fredag 20 augusti 2010

Bio: Puss

Foton copyright (c) Nordisk Film
När jag tittar på 40 år gamla svenska filmer av den typ Klubb Super 8 ger ut under den ibland missvisande rubriken "svenska kultklassiker" (det kan ju handla om seriösa, allvarliga dramer och allt annat än kultrullar), är det ofta av andra skäl än de filmskaparna förväntade sig när de gjordes. Jag kan titta på filmer som egentligen är skittråkiga, men de är fascinerande som tidsdokument, de kan innehålla intressanta skådisar, och ibland tilltalas jag av dem rent filmiskt, speciellt när de bara är konstiga. Jag ser dem dock sällan som regelrätt underhållning, jag kan väl inte påstå att jag grips av dem eller tycker de är spännande.
Men när jag ser en alldeles ny film, vill jag inte ha de ovan uppräknade ingredienserna.
Jag såg aldrig Johan Klings hyllade debutfilm DARLING. Dels för att jag missade pressvisningen, del för att den ärligt talat verkade vara riktigt jävla skittråkig och ointressant - och pretentiös och teatral.
Nu är Kling tillbaka med filmen PUSS - "en fjäderlätt komedi". Filmens logotype ser ut att vara hämtad från 1970-talet, men det är inte allt. Hade jag inte vetat bättre och känt igen några av skådisarna, hade jag mycket väl kunnat ta filmen för gjord 1971.
I centrum har vi ett litet amatörteatersällskap som hyr sina lokaler av den elake Michael Segerström, som vill bli av med de slarviga teateraporna, och han har en ny hyresgäst på gång. Susanne Thorson, som ser ut om Izabella Scorupco, är regissören Katja, som föröker få allt att flytta, men det går inte så bra. Hennes ryggradslöse pojkvän Alexander, spelad av Alexander Skarsgård i ful frisyr, har satt på en annan av tjejerna i gruppen och gjort henne på smällen. En märklig tjej som inte säger något under hela filmen verkar vara kär i Katja och klämmer henne på brösten och dansar med henne, vilket Katja inte verkar ha något emot. Den tysta bruden smygtittar ibland på Katja genom ett hål i väggen. Gustaf Skarsgård i bäng frisyr spelar den bisarre, tystlåtne Jon, om tydligen är förtjust i hon som blivit på smällen. Han ska överraska henne med en erotisk bok, men råkar ge den till teatersällkapets tjockaste tjej av misstag; hon är en redig knuda, oerhört tradig och i total avsaknad av självinsikt.
Segerström smyger omkring i lokalerna och fotograferar misären i smyg för att kunna vräka dem. En hemlös snubbe smyger på nätterna in i teatern för att sova där.
PUSS är en typisk spring i dörrar-fars av enklaste sort, egentligen är storyn så banal att Åke Söderblom och Thor Modéen skulle skämmas för den på 30-talet. Men PUSS blir aldrig rolig. Jag skrattade inte en enda gång. Detta beroende på Klings uppenbara Bergmankomplex. Persongalleriet skulle kunna vara hämtat från Bergmans 50-talsproduktion, medan sättet filmen är gjord på minner om 70-talet. PUSS skulle kunna vara frukten av ett möte mellan Janne Halldoff och Torgny Wickman, men ack så mycket tråkigare. Fast jag gissar att Kling skulle se det som ett konstnärligt misslyckande att göra en film som får folk att skratta; det är ju finare när humorn är så subtil att den i det närmaste är obefintlig. Att göra sina rollfigurer sympatiska verkar också vara ett no-no.
Inget ont om skådespelarna; Gustaf Skarsgård är bra och man förstår varför Alexander håller på att bli stjärna i Hollywood. Men PUSS ger mig ingenting, den lämnade mig totalt likgiltig, det är en massa bortkastade resurser. Det här är bara dumt, tråkigt, dåligt och illa skrivet.
Men jag gillade verkligen det alldeles utmärkta jazzsoundtracket.







(Biopremiär 20/8)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx