lördag 14 augusti 2010

Den sketnaste lördagen på länge

Lördag.
Vernissagedag.
Här skulle det hinkas vin och tittas på konst! Jag hade hittat åtminstone tre ställen som hade vernissage och strax efter tre anlände jag till det första, ett ställe i Mazettihuset. På vägen dit började det småregna.
Det som ställdes ut var foton. Stora sådana. De flesta rätt bra. Och jag höll på att trilla baklänges när en av de avbildade var en tjej jag känner.
Jag träffade en bekant som jag bara träffar på gallerier och tillsammans tänkte vi gå hela den långa vägen bort till Turning Torso och en vernissage i kåken alldeles intill.
Men vi kom aldrig dit.
Regnet tilltog. Och tilltog. Till slut ställde vi oss under taket till entrén till den stängda gallerian Storgatan på, öh, Storgatan. Där blev vi stående en hel timme. Vi stod där så länge att stället vid Torson hann stänga.
Min bekant blev kissnödig, så vi sprang bort till Filmstaden där hon kunde uträtta sitt ärende.
Klockan 19 öppnade en annan vernissage på Möllan. Mer än 90 minuter tills dess och alla butiker hade stängt och regnet vräkte ner. Jag hittade ett fullt kaffekort från McDonald's i fickan, så vi gick till deras restaurang på Triangeln.
Klockan närmade sig 19 och vi kom på att vi nog borde gå vidare. Vi hade glömt hur jävligt det regnade, men gav oss modigt iväg till Kristianstadsgatan. Vi fick stanna upp under nästan varje markis, varje balkong, varje utskjutande tak.
Långt om länge kom vi fram. Jag både kände mig som- och såg ut som en blöt hund. Galleriet var litet, de spelade rockmusik skithögt och de tog betalt för ölen. En konstnärsgrupp från San Francisco ställde ut. Väldigt blandat, väldigt ojämnt, men en del var rätt kul. De sålde även fanzines de gjort - och genast slungades jag tillbaka till tidigt 80-tal. Det var precis som om inget hade hänt. Blaskorna hade samma halvpunkiga design och de till och med luktade som för 30 år sedan.
Jag och min bekant var äldst i lokalen, med hyfsad marginal. Det var mycket dreadlocks, piercingar och tatueringar. Ja, ni vet hur det är på Möllan - lite loppbitet, sådär.
Regnet ville inte ge med sig. Min bekant hade glömt sin sjal på McDonalds, så hon trotsade regnet och återvände dit. Jag tittade på utställningen fjorton gånger till - jag ville gå, men kunde inte. Kristianstadsgatan hade blivit Niagarafallet.
Slutligen såg det ut att regna lite mindre. Så jag kutade iväg.
Inte fan regnade det så mycket mindre. Jag sprang från markis till markis. Från port till port. När jag nådde fram till Hemmakväll, gick jag in där. Jag kände att jag började torka, och tjugo minuter senare gick jag ut igen - för att mötas av ett större skyfall än tidigare.
Jag stod under tak i tio minuter. Då, plötsligt, verkade regnet ge med sig. Jag började åter vandra. Och vad hände då?
Jo, en vit jävla Volvo 745 kommer körande i full patte och rätt genom en stor, djup vattenpöl intill mig. Det var som om någon kastade ut två hinkar vatten över mig.
Så här sitter jag - dyngsur ... och sur.
Någon egentlig poäng med detta inlägg har jag egentligen inte. Sorry, det blir inte roligare än så här, det vill säga; inte alls.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx