onsdag 11 augusti 2010

Bio: The Expendables

Foton copyright © Future Film
Åkej, pågar, årets - eller decenniets - actionhändelse är över oss. Dags att plocka fram ett sexpack (Smålands är nog billigast på bolaget - kom inte och säg att du dricker finöl till actionfilmer) och läsa min recension. Och om några töser råkar irra hit: tja, låtsas att du är en redig karl som inte rakat sig på en vecka (det är längre sedan än så jag rakade mig) och läs vidare.
THE EXPENDABLES är filmen som förenar de största actionstjärnorna från då och nu, och jag har ju hajpat den här filmen sedan jag först hörde talas om den. Jag har ju verkligen hoppats att det här ska vara en riktig höjdar film, och om den nu inte är det, ja, då står jag där med skägget i brevlådan (det är kanske därför jag inte rakat mig?). Så - hur är filmen? Är den något att ha? Får folk huvudena bortskjutna och kroppsdelar avhuggna?
Filmens manusförfattare och regissör Sylvester Stallone är legosoldaten Barney Ross, som tillsammans med sitt hårdinggäng reser världen runt och åtar sig självmordsuppdrag mot stora summor pengar. De övriga är flitigt knivkastande Lee Christmas (Jason Statham), den kortvuxne Ying Yang (Jet Li), blomkålsöronförsedde Toll Road (Randy Couture), all round-biffen Hale Caesar (Terry Crews) och tosingen Gunner Jensen (Dolph Lundgren). Det hela börjar i Somalia, där teamet ska befria amerikaner (eller européer?) som hålls gisslan.
Det håller på att gå fel redan från början, när vildhjärnan Jensen plötsligt vrålar "Varningsskott!" och skjuter torson av en av skurkarna. Jepp - Dolphan avlossar filmens första skott, och det resulterar i att offrets överkropp exploderar och kvar på golvet står två ben! Det slår slint för Jensen och han får för sig att han ska hänga fienden, så Ying Yang måste slåss med den gigantiske vikingen för att få stopp på honom. Jensen kickas från teamet.
Hemma i Staterna har Christmas problem med sin flickvän (Charisma Carpenter, det var längesedan jag såg henne i något!). Christmas är ju aldrig hemma och hon vet inte ens vad han försörjer sig på, så hon har skaffat sig en ny kille. Fast den nye killen är kvinnomisshandlare, vilket föranleder Christmas att spöa skiten ur honom och hans polare, och för att verkligen markera sin ilska sätter Christmas kniven i en basketboll.
Gänget brukar hänga i Tools (Mickey Rourke) tatueringsstudio, de kör motorcykel, berättar historier från Bosnien, retar varandra och klappar flickor i rumpan. Som man ju så ofta gör. Därefter går Barney till kyrkan.
I nämnda kyrka briefas han om ett nytt uppdrag av en herre som kallar sig "Church" (Bruce Willis). Ännu en tuffing, Trench (Arnold Schwarzenegger) gör entré (och då menar jag entré!); han har också erbjudits uppdraget. Barney och Trench gillar inte varandra, verkligen inte, de fäller sura kommentarer om varandra och "Church" undrar om de ska suga av varandra. Fast Trent har annat för sig, så han låter Barney få jobbet. "What's his fucking problem?" frågar "Church". "He wants to become president," svarar Barney.
Teamet skickas till en sydamerikansk ö för att stoppa en galen general, men medan de är där upptäcker de att det egentligen inte är generalen deras uppdragsgivare är ute efter, han är bara ett svepskäl, utan en viss knarkkung vid namn Munroe (Eric Roberts). Gängets kontakt heter Sara, en ung kvinna som dessutom råkar vara dotter till generalen. Man kan väl inte precis påstå att hon gillar sin farsa.
Barney och hans mannar spränger allting i småbitar - och då är det fortfarande ganska tidigt in i filmen. Både generalen och Munroe överlever, och av någon anledning beslutar sig Sandra för att stanna kvar på ön, trots att Christmas tjatar på henne att hänga med dem. Hon tycker kanske att flygturen hem verkar farlig, eftersom Barney hänger utanpå planet när lyfter.
Barney kan dock inte släppa tanken på den ljuva Sandra, så han beslutar sig för att återvända och befria henne från den slemme Munroe och hans onda, våldsbenägna män (Gary Daniels och Steve Austin). Och så har Munroe skaffat sig ännu en kille - Gunner Jensen...
Huvuden kommer att rulla. Blod kommer att spruta.
THE EXPENDABLES känns som en film designad för min generation - män födda på 1960-talet. När jag var tonåring på 80-talet regerade ju vissa av de här killarna på biograferna. Nu är jag över 40, men jag tycker fortfarande att de rockar. Fattas bara! Scenen i kyrkan där Sly, Arnold och Willis träffas är ju trots att actionfilmernas motsvarighet till mötet mellan Robert DeNiro och Al Pacino på kaféet i HEAT. Fast på 80-talet var det nog en omöjlighet att de här tre stjärnorna skulle kunna mötas i samma film, konkurrenter som de var.
Men flera av de andra rockar ju också, de actionhjältar som dök upp på 90-talet (Li, Daniels) och på 2000-talet (Statham). Jag har ingen som helst aning om vad dagens biogeneration kommer att tycka om den här filmen - pensionärsträff på slagfältet? De ytterst få tjejer, alla utom en väldigt unga, som såg filmen på pressvisningen fnissade en hel del åt vad som försiggick på vita duken.
