torsdag 15 juli 2010

Konst: Polis, polis, potatismos!

Utställning om ett brott 18-25 juli 2010

När jag tittar på bokomslaget härintill, slungas jag tillbaka till min barndom. Landskrona, tidigt 1970-tal. Mormor och morfars mörka TV-rum. Det doftar tobak (Röd Prince). Jag återupplever kombinerade dofter och smaker - tobaken, ostmacka och varm chokladmjölk. Mormor gjorde alltid chokladmjölken på standarsmjölk, så den smakade inte riktigt som hemma. Och framför allt luktade det inte tobak hemma.
När min moster, som då var polis i Göteborg, var i Landskrona på besök brukade hon bo i detta TV-rum. Och vid ett eller flera tillfällen låg den första utgåvan av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös "Polis, polis, potatismos!" (1970 - notera att titeln till skillnad från den nyutgåva jag fick idag avslutas med ett utropstecken) i rummet. Jag minns att jag tyckte det var ett roligt omslag och en rolig - och konstig - titel. Samtidigt var det något aningen obehagligt över de här gråblaskiga, svartvita fotona från den tiden.
Men vaddå, polis, polis, potatismos? Så heter det ju inte, tänkte jag. Och varför heter en deckare så? Självklart visste jag inte vem Martin Beck var. Deckare för mig var en tuff amerikan med ett tufft namn och en tuff bil. Vad jag själv läste i mormor och morfars TV-rum, var pocketböckerna "Don Martin bjuder på Knäpplappen" och "MAD's monsterjournal" - inte helt oväntat hade jag fått dem av min moster. Under de kommande decennierna såg jag då och då boken i bokhyllan i min mosters olika bostäder i Göteborgstrakten. Men jag associerade alltid till tobak och ostmackor. Det gör jag alltså än.
"Polis, polis, potatismos!" utspelar sig i Malmö 1969. Den 18:e juli, ungefär klockan 20.33, blir en man ihjälskjuten inne på Savoy Hotel. Med anledning av detta har Malmö Konsthall arrangerat en flerdelad utställning - vernissage är det nu på söndag, den 18:e juli, klockan 20.33. Idag visades delar av utställningen upp för pressen.
Själv har jag inte läst boken - eller sett filmen med Gösta Ekman som Martin Beck och Ingvar Andersson som skånsk polis. Jag har inte läst någon alls av Sjöwall/Wahlöös böcker. De har aldrig lockat mig - än mindre efter de undermåliga filmerna med Peter Haber. Men vad som är lite lustigt är att när jag idag bläddrade i boken, såg jag Carl-Gustaf Lindstedt framför mig när Beck figurerade.
Inne på Savoy (en byggnad som förresten ritades av Landskronas dåvarande stadsarktitekt, se där vad jag vet!) finns några delar av utställningen: foton från tiden då romanen skrevs, videoinstallationer, målningar. Roligast och mest vansinneframkallande är Leif Erikssons bidrag. Han har numrerat alla ord i bokens första kapitel, och sedan sorterat dem i bokstavsordning. 977 ord handlar det om, uppdelade på A4-papper, liggande på bord ställda i en rad på några meter. Jag började läsa. Jag gav upp efter fyra ord - och då hade jag fått knalla fram och tillbaka ett par gånger.
Några andra platser för utställningen är polisstationen på Davidshalls torg, Kirsebergstorget och Möllan.
...Och så har vi vad jag tror är utställningens mest fascinerande och festliga inslag. Ett performance som heter "Vi är svenska poliser, vi är snälla". Det är en skådespelare i polisuniform (tyvärr ingen riktig polis) som kör runt i en polispiket till olika delar av Malmö. Under pressvisningen gick vi bort till ett av turister och sommarlediga Malmöbor fyllt Stortorget. Där kom piketen körande, den stannade på torget och ur den hoppade polisen, som knäppte på sin lilla bergsprängare som spelade gamla danshits från 80-talet. Och så började han dansa. Inget välkoreograferat Michael Jackson-tjofräs, utan lite försiktigt. Ungefär samma dansstil som på ett högstadiedisco. Som en kille som är ensam hemma och diggar lite lätt till en skiva. De förbipasserande visste inte vad de skulle tro, några japaner var roligare att titta på än den dansande polisen. Massor med mobiler plockades fram för att filma polisen, så ni kan nog förvänta er en rad videosnuttar på YouTube inom kort.
Maj Sjöwall själv medverkade på pressvisningen. Det hade onekligen varit unikt om även Per Wahlöö medverkade, eftersom han är död sedan länge. Sjöwall hade dock inte speciellt mycket att tillföra, hon svarade kort och pliktskyldigt på några frågor. Hon bodde femton år i Malmö och i samma område där jag själv bor. Och så förklarade hon den lustiga boktiteln: 1969 hade hon cyklat med sin då treårige son. De passerade en polis som, vill jag minnas, åt korv. Då hade sonen hojtat "Polis, polis, potatismos!". Senare kom han på att han hade sagt fel - det ska ju vara "potatisgris" (vilket inte är mer logiskt, men det rimmar i alla fall). Sonen skämdes, men hans föräldrar tyckte det var en utmärkt boktitel att hitta på en story till.
Förutom konstverken hålles det en del specialarrangemang under de här dagarna. Det är föreläsningar om deckare, en pratstund med Sjöwall, och på måndag hålls en gratisvisning av Gösta Ekman-filmen på Spegeln. Med mera.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx