Foton copyright © UIP Sweden
Jag skulle inte bli förvånad om Robin Hood – eventuellt tillsammans med Dracula – är den fiktiva figur som dykt upp flest gånger på film och TV. Jag gjorde en sökning på IMDb, men det var svårt att räkna filmerna tack vare alla omdöpta filmer och uppdykanden i filmer om andra personer (grabben var ju med i IVANHOE. Och i TIME BANDITS. Och i…)
Douglas Fairbanks var en vilt fäktande, atletisk – och stum – Robin Hood i 1922 års film, men den mest berömda versionen är förstås Michael Curtiz’ ROBIN HOODS ÄVENTYR från 1938, ett högst underhållande Technicoloräventyr av bästa tjoflöjtklass med Errol Flynn, Olivia de Havilland, Claude Rains som prins John och med Basik Rathbone som den underbart skurkaktige Sir Gut of Gisbourne.
Det har gjorts en hel del minst sagt udda och konstiga versioner, som ROBIN HOOD – ÄVENTYRENS MAN (1976) med Sean Connery som en åldrande Robin som återvänder för att sukta efter Audrey Hepburns Marian, och för snart trettio år sedan hyrde jag en videofilm som hette ROBIN HOOD NEVER DIES!, vilken visade sig vara en spansk B-film från 1970-talet. En synnerligen konstig version är den svenska TV-film som gjordes på 70-talet, helt inspelad i studio och med Tomas Bolme som förklarade att kampen mot förtrycket går vidare även idag i diverse diktaturer.
Robin Hood har haft väldigt många inkarnationer på TV. Richard Greene var Dennis Moore… Förlåt, Robin Hood i serien från 1955, och 1975 producerade BBC den kritikerrosade THE LEGEND OF ROBIN HOOD, som jag inte har sett sedan dess, och som slutade med att Robin förgiftades och dog – vilket sker i den ursprungliga legenden. Samma år kom den brittiska TV-filmen ROBIN HOOD JUNIOR, som jag älskade som barn – och så fick vi 1984 den väldigt populära ROBIN OF SHERWOOD, en serie som såg till att huvudrollsinnehavaren Michael Praed hamnade på många flickrumsväggar. En anmärkningsvärd detalj är att SVT beslutade sig för att INTE köpa in den, då de ansåg att serien var alldeles för våldsam för svenska folket. Och då hör det till saken att det handlar om en väldigt snäll serie. Därför släpptes ROBIN OF SHERWOOD direkt på video här på 80-talet. Häromåret såg jag om serien på DVD, och den är faktiskt rätt bra, om än ganska minimalistisk. Jag har inte sett TV-serierna från 1990- och 2000-talen.
Vid sidan av Curtiz’ film, gissar jag att de mest populära versionerna är Disneys animerade från 1973, och Kevin Costner-rafflet ROBIN HOOD: PRINCE OF THIEVES (1991) vilken förstås var underhållande trots det faktum att Robin, Will Scarlett och några av de andra låter som ett gäng cowboys som gått vilse i Sherwoodskogen. Och vem kan glömma Alan Rickmans magnifika överspel som sheriffen av Nottingham?
Nå, allt det här är ju inte dåligt för en figur som troligen inte existerat, en myt baserad på en blandning av andra myter och kanske ett par verkliga män, och som eventuellt en gång började som en fransk legend.
…Och här kommer så den senaste versionen, som öppnar årets filmfestival i Cannes – samma dag den även får sin svenska biopremiär.
En väldig massa har skrivits om Ridley Scotts episka film ända sedan han tillkännagav projektet häromåret. De hade grava problem med manuset och ett tag skulle sheriffen av Nottingham vara hjälten, medan Robin var tänkt att göras om till en skurk; en mycket konstig idé… Men vad vi till slut fick är något helt annat:
Russell Crowe är Robin Longstride, en bågskytt i den grymme Rickard Lejonhjärtas armé på väg hem från korstågen. De plundrar och mördar, och Robin känner att det de håller på med är fel, så han beslutar sig för att ta sin båge och sina pilar och dra. Nä, budskapet här är inte särdeles subtilt, i synnerhet inte när Robin pratar om när de slaktade en by med oskyldiga muslimer, främst kvinnor och barn.