Men vad ska jag säga? Det här är en manlig film. Gosse, är den manlig. THE EXPENDABLES är så manlig att vore den en after shave, hade den doftat svett och tobak.
Är filmen våldsam? Det kan du ge dig på! Även om en redig karl förstås inte ger sig. Jag var lite orolig att filmen skulle klippas ner för att få en PG-13-gräns i USA, vilket producenten Avi Lerner hotade med då PG-13-action som DIE HARD 4.0 spelade in mer pengar än den ultravåldsamma splatterfilmen RAMBO; den fjärde i serien, alltså. Men tack och lov fick Stallones nya verk åldersgränsen R. Filmen är kanske inte riktigt lika våldsam som RAMBO, men bra nära: folk slits i bitar när de träffas av kulkärvar, svartmuskiga fiender får händer, armar och huvuden avhuggna, och de flesta av de byggnader som finns på ön sprängs i luften. Och ja, rollfigurerna svär faktiskt i den här filmen! Dock finns här inget naket, så där dras slutbetyget ner. Det finns knappt några kvinnor alls i filmen.
En grej jag inte riktigt gillar, är de ibland alltför snabba klippen. När det är action - och större delen av filmen är action - vill jag kunna se allt som händer, och ibland är det svårt att uppfatta vem som dödar vem i de kaotiska slaktorgierna. Och en del av dialogen är direkt bisarr, jag har ingen aning om om det är medvetet eller ej. Men det spelar egentligen ingen roll - man ser inte en film som THE EXPENDABLES för dialogens skull. Jasså, det gör du? Och vem fan är du, om jag får fråga?
Merparten av actionscenerna är alldeles utmärkt. En actionsekvens tillhör det bästa jag någonsin sett - den är fullkomligt vansinnig; det är alla mot alla, med knytnävar, knivar och skjutvapen. Det är Gary Daniels mot både Jet Li och Jason Statham samtidigt, en otrolig fajt. Jet Lis slagsmålskoreograf var förresten Corey Yuen.
Alla de här killarna har en fantastisk närvaro på vita duken. Speciellt Dolph Lundgren, faktiskt, och det hävdar jag inte bara för att det är Dolphan och för att han är en skittrevlig kille. Det är kul att se honom i en stor film igen. Och det är lika kul att äntligen få se Gary Daniels i en film som den här.
Jag får inte glömma bort Eric Roberts, a bra skådis som sumpat bort sin karriär tack vare dåligt omdöme och vin, kvinnor och sång. Mannen är coolare än cool som Munroe, och vilka stiliga kostymer han bär sen!
Några av mina vänner och kollegor klagade på att slutstriden aldrig tog slut, den håller på i en evighet. Ja! Den är enorm! Allting som kan flyga i luften, flyger i luften! Jag klagade inte. Jag antar att mina vänner och kollegor är en hög töffar som bör hålla sig till EAT PRAY LOVE, som också har premiär den trettonde augusti, om än inte i Sverige, och som har Eric Roberts syster Julia i huvudrollen. Och tro mig, det är inte en manlig film!
THE EXPENDABLES känns ungefär som en typisk 80-talsrulle från Cannon Films, i regi av Menahem Golan - fast med fler och större stjärnor och mycket högre budget. På många sätt är NU Image/Millennium Films 2000-talets Cannon. Och det här är kanske ett lite problem med filmen. Storyn känns lite för tunn och ooriginell; Michael Dudikoff har uppgraderats till Sylvester Stallone. Men å andra sidan, den tunna storyn kompenseras av kopiösa mängder fläskaction, våld och muskedunder.
THE EXPENDABLES är explosiv underhållning, en film skräddarsydd för oss som tyckte actionfilmerna var bättre på 80-talet. Matt Damon och Keanu Reeves hade blivit mobbade av Barneys team om de vågat visa sig i den här filmen.
Det ska bli intressant att se om den kommande MACHETE, en annan supervåldsam actionfilm med en fantastisk rollista, kan slå det här...
Nu väntar jag bara på att någon gör en B-filmsversion med Michael Dudikoff, Don "The Dragon" Wilson, Michael Paré, Olivier Gruner och med Lorenzo Lamas som "Mr X".






(Biopremiär 13/8)

5 kommentarer:

Repoman sa...

Nu snackar vi toppraffel! =)

Kolla in Stallones uppgörelse på/med youtube förresten: http://www.youtube.com/user/expendables?v=sU6WOcXryIQ

Micke sa...

Pidde det var ju inte "fabriksarbetare" som hölls som gisslan av somaliska (? de såg inte ut som somalier) pirater ombord på ett lastfartyg...

Pidde Andersson sa...

Jag vet inte vad det var för några. Jag bara drog till med fabriksarbetare. Några vita som jobbade i Somalia, då? Eller var de sjömän?
Om piraterna var somalier eller ej vet jag inte. Afrikaner i mörker. Var de månne från Kenya eller Zimbabwe? (För den kommentaren kommer jag säkert att bli anklagad för att vara ignorant rasist)
Nåja. Jag får väl ändra...

Jimmy Wallin sa...

Du kan väl knappast ha varit tonåring på 90-talet, JAG var tonåring då. Eller är du yngre än vad du utgett dig för att vara?

Pidde Andersson sa...

...Det var ju jävelen vad jag skrivit fel i den här recensionen! Men jo, jag är yngre än jag verkar. Jag är ju tonåring NU.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx