Bio: Crazy Heart

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Det har i skrivande stund gått mer än ett dygn sedan jag såg CRAZY HEART. Jag hade tänkt skriva något på en gång för att denna recension inte skulle publiceras alltför sent – filmen anlände för sent för att kunna pressvisas, så jag såg den på premiären.

Men jag har bara grunnat på hur jag ska formulera mig. Hur jag ska få till det. För jag har tänkt mycket på CRAZY HEART. Jag tänker på den än. Inte på samma sätt som när jag sett vissa andra, omtumlande filmer; actionfilmer som gjort mig upprymd och som jag genast velat se om, komedier som fått mig att skratta bara jag tänkt på dem, skitdåliga filmer jag grämer mig att jag såg, svenska filmer som aldrig borde fått produktionsstöd. Nej, den här filmen fick mig att grunna över helt andra saker – på robust manlighet, livet i allmänhet, på flickor som får en att smälta. Ja, jag vet att det låter pretentiöst.

Jag hade nog inga större förhoppningar eller förväntningar på detta country & western-drama. Jeff Bridges tilldelades ju en Oscar för bästa manliga huvudroll. Det brukar betyda en rollfigur och och rolltolkning som kräver hela artilleriet. Psykiskt sjuk, kanske. Efterbliven. Döende i cancer eller aids. Utslagen. I CRAZY HEART spelar Bridges en ensam och alkoholiserad countrystjärna vars karriär dalar. Jag förväntade mig sentimentala stråkar och tårdrypande scener, och ett rejält budskap – och en outhärdlig film.

Det jag fick var precis det motsatta.

Bridges är Bad Blake, som sur och vresig kör omkring i sin gamla kombi, han färdas ensam från håla till håla, där han uppträder i skabbiga barer och när filmen börjar konstaterar han att han ska spela i en ”fucking bowling alley”. En gång i tiden var han en stor stjärna och framgångsrik kompositör. Nu är den yngre Tommy Sweet – som överraskande spelas av Colin Farrell som inte nämns på affischen – den stora stjärnan. Tommy var en gång Bads lärljunge, Bad lärde honom allt. Nu vill Bad inte höra talas om Tommy efter en del incidenter som inträffat under årens lopp.

Den kedjerökande Bad är bara intresserad av pengarna han drar in på sina spelningar. Han föredrar att låsa in sig på hotellrummet med ett par flaskor whiskey innan det är dags att framträda. Så även innan spelningen i bowlinghallen. Han är sur och orkar inte repa med det lokala kompbandet – men han har alltid varit noga med att dyka upp på utsatt tid. Det gör han även den här gången – men mitt under konserten blir han dålig, rusar ut på gården och spyr i en soptunna (och tappar sina solglasögon i spyan). Hans hälsa är inte den bästa.

Ny spelning, ny håla. En pianist undrar om hans brorsdotter Jean, som är journalist på en lokaltidning, får intervjua honom – vilket går bra. När Bad sitter och äter (samtidigt som han röker) knackar det på dörren och in kommer så Jean, spelad av Maggie Gyllenhaal, och inget blir sig längre likt.

Jean börjar intervjua den gamle stjärnan, men det dröjer inte länge innan han i sin tur intervjuar henne. De tvingas avbryta intervjun, men får tillfälle att återuppta den – och en åtminstone för henne motvillig förälskelse uppstår. Hon är ensamtående mor till en fyraårig pojke, Buddie, och Bad tar sig tid att hälsa på och baka sina specialbröd med de två – så länge han inte dricker inför Buddie är han mer än välkommen. Och Bad trivs med detta nya liv.

Motvilligt återförenas Bad med Tommy Sweet och får chansen att uppträda inför en publik på 12 000, äntligen börjar det trilla in större pengar, men så somnar han en dag vid ratten, kör av vägen och bryter benet. Läkaren säger att visst går benet och blåmärkena att reparera, men värre är det med den allmänna hälsan – Bad lider liksom av allting. Ett första steg vore att sluta röka och kröka, och gå ner i vikt. Bad åker hem för att bli konvalecent och skriva nya låtar, vilket han inte gjort på åratal – det finns inga nya, bra låtar, tycker han, de gamla duger bra. Förhållandet med Jean intensifieras och kompliceras.

CRAZY HEART bygger på en roman, men det här skulle även kunna vara en klassisk countryballad.

(Paus.)

Nu har det gått femton timmar sedan jag skrev texten ovan. Jag fortsätter:

Idag är det ganska ovanligt med filmer om karlar på film. Filmer om vuxna män som beter sig som män. Män i betydelsen klassisk manlighet. Dramer om kvinnor finns det hur många som helst, likaså dramer för kvinnor. Eller dramer utan specifik målgrupp, men där männen antingen är lite feminina, eller neurotiska, menlösa, fjolliga, våldsamma, eller…

Det är sällan jag ser filmer där vuxna män pratar och beter sig som vuxna män. Förvisso är Bad Blake en försupen förlorare, men ändå. Han är inte ”konstig” eller politiskt korrekt. Ännu mer sällsynt är det väl med en realistisk kärleksfilm med en karl i centrum.

Maggie Gyllenhaal är väl inte den första man tänker på om man ska räkna upp håtta kalaskex. Jag ser henne som en duktig skådespelerska, det är väl allt. Men i CRAZY HEART är hon fullkomligt oemotståndlig som Jean. Jag förstår Bad Blake till fullo. Jag hade också blivit handlöst förälskad i Jean, i hennes person.

Scenerna där Bad och Jean gradvis fallar för varandra känns fullkomligt naturliga. Det känns som om det är på riktigt. I synnerhet när hon generat vänder bort ansiktet efter en komplimang.

Och jag kan förstå vad Jean ser i Bad, trots att han är mycket äldre.

En av filmens medproducenter är Robert Duvall, som också har en liten roll som bartender och Bads gamle polare.

En annan stor huvudroll innehar countrymusiken. Mig eget intresse för country & western är väl lite … stapplande. Jag gillar gammal, skitig country. Helst framfört av en rejäl karl med pondus i rösten. Jag är nog så bakåtsträvande att jag hellre lyssnar på bluegrass än country. Modern hitlistecountry kan jag inte med, det blir för mycket dansband eller slätstruken FM-rock över det hela.

Det är Jeff Bridges och Colin Farrell själva som framför låtarna i CRAZY HEART – och de gör det med den äran. Deras voice coach heter Roger Love, vilket jag tycker är väldigt passande. Till och med Robert Duvall bidrar med en sång, undrar vilken det är. Det är kanske den som spelas sist under eftertexterna, eftersom det bara är en gubbe som pratsjunger à capella. Men flera av låtarna på soundtracket är bra, inte minst ”Crazy Heart” och framför allt när Bridges framför den; Farrells version är lite mer polerad.

2009 delade jag bara ut två femmor på hela året. I år känns det som om jag gödslar med mina femmor. Det är bara maj och jag har redan delat ut två, tre femmor. Och efter en massa grunnande kommer här en femma till.

Jag tycker att CRAZY HEART är en fantastisk film. Det händer inte speciellt mycket. Det är mest människor som sitter och pratar (när det inte spelas country). Det uppstår situationer jag kan relatera till. Jag tycker om rollfigurerna; Bad är lite tvär i början, men det går snart över. Ibland är det lite roligt. Den lille ungen är inte Hollywoodäcklig. Filmen lyckas trots sin handling undvika alla sentimentala fällor. CRAZY HEART är inte sentimental alls.

Däremot besitter filmen ett mycket tilltalande cowboyvemod. Och det är en positiv film som gjorde mig på bra humör.