DVD: Law Abiding Citizen

I sin Metrokrönika häromdagen – det var kanske till och med igår – nämnde Jonas Cramby thrillern LAW ABIDING CITIZEN. Han skrev något om att det är en oskriven lag i Hollywood att barn och hundar inte får råka alltför illa ut på film, och att i just den här filmen utnyttjas barn på ett smaklöst sätt.

Det slog mig att BE COOL-regissören F Gary Grays film är ännu en av de där jag inte kommit mig för att se, trots att den kom härommånaden. Trist omslag och Jamie Foxx i huvudrollen. Jag har ibland lite problem med Foxx, det är något med hans utseende, något med sättet han agerar på – en blekare upplaga av Denzel Washington, försedd med smal, löjlig mustasch. Vad han än gör känns det som om han vill skrika ”Kolla in mitt Oscar Performance!”. Och är det inte lite frikyrkopastor över honom?

Å andra sidan delar han huvudroll med Gerard Butler, i vanlig ordning orakad, och honom gillar vi ju.

Butler är Clyde Shelton som i filmens början får se två karlar bryta sig in i hans bostad och mörda hans fru och lilla dotter, medan han själv ligger bakbunden. Fast vi i publiken får inte se ungen dödas – scenen slutar med att den ene busen lyfter upp tösen. Först senare säger Shelton att han såg sin fru och dotter slaktas. Var det detta Cramby åsyftade? Man får verkligen inte se bovarna göra något mot flickan, och jag tror inte att hon var närvarande när våldsscenerna spelades in. Till skillnad från lilltjejen i PUNISHER: WAR ZONE! Punisher bär på henne när han med hagelgevär skjuter huvudet av en bov.

Rättegången blir som så ofta i amerikanska filmer en parodi, och mannen som dödat fru och dotter Shelton går fri. Åklagaren Nick Rice (Foxx) kan inget göra, men råkar bli fotograferad när den frisläppte skurken tacksamt skakar hans hand.

Tio år senare har Shelton fortfarande inte släppt dubbelmordet och vad som hände under rättegången. Den ene gärningsmannen har gripits för ett annat brott och ska avrättas med giftspruta, en process som tydligen ska vara smärtfri, men den dödsdömde dör under svåra plågor. Det är Shelton som varit framme och bytt kemikalier, på någon vänster.

Shelton letar upp den andre gärningsmannen, drogar honom med ett preparat som förlamar honom, men låter honom vara vid medvetande och känna allt. Shelton styckar mannen med cirkelsåg, en akt han filmar. Han skickar filmen till Rice, men dennes dotter får tag i filmen och ser den i tron att det är något annat. Är det möjligen denna scen Cramby åsyftar? För sedan finns det inte fler scener med små barn.

Shelton låter sig gripas, men han fortsätter att verka inifrån fängelset. Superintelligent ingenjör som han är, har han föerberett en lång rad välplanerade dödsfällor som en i taget har ihjäl alla som var involverade i fallet som slutade med att Sheltons familjs mördare gick fria.

LAW ABIDING CITIZEN är en hyfsat påkostad biofilm som gick direkt till DVD i Sverige. På sätt och vis kan jag förstå varför. Manuset av Kurt Wimmer (EQUILIBRIUM/CUBIC) är något alldeles långsökt och fånigt. Visst är det intressant att Clyde Shelton sitter inspärrad större delen av filmen, men ändå lyckas döda drivor av folk. Men jag köper det inte, jag accepterar inte det han gör. Alla dessa prylar som funkar exakt som de ska på exakt utsatt tid. Ett offer har fått sin mobiltelefon preparerad så att den exploderar om man svarar i den. Hur kom Shelton åt den? Hur visste han när offret skulle svara? Och att offret själv skulle svara?

Samtidigt ställer filmen en rad intressanta frågor kring det amerikanska rättsystemet. När Shelton i början ställs inför rätta vill domaren först sätta honom på fri fot – vilket gör att Shelton får vatten på sin kvarn. Han ska ju inte släppas fri, han är ju misstänkt för två mord! Tio år tidigare släpptes hans familjs mördare på fri fot. Och sådant här läser vi ju om för jämnan. Det hela har så smått börjat ta sig till Sverige också. Just nu är flera dagstidningar fulla av snyftreportage om 23-åringen i Landskrona, hans 19-åriga fru och två månader gamla unge. Den 71-årige mannen som fick sin hustru dödad ägnas bara notiser.

Det här är en kompetent gjord film med bra foto, en del schysst splatter och flera bra skådisar. Både Colm Meaney och Bruce McGill medverkar, liksom söta Leslie Bibb, som även var med som hastigast i TRICK ‘R TREAT, vilken jag ju skrev om igår. Därför ser jag mellan fingrarna vad gäller fjönterier, och delar ut tre syndiga dvärgar.