´
Mark Strong är den slemme och väldigt onde Godfrey, som slåss för den franske kungen; han gör i princip vad som helst för pengar och det dröjer inte länge innan han är efter Robin. Rickard Lejonhjärta dör i strid tidigt i filmen, och på vägen hem bevittnar Robin och hans armépolare Lille John och Will Scarlett hur Godfrey och ett gäng franska soldater attackerar den grupp riddare som ska föra Rickards krona tillbaka till London. En av de döende riddarna är Robert Loxley från Nottingham, så Robin antar dennes identitet och besöker den döde riddarens far, spelad av Max von Sydow. Cate Blanchett är lady Marion, som var Robert Loxleys fru och en brud man inte ska jävlas med. Hon tvingas uppträda som Robins fru, men det dröjer inte länge innan de blir förälskade i varandra på riktigt – inga överraskningar på den fronten, folk!
Prins John (Oscar Isaac) har blivit ny kung, och den här killen är hur knäpp som helst, direkt vansinnig, och han och Godfrey gör allt för att göra våra hjältars liv så obehagliga som möjligt, innan Robin Longstride – ”also known as Robin of the Hood” – och alla hans vänner förklaras fredlösa på slutet. Nej, detta är ingen spoiler, eftersom Scotts ROBIN HOOD ju har lanserats som en prequel – och ja, det är fullt möjligt att göra en uppföljare, eftersom vi lämnar Robin och hans muntra män i en solig, idyllisk Sherwoodskog.
Man vet aldrig vad man får av Ridley Scott, en väldigt begåvad regissör som sällan lyckas göra två bra filmer efter varandra. Han har gjort ett flertal klassiker, som de utmärkta ALIEN, BLADERUNNER och GLADIATOR – me han gjorde också G.I. JANE och den helt bortglömda WHITE SQUALL, för att inte nämna hans lama romantiska komedi (eller var det ett drama?) A GOOD YEAR; en vinprovarfilm som gick direkt på DVD i Sverige.
Därför känns det glädjande att kunna rapportera att ROBIN HOOD är en mycket bra film. Den här långa (140 minuter) versionen blir kanske aningen seg i mitten, men det är inget större problem. Det här är ett gigantiskt, episkt, dundrande äventyr som är både intressant, spännande och underhållande.
Förvänta er inte en äventyrsfilm för hela familjen. ROBIN HOOD är skitig, realistisk och brutal. Den är inte särdeles blodig, den är inte ultravåldsam som GLADIATOR, med actionscenerna och handlingen (manuset är skrivet av Brian Helgeland) är så lång ifrån 1938 års version man kan komma. Målgruppen är vuxna – eller människor i alla åldrar som uppskattar bra, solid film med bra skådespelarprestationer. William Hurt är också med. Max von Sydow regerar förstås, och det är trevligt att för en gångs skull få se honom i en ovanligt stor roll. Och hur är Russell Crowe som Robin Hood? Tja, han mer eller mindre upprepar sin roll som Maximus; Robin är i grund och botten samma rollfigur Crowe spelade i GLADIATOR – en extremt skicklig soldat.
Scenerierna är fantastiska och storslagna, öppningsscenen i vilken trupperna stormar ett franskt slott (ledsen, fransmännen kastar inte kor på fienden) är häpnadsväckande och otroligt detaljerad.
ROBIN HOOD är kanske inte lika bra som GLADIATOR, men hämta mig ett buskage nerhugget med en sill, om inte detta medeltidsdrama är en av årets bästa filmer, åtminstone så här långt.
De som inte gillar filmen kan få biljettpengarna tillbaka med skatteåterbäringen. Prisa Gud!
(Biopremiär 12/5)
TOPPRAFFEL! 