DVD: Black Dynamite

Under årens lopp har jag i olika tidningar skrivit att jag ibland kan ha lite svårt för blaxploitationfilmer. Det är en genre som är väldigt cool på pappret, men som i praktiken ofta är rätt trist – med en del tuffa undantag, som COFFY, FOXY BROWN och några till. Men många är egentligen alldeles för slarvigt gjorda och räddas endast av sina soundtrack.

Michael Jai White (SPAWN) har skrivit manus (tillsammans med Byron Minns) och spelar huvudrollen i BLACK DYNAMITE i regi av Scott Sanders, en på många sätt klockren parodi på blaxploitationfilmerna. Man behöver inte ha sett alltför många svarta actionfilmer för att känna igen alla klichéer.

Filmen utspelar sig på 1970-talet. En svart kille skjuts ihjäl av ett gäng vita gangstrar. Det visar sig att mordoffret är lillebror till … Black Dynamite! Black Dynamite är före detta CIA-agent, den bäste någonsin. Han är även bäst i världen på kung fu, på att skjuta och på att lägra brudar. Dessutom är han vietnamveteran och han har mustasch. Han är så hård, macho, sexistisk och rasistisk att det inte går att bli mer hård, svart 70-talshjälte.

Black Dynamite plockar åter upp sin CIA-bricka och börjar luska i dödsskjutningen, och det hela leder till en intrig som är så snårig att bara en hårding med Black Dynamites skarpa hjärna kan reda ut del hela. Skurkarna har en plan som är så långsökt att man kan bygga Veckans Svåra Korsord av den, men det hela involverar företaget Anaconda Malt Liquor, korrumperade vita snutar, en kinesisk kung fu-klan och USA:s regering.

Så fort Black Dynamite gör något – det behöver inte ens vara något tufft, det räcker med att han dyker upp, så spelas han ledmotiv, vars text går ”DYN-O-MITE! DYN-O-MITE!”. Rent allmänt är det fantastisk musik precis hela tiden, välkända spår varvas med vad jag antar är nytt material.

Det märks att killarna som gjort filmen kan genren. Det är inte bara musiken, rollfigurerna, replikerna och handlingen som är rätt, om än skruvat in absurdum. Även filmiskt stämmer det, med ett filmfoto som känns som plockat från originalen. Det handlar inte bara om splitscreen och klippning, utan om den ovan nämnda slarvigheten. Som exempel kan jag nämna en scen där den långe Black Dynamite sitter vid ett skrivbord och hastigt reser sig upp – och kameran hinner inte riktigt med. Det enda som saknas är väl synliga mikrofoner (vilket TRUCK TURNER är full av).

BLACK DYNAMITE är lite för lång och den har en tendens att bli aningen tjatig, eftersom den staplar likartade actionscener på varandra. Förvisso är dessa roliga, men ändå.

Men – jag såg filmen trettio minuter åt gången, som en liten TV-serie på tre halvtimmesavsnitt, och då funkade det här alldeles utmärkt. Ja, mer än utmärkt. Jag tyckte att BLACK DYNAMITE var jävligt kul. Jag skrattade glatt mest hela tiden samtidigt som jag stampade takten till wacka-wacka-musiken!

Bland övriga medverkande syns Arsenio Hall, Bokeem Woodbine, med flera niggas, muthafuckers, bitches, hoes och honkies. Rollfigurerna har namn som Cream Corn, Soul Brother, Afroditey, Tasty Freeze, Sweet Meat, Bullhorn, Chocolate Giddy-Up, Mo Bitches och Mahogany Black.

I en scen hjälper Abraham Lincoln till i ett slagsmål.