måndag 16 augusti 2010

Bio: Ajami

Foton copyright (c) Novemberfilm
Idag var jag för första gången på den beryktade Rasmusgatan här i Malmö. Det var tammefan värre än jag trodde det skulle vara. Denna gata är liksom den intilliggande Jespersgatan känd för sina kriminella ungdomsgäng, drogförsäljning och vandalism. Det första jag såg var att gängen med hjälp av en schablon sprayat ordet "OMRÅDET" (formgivet som en logotype) över en vägg. Lite längre bort hade de sprayat samma logga på gatan. En omkullvält kundvagn låg på trottoaren. Skräp precis överallt. Ett kafé hette Café Commendante Che Guevara, men dess ljusskylt var krossad.
Jag hade hamnat i FLYKTEN FRÅN NEW YORK. Eller... Jag fick fler associationer. När som helst skulle en bil kunna komma långsamt rullande runt hörnet och dess förare ropa "Warriors! Come out to pla-ay!". Med lite tur skulle Charles Bronson och Ed Lauter dyka upp. Medan de nickar tufft till varandra går de jämsides längs gatan och skjuter ner allt drägg, påhejade av de som bor i området.
Igår såg jag den tysk-israeliska AJAMI av Scandar Copti och Yaron Shani, film som hade premiär i fredags och vars pressvisning jag missade. Den utspelar sig i stadsdelen Ajami i israeliska hamnstaden Jaffa. Ajami ser ungefär ut som Rasmusgatan, fast på bredare front.
Området bebos av både kristna och muslimer, och alla verkar vara gramse på åtminstone någon - så till den milda grad att de skjuter ihjäl varandra för jämnan. Precis som i Malmö.
Redan i öppningsscenen skjuts en man ihjäl på öppen gata. Tydligen var han oskyldig, men hans släkt och vänner lever inte de mest fridfulla liv. AJAMI är indelad i kapitel och i dessa får vi följa några olika människor och deras familjer, innan trådarna knyts samman i sista kapitlet. Och redan från början står det klart att det här inte kommer att sluta med sång och dans, utan med död och tragedi.
Unge pojken Nasri får fungera som något slags länk, åtminstone i början och slutet. Han skildrar det han upplever i väldigt välgjorda serieteckningar; han sitter på sitt rum och ritar, och det är synd att regissörerna inte tog mer tillvara på detta - en israelisk kille som ritar serier ser vi inte varje dag, i synnerhet inte en som är begåvad. Killar som går omkring och försöker vara tuffa och skriker och viftar med pickadoll ser vi desto oftare.
Nasris bror Omar är betuttad i söta Hadir, och hon i honom, men de vågar inte berätta det för hennes mäktige farsa - Hadir är nämligen kristen, medan Omar är muslim. Det går inte hem hos farsan.
Och rent allmänt spelar religionen skitstor roll. Efter några mord åker karlarna iväg för att ha ett möte med några andra, mäktiga karlar - jag är inte hundra på vad de är för några, men det är en fruktansvärd massa babblande om heder och Gud.
En annan av filmens huvudpersoner är polis. Han bär aldrig uniform och kör inte ens polisbil, och han verkar föredra att hålla upp sin walkie talkie istället för polisbrickan. Fast han har kanske ingen polisbricka? Det här poliskapitlet är nog det mest intressanta; jag har nog aldrig sett liknande poliser tidigare. Ibland blir jag inte klok på om de är poliser eller ej.
Och det är väl lite av filmens problem. Jag har svårt att hålla isär rollfigurerna. En kille jag trodde var en något äldre Nasri visade sig vara en kompis till Omar. Logiskt, eftersom tiden inte flutit förbi med åratal. Men jag blandade ihop de medverkande. Vem var nu han den tjocke? Vad jobbade han med? Har han en byrålåda som knirker?
Jag läser att samtliga medverkande är amatörer som aldrig stått framför kameran. Detta ger filmen en dokumentär känsla som understryks av den handhållna kameran och avsaknaden av filmmusik. Det skulle inte förvåna mig om det verkligen går till så här i Jaffa. Jämfört med den halvkinesiska THE KARATE KID, som vill marknadsföra Kina så positivt som möjligt, gör AJAMI precis tvärtom. Det är ju fullt förståeligt att befolkningen vill lämna det skithålet.
Filmens andra problem är att jag skiter blankt i rollfigurerna. Möjligtvis med undantag för Hadir, men det är bara för att hon är lite söt. Alla andra är mer eller mindre osympatiska. Och självklart gör de idiotiska saker bara för att det ska kunna sluta så dramatiskt och tragiskt som möjligt. Filmen är nästan helt humorbefriad, men så dyker det upp en kille som ser ut som en ung Sylvester Stallone i knasskägg och sjunger och tokar sig i ett kök, och jag tycker att det känns lovande. I synnerhet när han knyter en handduk och huvudet som pannband. Men han visar sig vara pundare.
AJAMI är förstås välgjord och välspelad och allt möjligt, men jag hade gärna sett mer av serietecknaren, av den hemliga romansen och av polisen på uppdrag, och mindre av de vresiga männen som skriker och viftar med armarna.
Som det är nu kommer jag nog aldrig att se om filmen. Trots att den nominerades till en Oscar för bästa utländska film.





(Biopremiär 13/8)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx