymma Svärdet Presenterar". Kulturtidskriften Det Grymma Svärdet, alltså. Det var tydligen kultur och musik som stod på programmet, och med tanke på tidskriften som låg bakom, var det hela en tillställning som riktade sig till ... tja, Möllanklientelet. Där fanns många alternativa ungdomar.
Jag har helt glömt bort vad det skramliga bandet hette, men de soundcheckade inför publik när vi anlände. Eftersom hela inramningen var så konstnärlig, skulle det kunna ha varit framträdandet. Saxofonistens soundcheck var bäst: TUUT! TUUT! TUUT! TUUT! Vi applåderade artigt.
Sedan öste de igång - och det var riktigt festligt. Det kändes som att slungas trettio år tillbaka i tiden. Jag hade börjat lyssna på radioprogram som "Nya Ny våg" och "Bommen", och jag spelade dessutom ibland in de här programmen. Ibland intervjuades nya, experimentella svenska band i de här programmen, jag minns i synnerhet ett band vars namn jag glömt, men vars låtar bestod av att de spelade precis hur som helst på sina instrument medan de vrålade i mikrofonen. Inte ens som ung tonåring tyckte jag det var fräckt, det var ju bara dumt. I synnerhet som banden tog sig själva på fullaste allvar.
Bandet i fredags lät precis så. Tjejen på bas hoppade omkring och strajkade poser, gitarristen bankade på strängarna med en trumpinne och skrek ohörbara texter i mikrofonen, saxofonisten fortsatte att blåsa fram TUUT! TUUT! TUUT! TUUT! - fast trummisen verkade hålla något slags takt. De såg arga ut.
Jag kan tänka mig att publiken tyckte att de här var skittufft och radikalt. Har utmanas minsann den gängse smaken!
Efter fyra låtar skrattade jag så mycket att jag var tvungen att gå.
I bluestältet spelade några medelålders danskar funk.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx