tisdag 11 maj 2010

Bio: Gainsbourg - Ett legendariskt liv

Foton copyright: © 2010 ONE WORLD FILMS STUDIO 37 UNIVERSAL PICTURES INTERNATIONAL FRANCE FRANCE 2 CINEMA LILOU FILMS XILAM FILMS. ALL RIGHTS RESERVED
För några år sedan satt jag hemma hos en polare. Vi väntade på några killar som var på väg ner från Stockholm, och vi tänkte att vi kan ju fördriva tiden med att titta på en DVD med Brigitte Bardots samlade musikvideor - eller vad man nu kallar motsvarigheten från 1960-talet. Stockholmarna blev kraftigt försenade, så vi hann se hela Bardot-DVD:n, samt en med The Cramps och en med Motörhead).
    Serge Gainsbourg levde 1928-1991, och jag kan inte påstå att jag känner till så mycket om hans liv. Tänker jag efter, har jag hört väldigt lite av hans produktion - han spelades sällan på radio i Sverige, åtminstone inte under min uppväxt, och när hans musik spelas, handlar det alltid om samma klassiker framförda tillsammans med Bardot eller Jane Birkin. Fast Gainsbourgs rykte som bad boy är förstås bekant, mer bekant än hans musik.

    Efter att ha sett denna skildring av mannens liv vet jag inte om jag blivit så mycket klokare på vem han var.
    En av mina svenska favoritfilmer - kanske till och med min absoluta favorit - är PICASSOS ÄVENTYR. Tage Danielsson hävdar i den att han berättar tusen kärleksfulla lögner om konstnären. När jag ser GAINSBOURG kommer jag hela tiden att tänka på Picassofilmen. Danielsson använde sig av Per Åhlins animationer och dekorer för att skapa en drömsk, surrealistisk värld - och även denna franska film innehåller många animerade scener och drömska scenerier. För att understryka likheten, avslutas GAINSBOURG med ett citat, i vilket en person - jag minns inte vem det var - hävdar att han inte är intresserad av Gainsbourgs liv, utan av Gainsbourgs lögner om sitt liv.

    Så frågan är hur pass nära sanningen Joann Sfars film ligger. Men sättet den är gjord på markerar tydligt att det är en saga full av överdrifter. Den som förväntar sig en rak biografi över Lucien Ginsburgs (som han egentligen hette) liv blir besviken. Sfar har plockat fram den stora paletten med de mest utflippade färgerna.
    Redan innan (de fantastiska, tecknade) förtexterna röker Gainsbourg sin första cigarrett; som liten gosse på 1930-talet hittar han en brinnande fimp på stranden. Därefter kedjeröker han filmen igenom.
    Lille Lucien bor i ett judiskt hem, tvingas lära sig spela piano av sina föräldrar och studerar till konstnär på konstakademin, där han av filmen att döma är yngst och därför inte får måla av nakna kvinnor, vilket hans klasskamrater sysslar med. Men grabben gör sitt bästa för att spana in naket ändå - och han försöker förföra den mer än dubbelt så gamla modellen.
    Som barn är han väldigt rätt fram, gör som han vill och säger det han vill. Han är först med att hämta ut sitt exemplar av den gula stjärna nazisterna kräver att judarna ska bära, och i hans livliga fantasi kliver en grotesk judekarikatyr ut från en tysk propagsandaaffisch och gör honom sällskap under livet. Snart kliver även ännu en fantasifigur fram; Gainsbourgs svarta sida; en lång, tanig, stornäst version av Gainsbourg, baserad på hans egna självporträtt. Denna jättemarionett - som liknar en grotesk Vincent Cassell - dyker upp med jämna mellanrum och för dialoger med vår huvudperson.
    Gainsbourg börjar spela på barer, och plötsligt slår han igenom som kompositör, och innan vi vet ordet av samarbetar han med först Brigitte Bardot och sedan Jane Birkin. Hur allt det här går till förklaras dock inte. Ingenting förklaras. Vem engelskan Birkin egentligen är framgår inte, plötsligt är hon bara med. Först mot slutet, efter att hon lämnat Serge, omnämns hon i en scen som "Jane".
    Kanske förutsätter Sfar att man redan vet allt om Serge Gainsbourg. Kanske måste man vara fransman för att kunna relatera till alla händelser. GAINSBOURG består i stort sett bara av en lång rad smått surrealistiska scener.

    Och en massa musik och musikal-
artade inslag.
    Och av en fantastisk samling oerhört vackra kvinnor.
    Det negativa är att jag irriterade mig på det nästan pretentiösa, väldigt franska anslaget med bland annat fantasifigurerna, vilka är datoranimerade och/eller skådespelare iförda groteska masker. Den taniga, stornästa versionen av Gainsbourg beter sig som en jävla mimartist! Och ibland blir det alldeles för teatraliskt, vissa försök till humor är rätt hemska.
    Men GAINSBOURG är en väldigt snygg film och har en hel del rätt cool musik - och väldigt udda låtar jag aldrig hört, som "Nazi rock".
    ...Och så har den alla dessa brudar. Oj oj oj! Jag blev alldeles till mig i trasorna. Inte nog med att de är snygga, de är ofta nakna. Det är mycket bröst, mycket långa ben, mycket väldigt korta klänningar. Jane Birkin presenteras med en närbild på hennes röv. Kärringar lär kalla filmen gubbsjuk. Själv klagar jag inte. Herregud, jag skulle kunna titta på en fem timmar lång film om den bara bestod av franska kalaskex med dåligt klädkonto. Tyvärr får även Gainsbourg för sig att visa pillen ett par gånger. Minus för detta.
    Éric Elmosnino spelar en vad jag antar rätt porträttlik Serge Gainsbourg, fast större delen av filmen ser han mest ut som en kåt, kedjerökande mr Bean. Lucy Gordon är en toppsnäcka som spelar Birkin, medan Bardot görs av Laetitia Casta. Enligt efterexterna är det skådespelarna själva som framför sångerna.
    GAINSBOURG - ETT LEGENDARISKT LIV skulle haft Malmöpremiär i fredags, men filmen dök inte upp i tid, så först igår kunde den visas.






(Malmöpremiär 10/5)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar