BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL – NEW ORLEANS (Sandrew Metronome)
1992 kom Abel Ferraras skitiga BAD LIEUTENANT med Harvey Keitel som extremt korrupt och knarkande New York-snut. Filmen hade två svenska titlar, en av dem var DEN KORRUMPERADE SNUTEN, men jag vill minnas att den även fanns på video under en annan, liknande titel. Det här var på den tiden då Ferrara fortfarande var intressant och ibland även bra, och just den här filmen blev väldigt uppmärksammad. En kollega berättade om när Ferrara och Keitel satt i Cannes och skulle ge intervjuer, och båda var påtända och tvärsura. Något som passade ihop med filmen de skulle promota. Jag har inte sett filmen sedan den kom, men då gillade jag den.
När jag för ett par år sedan hittade flyers för Werner Herzogs då ännu inte inspelade BAD LIEUTENANT på marknaden i Cannes, trodde jag förstås att det handlade om en remake. Det trodde alla andra också, inklusive Abel Ferrara, som tyckte att alla inblandade i Herzogs film skulle brinna i helvetet, i synnerhet Nicolas Cage som hade mage att överta Harvey Keitels roll.
Det är bara det att det här är ingen remake. Filmen skulle ursprungligen heta något helt annat, men bolaget Millennium Films kletade dit ett ”Bad Lieutenant” för att göra filmen mer kommersiell.
Fast kommersiell är fel ord i detta sammanhang. Filmen visades på Göteborgs filmfestival, men i Sverige släpptes den direkt på DVD. Lite synd, jag tror inte att den här filmen hade gjort bort sig på bio. Fast en kioskvältare hade det inte blivit.
Nicolas Cage spelar inte samme snut som Keitel – dessutom dog ju Keitels rollfigur i Ferraras film. Cage är Terence McDonagh, målmedveten snut i New Orleans. Alldeles i början av filmen får vi veta att han lider av ryggproblem och en läkare skriver ut smärtstillande medicin till honom. Några månader senare är Terence inte bara beroende av medicinen, han är konstant på jakt efter kokain, crack och allt möjligt han kan stoppa i sig.
Terence leder utredningen av ett mord på en familj från Senegal. Samtidigt försöker han reda ut sitt minst sagt bisarra liv. Han är ihop med en snygg, knarkande hora (Eva Mendes), hans föräldrar är suputer, han är skuldsatt och försöker få fram stora summor pengar, och på grund av det sistnämnda lierar han sig med knarkhandlare och gangsters, vilka han även lyckas spela ut mot varandra.
Den korrumperade snuten blir mer och mer vansinnig och hamnar i de mest groteska situationer.
Nicolas Cage gör alldeles för många dåliga filmer. Dessutom brukar han vara kass och spela över i dem. Det är numera sällan vi får se honom som den Nicolas Cage vi ju alla gillar – han som var Sailor i WILD AT HEART och McDunnough i ARIZONA JUNIOR.
…Men honom hittar vi i BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL – NEW ORLEANS. Detta måste vara Nicolas Cages bästa huvudroll på hur många år som helst (I KICK-ASS hade han en biroll). Hans galna spelstil passar utmärkt för den här figuren. Han går konstant omkring med en stor, jävla revolver nerstoppad i byxlinningen, och när han får sina utbrott är han fullkomligt fantastisk. I början av filmen ska han gripa ett ungt par, misstänkta för droginnehav. Det är bara det att Terence är ute efter deras droger. Han nöjer sig inte med drogerna, han har även sex med tjejen och tvingar hennes pojkvän att se på. Och detta utspelar sig på en parkeringsplats.
I en annan otrolig scen förhör Terence en gammal tant och hennes frisör på ett sadistiskt sätt medan svordomarna haglar.
Två av Terences kollegor spelas av Val Kilmer (vars karriär dalat, nu gör han mest B-filmer eller, som här, biroller) och Brad Dourif.
Werner Herzogs film skiljer sig från Abel Ferraras på flera sätt. Visst finns här många likheter vad gäller huvudpersonen, men Herzogs film är mer slickad. De filmer Ferrara gör, känns skitigt realistiska, och Ferrara är ju gammal narkoman, han ger intryck av att vara marinerad i droger. Den nya filmen ser till ytan ut som en stor Hollywoodfilm.
Jag gillade BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL – NEW ORLEANS. Jag funderade länge på att sätta en fyra i betyg, men den får nöja sig med tre dvärgar. Berättelsen går ofta i cirklar eller står och stampar, vilket medför att filmen känns längre än 107 minuter, eller vad det nu var.
TOPPRAFFEL! 